...hur det är nuförtiden, eller kanske hur det borde vara.
Det är meningen att det ska gå i arv, precis som våra gener gör, men det gör det inte. Vi är mer egoistiska nu än någonsin förr. Jag är inte så gammal än, men jag försöker föreställa mig hur min framtid kommer att se ut, och jag måste hålla med om att det är underbart att inte veta allt som väntar runt hörnet, ändå känns det faktiskt inget annat än oroväckande att inte veta. Hur ser min framtid ut och har jag överhuvudtaget något att säga till om?
Jag tror inte att man kan fly från någon tid, varken från tiden som har varit och från den tiden som väntar. Därför är det också omöjligt att påverka vad som väntar, eller är det? Det vet jag inte, men jag försöker ta reda på det.
När man tänker på alla problem som finns i världen så kan ett litet kärleksproblem verka meningslöst, men det är minst lika viktigt som något annat problem. Det kan vara min ålder som lurar mig eller också min omgivning. Vart har den riktiga kärleken försvunnit? Varför är det okej att leka en lek om kärlek? Om jag har lärt mig något det här året så måste det vara att det inte är kärlekens tid för mig just nu. Jag, precis som ni, har ställt till det för mig, men nu ser jag lösningar till problemet. Problem finns för att lösas, samtidigt finns det minst lika många problem som lösningar, om inte fler. I alla fall finns det ett problem till varje lösning, och tvärtom.
Just nu händer det inte så mycket i mitt liv. Jag läser designteori och till våren ska jag fortsätta med design för hållbar utveckling. Min syster och jag letar efter lägenhet i Malmö och äntligen känns det som att våra böner har blivit hörda. Min syster brukar säga: "Håll tummarna nu, Maja" och till det svarade jag senast idag: "Jag kan hålla tårna med". Det handlar om hoppet och att vi aldrig får ge upp. Samtidigt är det också mänskligt att ibland tappa hoppet, inte för att vi gör det helt och hållet - annars hade vi dött ut - eftersom det alltid finns där i vårt undermedvetna.
På torsdag ska vi hursomhelst kolla på en lägenhet som ligger vid polishuset.
Det här året har varit märkligt -varje år blir bara mer och mer absurt för det är verkligen inte alls någonsin som jag tänker att det ska bli - och dessutom blir det heller aldrig riktigt dåligt eller bra. Vad är det som händer egentligen?
Egentligen, det är ett bra ord. På ett sätt är det just det mest verkliga ordet, ett "tankeställar-ord". Hur är saker och ting egentligen, när vi tar bort alla våra tankar och åsikter kring det verkliga?
Snart börjar mitt köpstopp och ett bra sätt att dra ner på köpet är att införa ett riktigt sparkonto redan innan man börjar med ett köpstopp. Med ett riktigt sparkonto tänker jag mig ett som har ett begränsat antal uttag. Har man inte pengar kan man heller inte köpa något, men att inte ha pengar till ting betyder inte att man är fattig, snarare tvärtom. Du sparar på det onödiga. Det är ganska trist att man utvecklar teknik idag för att den ska kunna gå sönder fortast möjligt bara för att man ska köpa nytt. Kläder är också en tjuv till industri, liksom reklam. Egentligen, om man tänker efter, hur ofta köper vi något för att vi verkligen behöver det och inte för att vi bara vill ha det? Hemma hos mig är det alltid kläderna som ställer till med störst besvär. Jag blir så himla trött på att vika kläder varje dag och jag måste göra det varje dag eftersom jag aldrig lyckas bestämma mig för vad som passar just den dagen. Beslutsångest råder, kanske för att jag har så mycket kläder? Jag får göra mig av med en hel del. Det finns andra som behöver det mer än jag. Jag tänker på de stackars människorna som tvingas göra kläderna. De kanske får mindre att göra? Nej, sålänge inte alla slutar konsumer -vilket är en omöjlighet - kommer inte heller deras jobb försvinna. Man måste ju konsumera, både för sig själv och ekonomin, men man borde lära sig att konsumera med motta och smak.
Lyxen som fann förr finns inte idag. Alla kan köpa vad de vill, beroende på hur mycket man är redo att offra. Mat eller kläder? Hm...
För att byta ämne. Jag har lärt känna en del nya människor det här året. Både när jag var i USA och när jag började plugga. Det känns inte bra att jag inte har lika mycket tid till att träffa alla mina vänner nu som jag hade förr, å andra sidan det kanske alltid är så. Det finns tider då man ska ägna tiden åt sig själv. Är detta min tid? I så fall märker jag inte det. Ibland tröttnar jag på att ha två jobb, skola och allt annat som är kul under en och samma period. Det slutar för det mesta med att nöjen känns som ett tvång bara för att jag hittar en lucka, och gör jag inte det jag hade tänkt mig så kommer det dröja en fruktansvärd tid innan jag kan göra det igen. Att träffa vänner är en sådan sak. Träna också.
Men det blir ju bättre. Det blir bättre med allt. Även kärleken.
Nu är det snart ett nytt år, och ett nytt jag väntar runt hörnet. Det säger mig att snart blir det bra igen, men det kommer inte någonsin att bli som förr.
Jag kom tillbaka. Här är jag nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det problemet tycks aldrig försvinna. Om jag ska berätta lite om vad som har hänt sedan jag skrev sist, vilket var för 91 veckor sedan och 6 dagar, kan jag väl säga att det har hänt en hel del. Wooo, konstigt...? Haha! Jag förvånar mig själv med mitt vansinnigt dåliga humor. Hursomhelst, finns det en sak som inte har förändrats. Det är väl snarare så att det hade förändrats, men sedan har det blivit som det alltid var. Jag hade glömt hur det var, men nu minns jag. (En ny sak som jag ska börja med är att faktiskt berätta vad jag menar. Det kan underlätta för mig själv också, även om jag tvivlar på att jag någonsin kommer glömma hur jag själv tänker och vad jag menar när jag skriver något)
