Det är dags att sluta leka.

Efter otaliga försök har jag slutligen gett upp.
Man kan inte ha allt. Och det är självklart. Det borde jag ha förstått redan från början, fast ingen kan väl beskylla mig för att inte ha försökt ta reda på det. Inte nu längre.

För inte så länge sedan satt jag på tågstationen i Malmö. Klockan var 01.36 när jag kom fram och satte på bänken bredvid den där mannen. Jag hade inte gjort det om jag inte hade varit på det humöret. Vilket var det? Jo, jag var vansinnigt arg. Fast ingen hade märkt det. Inte ens om världen höll på att gå under så hade jag aldrig erkänt det. Det är jag för stolt för.
Han blev arg på sin fru, som han pratade med i mobiltelefon. Efteråt kastade han mobilen i marken och den gick i tusen bitar.
När han hade lugnat ner sig plockade han ihop resterna och satte sig ner igen och när han hade gjort det började han prata med mig.

Vi pratade tills mitt tåg skulle gå. Han tyckte jag var "cool" och jag vet inte vad jag tyckte om mig själv. Jag tänkte inte ens. Jag bara, jag bara fanns just då. Han var normal, men påverkad.

En sak som förvånade mig var att han såg rakt igenom mitt skådespel. Han såg min osäkra sida. Min rädda och blyga sida. Och han påpekade detta för mig. Och då förstod jag att jag inte ens känner mig själv. Han såg något jag inte själv kunde se just då. Jag hade blivit så bra på att ljuga och spela någon jag inte var att jag inte ens själv märkte min svaghet.

Men hade jag inte träffat denna mannen så hade jag aldrig insett vilken bedragare jag har blivit, och då hade jag aldrig kunnat rädda mig själv från den vidriga person som jag har blivit.


Det är snart ett nytt år. Nya människor har kommit in i mitt liv. Men jag vet nu, NU, just denna gången vet jag att detta året som har varit ska förbli året som jag bara minns för dig. Och du får inte följa med... Inte nu längre.

Jag älskar...

Jag vet...

Och det är bara så! Tack, och adjö!

You cut me open....

tapp tapp tapp nej, jag orkar inte skriva idag. Jag är trött och jag funderar på vad jag ska ha på mig imorgon. Dessutom har jag inte fått min dagliga dos av... hmm cancer sticks. Så ciao suckers. Love yall

Latheten!

Idag ringer mobilen 09.51 och det är Evy som ringer, d v s min frisör i Malmö. Tiden som vi hade bokat funkar tydligen inte för henne, men det fixade vi. Sedan såg jag att Anette hade skickat ett sms som jag svarade på, sedan ringde även hon. Vi snackade ett bra tag och sedan steg jag upp och gick in till mamma för att se om hon skulle gå upp, men hon orkade inte. Så istället tog jag min juiceförpackning med täckte omvirat runt mig och satte mig vid datorn för att uppdatera mig... men det fanns inget nytt. Vi lever i gårdagens nyheter allihop.
Så vad jag gör istället är att jag börjar prata med Jacob och Anette och vad kan man mr säga, det är alla nyheter jag behöver. Snabbt och enkelt över msn. :)


Mamma har nu vaknat och nyss var hon här inne och frågade mig vilken klänning hon ska ha på sig på lördag (familjen är bjuden på en fest). Jag är rastlös. Jag måste gå och göra något med/av mig själv innan jag dör och börjar ruttna bort. :S Ciao

Jag ska aldrig vara med en man som är rädd för att tala om framtiden.

Den dagen den sorgen, brukar man säga. Vilken är den dagen? För nu känns det som att alla dagar är den dagen, men grammatiskt så är "dagen" en enda dag, singular, och just en bestämd dag.

Ibland hoppas jag på att jag drömmer, att allt detta är en mardröm, men det är det inte. Jag har drömmar, men de är lika overkliga som mitt liv är nu. Betyder det att de egentligen är realistiska, för det enda verkliga just nu är jag.

Jag undrar hur andra uppfattar mig? Vad de tänker om mig? Vad de hade tänkt om mig om de visste allt jag inte säger, men som jag tänker på?


Jag ger upp nu. Jag vet att det inte går, och jag är kanske svag, för man ska kämpa för det man vill ha, men jag orkar inte kämpa emot känslorna att jag vill ha, för jag vet att jag inte kan få ändå.


Det är som att få smaka på kakan, en pytteliten bit, och sedan inte få mer, medan man ser på hur alla andra äter av kakan.
Men kakan är beroendeframkallande, och jag önskar att jag aldrig hade smakat på den.

Den där lussekatten är lika ljuvlig som mitt ena bröst.

Min dator dog, skulle man kunna säga. Det är inte en levande varelse, men för mig är den som en vän. Jag förlitar mig på den och berättar saker för den, som inte ens jag själv vet. Ja, man kan faktiskt uppnå sådana känslomässiga tillstånd då man blockerar alla dörrar och inget från den yttre världen kan komma in och påverka en. Jag skrev väldigt mycket denna sommaren. En del av det jag skrev finns här till en viss mängd, men inte i samma omfattning.
Jag tog bort allt det. Jag slängde en hel sommars reflekterande bara för att jag inte tänkte mig för.

Men om det var ödet så är det kanske meningen att jag ska slänga bort alla minnen från denna sommaren också. Och det är precis vad jag tänkte göra. Jag vill inte minnas något alls... faktiskt!

Jag kommer dock alltid minnas doften, för jag kan aldrig glömma dofter och minst av allt, den doften.

Vem är jag egentligen?

Jag raderade en gång en sak jag skrev, som jag så gärna ville säga. Sedan hände det än gång till. Och sedan verkade det nästan bara vara så att jag raderade det jag ville skriva, och istället så skrev jag sådant som inte var så betydelsefullt. Sådant som vem som helst hade kunnat skriva till just vem som helst.

Inte som jag hade kunnat skriva till någon som faktiskt betyder en hel del för mig.

Kanske var det så att jag visste hur det skulle sluta från början, och därför ville jag inte orsaka större smärta än nödvändigt. Men denna smärtan var illa nog för krossa mig tio gånger om.

Jag är tom. Och jag är trött, men mest av allt är jag less.

Vilket är egentligen värst?

Om jag behöver det och vill ha det, så ska jag ta det!

Jag vet precis vad det är jag vill ha. Jag tänker ta det och när jag inte behöver det längre så kommer jag slänga bort det. Det är så jag har lärt mig att man gör, av andra så klart. Fast vad vill jag ha? Kanske vill jag ha en sprillans ny bil, eller de där heta stövlarna jag såg förra veckan. En ny lya hade inte heller varit fel, eller någon att dela den med. Men är det saker jag behöver?

Det blir väldigt förvirrande när man ska skilja på vad man behöver och vad man vill ha, för en sak man behöver kan också vara något man vill ha, men det behöver inte alls vara så.
Jag vet inte vad jag vill ha, men jag vet att jag behöver en sak i mitt liv, någon i mitt liv, och en vän är det inte för vänner har jag redan.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag hade haft en annan personlighet, eller andra egenskaper, ett annat utseende eller en annan syn på livet. Och ibland låter jag helt enkelt bara bli att fundera alls för det ger mig inget.

Nu ska jag sova, för denna dagen har inte gett mig något!

Svalan

Det finns människor som bara tänker på sig själva och så finns det människor som nästan aldrig tänker på sig själva. Många jag känner är som jag, den tredje sortens människor, som kombinerar den första sorten med den andra, och därav blir den sortens människor som både tänker på sig själva och på alla andra runt omkring sig själva. Jag menar inte att jag är ultimat, bara att jag har haft tur när det gäller att hitta mig själv. Jag har haft tur eftersom jag inte har varit med om allt för många hemska saker i mitt liv, och därför tar jag heller inte avstånd från människor och skyddar mig själv i första hand, för jag tänker inte på att andra människor skulle vilja såra en, inte från början och speciellt inte med meningen. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske har varit naiv, fast jag måste erkänna att jag ändå gillar den jag är och därför kommer jag nog heller inte förändra mig som mycket, om jag nu skulle förändra mig överhuvudtaget.
För ett tag sedan lärde jag känna en ny människa, en tjej. Jag la alla korten på bordet från början och bjöd in henne i mitt liv. Det var en vild chansning. Min känsla sa mig att hon var precis som du, men jag visste inte, för hon kunde ha varit vem som helst. Hon var i alla fall inte precis som jag, för jag tror inte det finns någon som är precis som jag, men hon var Anette, och Anette är lika bra.
Anette är min svala, även om hon själv ser sig som en orkidé (ochjag håller med om att en orkidé bättre beskriver hennes personlighet). Jag vet inte varför jag egentligen kallar henne för svalan, men det kan kanske bero på att jag gillar svalor, och i somras när vi började prata mer så hittade jag en svala. En liten svalunge och jag tog hand om den, men trots det så dog den. Och kanske ser jag på Anette som en liten svala, för jag vill ta hand om henne, inte för att hon inte kan klara sig själv, men för att jag vill att hon ska veta att jag finns där för henne och att jag inte kommer låta henne försvinna som den lilla svalan. Usch, jag kom precis att tänka på hur hemskt det kanske lät, "...inte tänker låta henne fösvinna...". Jag menar bara att så länge hon vill så finns jag där för henne, och lite längre.

Det finns så mycket jag hade velat säga om henne som beskriver den fantastiska människan hon är, men jag saknar de orden. Det enda jag kan säga om henne är att hon har hittat delar av sig själv och fast hon har haft det svårt så har hon försökt gå vidare. Hon börjar hitta rätt spår igen, och jag tror bara det kommer gå bättre efter detta. Jag undrar ibland hur det hade gått för henne om jag kanske inte hade varit där. Jag säger inte att jag är anledningen till att hon mår bättre, men jag har funnits där när hon har behövt prata med någon. Det bästa med henne är att vi verkligen kan prata om allt, och när den ena av oss mår kasst så tar den andra större ansvar för att få den andra att må bättre. Kanske har hon inte haft någon riktig vän att prata med på länge, för i denna världen som vi lever i idag finns det ytters få människor som ger rätt bild av sig själva från början. De förskönar gärna den person de är och sedan när man lär känna de så är de som djävulen själv. Anette är inte sådan. Hon är snarare ärlig och tydlig med hur hon är från början. Hon är öppen och kompleterar mig precis perfekt. Hon har de sakerna som jag saknar, och jag en del av det hon inte har. Och jag gillar henne för det finns inget med henne som jag hade velat ändra. Hon är mänsklig, normal och precis som alla vi andra perfekt på sitt eget sätt.

Jag önskar dig all lycka i världen sötnöt! Ha en bra dag!

Den personliga biten!

Det är aldrig lätt att byta spår. Man faller ofta tillbaka i de gamla spåren och så blir inget bättre. Det är den där säkerheten som drar oss tillbaka. Det är samma med rökaren, han är rädd för att sluta röka för att han inte vill bli beroende av något annat istället för cigg, ifall han nu skulle falla tillbaka och börja röka. Då har han istället två beroenden.

Jag känner en tjej. Hon har varit lite kluven på sista tiden. Hon berättade för mig att hon har träffat en kille, genom internet. Jag var ganska tveksam till den här killen, för hon är min kompis och jag vill ju inte att hon ska träffa någon konstigt kille som bara vill utnyttja henne. Dessutom så tror jag själv inte på att det är möjligt attt träffa någon genom internet som är "normal", så att säga. Tydligen så hade de träffats en kväll och snackat lite. Hon berättade sen att han var sådär lagom perfekt. Det var konstigt tyckte jag det, för vad jag vet så hade de inte pratat med honom alls länge, och ingen kan väl vara perfekt? Inte en den "rätte".

Hur som helst, hon åkte utomlands sen och hon glömde bort honom för en stund. Han var trevligt, men hon insåg att hon kanske hade överreagerat lite. Sen hade han heller inte visat något större intresse efter att de hade träffats så hon tänkte inte på honom.
Tiden gick och de fortsatte att prata. Hon pratade ganska mycket om honom och jag tror att anledningen till att hon är lite förvirrad för tillfället är för att hon kanske hade byggt upp en bild av honom som inte alls stämmer överens med hans riktiga jag. I allafall så fortsatte de träffas. Det gck några månader och tydligen så pratade de mer och mer med varandra, och till slut så träffades de igen och hon stannade över natten. Sedan blev det några fler gånger. Jag tycker ganska synd om henne, för hon har sagt att hon visste hur det skulle bli, men att hon hade hoppats på mer. Han var ute efter det hon sökte som minst, och hon visste det, men trodde egentligen inte att det bara så skulle vara så. Som en vän såhär är det väldigt lätt att förutspå en sådan situation när det gäller någon annan än en själv, men jag förstår henne för det är inte lätt att ignorera sina känslor och förhoppningar. Hon brukar vara väldigt försiktig i vanliga fall. Jag känner henne, hon är oerhört pryd, men denne killen hade tydligen varit något alldeles extra. Och det är klart man vill utforska ny mark lite grann. Men hon säger att hon ångrar sig, för det är värre att få smaka på det goda en gång och sedan aldrig få det igen, än att inte smaka på det alls. Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Jag försöker säga att det finns tusen andra killar, men hon säger bara att så fort han säger något så blir hon någon annan och hon får en kick av det. Jag förstår inte alls vad hon menar, men hon måste ha det svårt. Sist jag pratade med henne så sa hon i allafall att hon skulle gå vidare, att hon skulle fokusera på sina studier och glömma det är med dateing och killar. Jag har inte pratat med henne sedan dess, men hon var ganska bestämd, fast jag såg på henne att hon inte hade det lätt. Jag önskar bara att jag hade kunnat göra det bättre för henne. Hon har inte världens bästa tur när det kommer till killar, men vänner har Maja massor av.

[Hur kunde JAG göra såhär mot mig själv?]

Ett "Tack, för kaffet!" är inte tillräckligt! Dessutom dricker jag inte kaffe.

Det jag gör får mig att skämmas, för jag älskar dig!

Ibland inser jag inte hur mycket du gör för mig. Och när jag förstår det så skäms jag. Jag lever i min egen värld, en värld som inte innehåller någon våld, eller någon dålig uppväxt, snarare den bästa av de alla, för min person. Denna världen är mitt enda skydd, och tyvärr är det även ett skydd mot dig. Men inte bara dig, utan alla andra också. Jag tror att jag älskar, men egentligen är det bara skådespeleri. Jag visar inte min kärlek, inte ens för dig, du som alltid finns där. Jag har försökt, men jag vet inte hur jag ska göra för att våga visa mina känslor. Det känns inte naturligt att krama dig, för vi har aldrig gjort det. Det känns heller inte naturigt att kunna prata om allt i mitt liv med dig, fast du alltid har gjort det med mig, nästan i allafall. Anledningen är att jag inte vill att du ska dömma mig, så som jag vet att jag kanske har gjort. Men jag vet att prata om sig själv bara för en närmare varandra, och jag vet att jag inte är den bästa av människor, men jag är för feg för att visa att det finns något jag inte vet, och att jag behöver din hjälp. Det är ju det som förväntas av mig, att jag ska vara stark och veta allt som någon kan få för sig att fråga mig. Men jag vet inte allt. Jag kan omöjligt veta allt. Vad jag vet är att jag är ledsen för allt jag har sagt, och allt jag säger, och framförallt inte säger. Jag vet att du är min närmsta, för det är du, men du är så långt borta, så jag vet inte hur jag ska börja. Hur ska jag våga öppna upp mig och säga vad jag känner. Det är t o m svårt att ens inse att det är så, ännu mer att göra något åt det.
Men nu skriver jag för dig. Bara för dig!

Förlåt min enda syster!

/Maja

Jag avskyr kylan när det inte finns någonstans att värma sig.

Vintern är en av de finaste årstiderna. Det ser så rent ut ute, och öppnar man dörren när snön precis har täckt marken så hörs inte ett enda ljud från omgivningen. Det är mysigt på något sätt att veta att alla har gjort om sina hem så att de blir lite varmare, lite mer välkomnande. Tänt ljus, och lagt fram alla antika figurer, och jesusbarnet i krubban osv osv. Jag älskar den värmen i kylan. Ibland känns vintern varmare än sommaren, för man har tid att tänka på vem man älskar och bryr sig om. Man håller sig inne, nära alla andra, för ensam är man dömd att misslyckas, eller i detta fallet, frysa ihjäl. Det är en tid av tacksamhet och givmildhet. Fina höstdagar och tidiga sommartecken är lömska. Man tar för givet, genom minnen av en varm sommar eller regnfri höstdag, att det kommer vara så som det alltid verkar bli, men man blir bedragen. När man minst anar det slår kylan till, och har man ingenstans att värma sig så har man sjungit sin sista vers. Det är så jag känner nu. Jag känner mig lurad av denna årstiden. Den har svikit mig, men mest av allt, har den misslyckats med att få brilijera med att få kallas HÖST.

Frågade de FULA barnen...

Snabb sex!

Att ha en "knullkompis" som man säger, eller lite mer diskret KK, är värdelöst. Det är den enda snabb vägen till lycka och tillfredställelse, men den ännu snabbare genvägen till betydligt större olycka och förödelse.
Allt kan gå fel, och allt brukar gå fel.

Vad fan är lycka egentligen?

Beundrarskaran stönar!

Snygg kropp? Ja, det kan man väl säga. Det är förbaskat trist att man aldrig är nöjd med sig själv. Man fixar sina naglar för att de ska se snygga ut, sen så klipper man håret för att få mer volym i det, oftast går man på idiotiska dieter för att man inte ska behöva sluta andast när man ska testa tar på sig de där smala jeansen. Man shoppar och förnyar sig själv med en massa skönhetskurer, fast räcker det? Sen så färgar man håret, gör något nytt med det, man köper goda parfymer för att lukta gott, och för att inte prata om sminket och alla sexiga underkläder som införskaffas. Det tar dock inte slut, man tränar för att se snygg ut, och man försöker att bete sig någorlunda normalt när man träffar nya människor, fast ändå så är det för inget man gör sig besvärad. För det kan komma en tjej som denna. Hon tar ett stycke tyg och sveper det runt sin underbart vackra kropp och så tittar hon sådär mystiskt in mot kameran med håret i ansiktet och blir alldeles perfekt. Hennes solbränna är omänsklig liksom hon själv, men det är ändå det vi alla fanatiska, och galna, beundrare strävar efter. Den perfekta kroppen, med den perfekta solbrännan och det perfekta ruffsiga håret.

Är det möjligt att det räcker med att vara sig själv?

Jag vet inte. Jag tvivlar själv på det så jag är absolut inte den rätta personen att fråga, men jag frågar dig. Är det tillräckligt? Vad är det egentligen folk vill ha av en, för att man ska vara den "rätta"? Jag tror innerligt på att jag ÄR den rätta för någon, men det kanske inte är meningen att jag ska veta det nu. Någonstans där ute finns det en människa som jag redan älskar, men jag vet inte om att jag älskar just den människan. Jag älskar dig, men jag vet inte vem du är. Kan man säga så?

The ship has sailed

Många gånger träffar man någon, vem som helst egentligen, och skapar sig en uppfattning om vem människan är. Efter ett tag upptäcker man kanske att personen inte alls är den man trodde, och plötsligt blir det svårt att acceptera personen som den är. Man söker hela tiden efter små genvägar till den där personligheten som man så gärna vill att personen ska ha. Besvikelsen kommer dock när man inser att det är ett onödigt arbete och att man har byggt upp en falsk bild av någon annan.

Hur ofta händer det inte att man upptäcker att en människa som man trivdes så bra ihop med egentligen är någon annan? Det händer hela tiden. Det är som när man ska gå på date med en kille/tjej som man under en period har haft kontakt med, och när man väl sitter där och äter middag, eller fikar, så gör personen plötsligt någon som man aldrig kunde förställa sig och så förstörs allt. Det är för att man har förväntningar och man fantiserar gärna, och överdriver vissa drag hos andra. Det är så i alla relationer, man hittar på egenskaper hos andra så att de kan passa bättre ihop med en själv, och givetvis tänker man inte på att ändra något hos sig själv. Varför skulle man göra det, "jag är ju mest normal".

Vad är normal?

Något som inte är avvikande? Ett mått? En linje vi följer? Allt är matematiskt, men varför använder vi den termen på oss själva. Matematik är ju logiskt, och människan inte. Varför kategoriserar vi oss då som normala. De flesta är ju avvikande, på en del punkter. Visserligen följer vi en linje, men är den alltid rät? Och mått, var går gränsen för vad som är normalt? Hur mycket av det onormala får man ha för att ändå kunna klassas som normal?

Jag vill nog inte vara normal, för jag är inte så stel. Jag är mer som en robot. Jag har en utsida av stål som stöter bort det mesta: värme, slag, elakheter och andras ytliga jag. Det speglas bort.
Men ibalnd är det som att min utsida rostar igen, och att vissa metallbitar faller bort och då tränger en del saker in, som känslor, och när jag lagar utsidan så är alla partiklar fortfarande kvar i mig. Och jag vet inte hur jag ska få ut de. Jag är på ett sätt normal, men jag är långt ifrån "normal" normal.

Jag är jag. Och du är du. Vi ska ta varandra, alla, för de vi är och inte förvänta oss annat från varandra.

you...

I still want you, but I'm not going to tell you

Vi är inte så bra after all...

Tjejer kan vara värsta bitches alltså. Ibland gaddar de ihop sig och går till attack, och jag menar, vad gör man när två två ivriga bin kommer flygande mot en, man försöker vifta bort dem, right? Men om en väger som en valross och den andra som en halv valross så är det inte så lätt att vifta bort något som kommer flygande mot en, inte ens om man är en kille. Eller ännu värre, inte ens om man är mister jag-är-världens-starkaste-man...

Fan, nu vill jag bara spy!

you

I want you, but I can't tell you

Det är alltid kvinnans fel

Då ska vi ge oss in på ett känsligt ämne. Vi kvinnor, tjejer eller flickor är alltid skylldiga till allt.
Det spelar ingen roll vad det handlar om. Vi vilseleder. Givetvis håller jag inte med om detta, men nu talar jag ur både mina egna och andras erfarenheter. Jag har varit en flicka, jag är tjej och en ung kvinna. Tiden går och man lär sig ett och annat. Den första regeln en kvinna måste komma ihåg är att alltid vara tillgänglig, oavsett om hon kan eller inte, för missförstod kan uppstå, och då är kvinnan skyldig.

1. Var alltid promiskuös. De naturligt svårflörtade (värdiga) är alldeles för komplicerade att handskas med.

Kvinnor har en förmåga att vara lite reserverade och försiktiga, många i allafall, och tjejer ärligt talat, det är inte lönt. Öppna upp er, berätta allt om er, lämna inget ute ur bilden. Servera gärna er egen kropp på ett silverfat så att de fdattar vad ni är ute efter. Sådana här saker rör bara till saker för killar. 50-talet är över och romantiken med den. Nu handlar det om att slåss om det som gynnar en bäst och inte vänta på att det ska komma till en. Så regel nummer två blir givetvis:

2. Betala alltid notan på restaurangen, annars kanske du blir skyldig att ge honom lite av dig själv, för att han har missförstått din intentioner.

Men vi ska inte gräva för djupt där. Jag menar det finns ju faktiskt en del saker män och kvinnor har gemensamt, båda är lika dumma. Kvinnor genom att vara naiva och män genom att existera.

(forts. följer)

you...

När det händer dig!!!

Ödet?

"You won't belive what love can do, til it happens to you...

How come that nothing feels the same now that I'm with you..."

Eva Cassidy


Jag satt precis och tänkte på att om jag skulle ha flyttat till Barcelona, och om jag inte hade valt ekonomi kursen, då hade jag för tusan flyttat dit om mindre än en månad.
Jag önskar att jag inte hade valt den där kursen, för saker hade varit så lättare för mig nu. Men ibland blir inte alla saker som man vill att de ska bli.

vaaaa faen

Jag känner mig trött, men jag vet att jag egenligen inte är det.
Låter inte det knäppt?

Frågan?

Man kan tillverka diamanter och pärlor syntetiskt, men guld är den äkta varan.
Jag är som en smutsig guldklimp. Jag är äkta, men med lite rostiga egenskaper, en del av de i alla fall.
Jag är en mänskligt anpassningsmaskin. Jag läser av en person och anpassar mig sedan till denne.
En gång har jag misslyckats. Det var den senaste gången.

Jag tror att man aldrig riktigt kan förändra en person helt igen utan bara att personen själv kan komma till insikt om vem denne är.
Många gånger har jag fått höra om någon dålig egenskap kanske, och jag har förnekat att det är så som andra säger, bara för att senare upptäcka att det faktiskt var så. Men det har aldrig hänt förrän jag har märkt det hos andra människor, och att de beter sig mot mig som jag har varit mot andra.

Vad jag försöker säga är att jag kommer aldrig kunna förändra något hos en människa, om det nu är jag som ändrar det, förrän denna människa försöker göra precis samma sak med en annan människa. Och då kommer inte jag finnas kvar där.

Det är onödigt att älta sådana här saker. Men fakumet är att man alltid upptäcker saker hos sig själv, det tar aldrig slut, och det får en att börja tänka hur mycket man är omedveten om, och främt hur lite man känner sig själv. Många förnekar nog det, eller så orkar de inte lägga ner tid på att faktiskt ändra saker. Men jag vill inte vara så lat. Jag vägrar att ge upp. Det måste ju finnas en lösning på allt. Eller?

MONOPOLKVÄLL

Hmm... gissa vem som vann för en gång skull?????

JAAAAAAAAAAAAAAAAGGG

Sleeping beauty

Klockan är 6.04 och jag suger precis på min sista chokladbit. Jag vet egentligen inte vad jag gör uppe, men jag kan inte sova. Jag försökte lägga mig innan, vid 3, men jag kunde inte somna.

Men så har jag faktiskt kommit på en grej, som är mitt motto "if you ever fall, just get right back up againg" :)

Fast nu har jag rest på mig, så jag ska nog falla igen!

Godnatt! :)

Soulmate -3.34 minuter

367 - 4

Jag har läst en bok i vilken det skrivs om att man mår så som man tänker. På senaste tiden så har jag haft svårigheter med en egenskap, som jag förr inte trodde jag kunde bli så påverkad av som jag i självaverket nu har blivit.

Jag har insett att man inte kan försvara sig mot känslor, man kan ignorerar de, men bara för en kort stund. Man måste nästan förkasta de för att det ska gå. Hur f*n ska man nu göra det?

Jag vet inte inte riktigt, men man kan ju börja med att tänka efter hur känslorna får en att må. Hur pass negative respektive positiva är dem?

Men detta hjälper inte mig. Det är som i den där serien Heroes, ja, det finns en karaktär som ser en annan person än sig själv när hon tittar sig i spegeln. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så känner jag mig sådär. Att jag vill en sak, men så gör jag en annan. Det finns en av mig som är vettig och smart, och en som är oresonlig och korkad.

Grejen är att jag har börjat om på nytt, det vet jag även om jag inte vill erkänna det, för då hade den där idiotiska sidan av mig haft övertaget. Såhär är det mycket bättre, för jag ljuger för mig själv, inte för någon annan, bara för mig själv. Man ska inte ljuga, och jag ljuger aldrig, men jag måste ljuga för mig själv, annars är jag svag.

Jag är svag för att jag förväntas vara vuxen, men jag är inte tillräckligt mogen för att vara sådär vuxen. När jag beter mig som en vuxen så blir jag behandlad som ett barn. Och vad det gäller erfarenheter så ligger jag långt efter och då är det inte så konstigt att jag är förvirrad.

Jag vill att smärtan ska försvinna, jag vill vara själv. Jag vill inte dela med mig mer, men på något sätt så ger jag ut hela mitt liv, bara sådär.

Jag är vilsen, men jag behöver inte någons hjälp att hitta tillbaka. Jag ska klara det själv!

Jag har svårt att bryta mönster. Och jag är osäker ibland. Oftast är jag överdrivet glad för att ingen ska märka min osäkerhet. Ibland blir jag hysterisk, men det är när jag inte kan ändra på en situation. Jag visste inte detta om mig själv, men någon sa det till mig. Jag är generös, men jag bli besviken om min generositet inte uppskattas. Jag gillar inte att bli bjuden på saker för jag känner mig obekväm, men samtidigt så uppskattar jag det. Jag säger att det är okay, men egentligen menar jag "Kan du inte fatta att jag inte menar det?!". Jag säger att jag mår bra, fast om du tittar i mina ögon så förblöder jag. Jag är ingen pärla, men en oslipad äkta diamant.

Jag vet inte vad jag letar efter, eller om jag ens letar. I tidigt julklapp önskar jag mig en kyss under misteln, men misteln kommer jag slänga för jag vill inte ha en kyss som saknar känslor. Det är jag trött på.

Det finns en viss skillnad på att vara i närheten av någon man hade kunnat titta på i flera timmar utan att hitta något fel på dem, och att vara med någon som är perrfekt men som ser en i ögonen med en tom blick. Det spelar inte roll om lusten finns eller om man är passionerad, när det är kallt och jag fryser så går det enda in i benmärgen och där stannar det. Jag önskar då att jag kunde slita ur min benmärg och mitt hjärta och bara slänga bort det. Men jag kan inte, precis som jag inte kan rå för hur jag känner.

Jag kan sluta. Alla kan sluta t o m narkomaner och alla sorters spelmissbrukare kan sluta. Jag är en känslomissbrukare. Jag vet att det inte är något fel på mig och jag vill inte slösa på mina känslor, för sedan är det så lite kvar och muren är så hög att INGEN kommer kunna ta sig förbi mitt försvar.

Det är inte så det ska vara...

Hjälp mig! Jag ber dig, lämna mig ifred! Läma tillbaka den delen av mig som du tog, eller så får du ge mig en del av dig, förevigt!

Homer

"For rarely are sons similar to their fathers: most are worse, and a few are better than their fathers."

someone's gonna hear my cry...

Doesn't everybody feel down sometimes?

Is it okay then to write about it? I mean so that one can express their feelings.

I have been thinking about that, but I really didn't come up with anything clever enough that can vindicate it. Imagin someone who's always talking about their problems, and complaining about complications in their lives, what good does it do? It doesn't get any better just because you tell someone. Maybe it feel good for the moment, but it comes back to you, and it's worse when it's there aging, and againg and again.

In the end nobody's really got the patience to fully listen and help anyone. People tier of problems, because they're exhausting and they bring you in a bad mood.

This is probably a load of bullshit, but I'm tired of always having to feel bad. I can do something about it, but I'm choosing not to everytime I do something that's only temporerary good for me.
This is a turning point for me, and I'm becoming a new person, and this time, I would actually like to share my life with. no matter what I've said before.

So... welcome! This is me and my new life. ;)

Norma Jeane Mortenson a.k.a. Marilyn Monroe

Dixzi man

Jag vet inte vilka det är som läser min blogg, eller om det ens är någon som läser den, men jag vet att du läser den, ibland. Därför är detta inlägget till dig. Och det är kort, för du är inte så mycket för att läsa och ändå läser du min särskrivna blogg ibland. ;)

Inlägg nummer två idag. Ibland känner man inte att man tillhör sin egen familj. Jag känner ofta att jag inte är en del av min familj, men den upptäcker jag alltid små saker som är typiska för min familj, och jag är inte så olik de som jag vill tro. Det handlar kanske inte så mycket om vilja som faktumet. För det första liknar jag inte någon i min familj, och för det andra så beteer jag mig inte som de gör. Alla brukade skämta om att jag måste ha blivit tappad i golvet vid födseln bara för att jag är så knasig, men själv brukade jag säga att jag måste ha blivit adopterad.
En sak har jag dock tänkt på och det är varför man väljer att skriva blogg om sitt liv. Vem bryr sig om vad jag äter till frukost, eller hur jag sminkar mig när jag ska ut. Vem orkar läsa om vad jag drömmer om vem jag trånar efter? Jag hade inte orkat med att slösa min tid på sådana obetydliga saker. Men sen så kommer jag på, att någonstans i världen finns den en ensam människa, som å andra sidan förmodligen inte fattar vad jag skriver, men som endast har detta som tillflyktort. Eller så finns det politiskt aktiva ungdomar som försöker sprida sitt budskap o s v, o s v...

Jag gör detta för att jag gillar det. Jag gillar tanken på att någon någonstans känner igen sig i det jag säger, och jag vet inte vem det är. Jag gör det för att jag vet att jag inte är ensam om att göra det och jag gör det för att det får mig att känna mig som en av de andra.

Det regnar idag. Det är underbart för jag älskar regn. Jag känner inte många som tycker som jag, men de som jag känner vet den där härliga känslan när de första regndropparna nuddar ens hud och lämnar ett kallt spår efter sig. Jag menar inte det orkan lika regnet, inte heller det där regnet man möter i motvinden på cykeln på väg hem från jobbet eller vad det nu kan vara. Jag gillar inte det regnet heller. Jag gillar regnet när det är vindstilla, när det inte ska regna och man bli så förvånad att man inte ens kan springa utan bara står stilla ióch tittar upp mot himlen. Ja, t o m det där tropiska ljumma regnet som man får uppleva när man är på semester i ett främmande land. Det är det regnet som jag älskar, som jag trånar efter en del heta sommardagar, det regnet som väcker elden i mig.


Det finns många saker som väcker elden inom mig...
Kärleken är en av de sakerna som både kan vara gnistan som tänder
elden och droppen som släcker den.
Jag undar om det egentligen någon på denna ofantligt lilla planet
som vet någotom kärleken som är logiskt? Jag begriper mig inte på hur den fungerar, eller vad syftet med den är.
Den griper tag om dig och fängslar dig i sitt grepp. Sedan ruskar
den om dig tills du faller och när du inte kan resa dig upp då släpper
den dig fri. Och när du vandrar där alldeles hjälplös så önskar du att du fortfarande var fast i dess grepp, trots lidandet.

Ibland drömmer jag mig bort långt bortom denna världen. Egentligen gör jag inte det, men känslan får mig att tycka det. Jag drömmer ibland att jag simmar naken bland näckrosor och att mitt långa gyllene lockiga hår fuktas av det söta vattnet och att jag är den enda människan i världen. Ibland sitter jag och gungar i en gunga som är fastbunden vid grenarna i tränkronan. När jag svävar fram genom luften är repet min enda livlina och de färgglada bladen från blommorna i mitt hår de enda fallskärmen som kan rädda mitt liv om jag faller. Jag är en älva, och om du inte tror på mig så dör jag lite varje dag. Fantasin är allt.





Och eftersom jag själv är konstnär så skulle jag vilja ge en liten källa till några av de fina konstverken här :

http://butterflygirl.stumbleupon.com/tag/arts/
http://nuelleraldrig.wordpress.com/2007/07/17/kommentarer/

Life

De små sakerna som gör mitt liv värt att leva...

Ja, jag vill ha det där huset, du vet det i skogen vid sjön och fullmånen en del gånger i månaden. Det där stora vita huset med en brygga på baksidan och en liten jolle vid den. Huset som omringas av en massa gröna tallar som lämnar en nästan berusande doft efter sig.
Jag vill ha det, men jag vet inte när jag kommer kunna få det. Att ha planer, mål och drömmar är viktigt, det har jag alltid fått höra. Det är nästan viktigare med det än att sedan kunna uppfylla dem, för i min värld handlar nästan bara om att kunna prata väl och inte bevisa vad man kan. Mina sanna passioner har alltid varit saker som man helst ska hålla tyst om, för det är inte "riktiga" saker, d v s bra yrken. Jag började skriva när jag var två år gammal, och mina föräldrar trodde att de hade fått ett geni. Sedan flyttade vi, till ett helt nytt land, som är det enda landet jag känner igen som "hemma" men det enda landet där jag aldrig känner mig som hemma. Jag gillar det dock, för här har jag alla mina vänner, och det finns tillräcklgit med dåliga dagar för att man ska ta sig tid till att läsa och skriva. Jag älskar att läsa och skriva, för det är min terapi, det är som att rensa sina tankar och sedan fylla på med nya. Nya, bra tankar.
När jag var liten så satt jag aldrig stilla, förutom när jag blev tillsagd till att göra det. Då var något som att köra ner handen i en påse med mjöl avslappnande. Det var skönt att känna mjölet tränga in i alla porer i huden och papillarlinjerna på fingrarna.
Det blev ganska snabbt kladdigt när man insåg att mjöl var mycket bättre till lekar än njutning, och senare blev allt med mjöl även ens fiende. Att tonåren skulle vara så svåra visste jag inte. Jag påstår inte att jag har genomlidigt någon traumatisk händelse som har försvårat min livsstil, men jag har levt som alla andra ung, förvirrad och okunnig ibland. Och denna förvirring och okunnighet har ibland försvårat en del val i mitt unga liv.
Men det är inte det som är det viktiga. Det som betyder något är hur jag är idag och vad jag är.
Visst har jag drömmar och mål och det är väsentligt vad det är för några, men kanske är det inte så viktigt att drömma sig i framtiden så mycket som det är att handla i nutiden.


De små sakerna som gör mitt liv värt att leva är naturens verk. Det finns inget mer uppfyllande än att berusas av en doft, en bekant doft som du känner igen när du går där på trottoaren en solig höstdag i kylan. Eller att ligga på stranden med tårna nergrävda i sanden till sent in på eftermiddagen.
Det som kanske ändå är mest uppfriskande är doften av blöt asfalt en sommardag. Det hänger kvar i luften hela eftermiddagen och senare på kvällen tar kvällsdimman över och lämnar kvar en ton av vått gräs.
Det är också skönt att varje sommar komma tillbaka till den så tätt myggbebodda orten Nyteboda, och sätta sig vid Immeln och titta på den lugna sjön för att sedan bryta mönstret genom att doppa sina fingertoppar i vattnet och se vågorna föröka sig. Det är en skön känsla, just när vattenytan stiger upp för att nå fingertopparna och hur den sedan sluter sig kring dem och fångar upp dem. Det är oftast då som jag känner mig fullständig, men sen kommer de där myggen och suger musten ur en. När jag var liten var jag extremt känslig mott myggbett, jag blev irriterad och svullen kring myggbettet, och det var inte den där vanliga svullnaden, utan det var en ful och ruskig svullnad. Så är det inte längre. Nuförtiden har jag lagt märke till att det finns fulare och mer avskräckande saker än små myggbett. Ja, nu ser man inte med skräckslagna ögon på små betydelselösa saker, utan man bekymmrar sig om större saker.
En större sak är min kommande flytt. Jag ska försvinna bort från min trygga miljö och starta om på nytt, alldeles själv. Om cirka ett halvår ska jag bo i USA och jag vet inte riktigt hur det kommer sluta. Antingen trivs jag, och då kommer jag aldrig hem igen, som i att jag flyttar tillbaka, eller så trivs jag inte och stannar där ett år minst.
Ett år är en långt tid. På ett år genomgår naturen fyra förändringar. På ett år blir hela jordens befolkning ett år äldre, eller så dör en del av dem. På ett år kan ett nytt liv skapas och existerar i tre månader utanför moderns säkra sköte. På ett år blir både du och jag och alla andra en ny människa tre gånger. På ett år kan man göra vad man vill och ändå inte hinna med allt. På ett år kan jag hinna skriva om samma saker som jag skriver här och nu, i andra meningar, med andra ord, tusen gånger, om och om igen, utan att någon lägger märke till det. Under det året kommer jag skriva om och om igen, men inte samma ord i andra meningar, eller i samma meningar med andra ord. Jag kommer skapa något nytt, och något som beskriver allt jag inte kan berätta för dig.

Gael García Bernal

Blogg-Redaktören

Hola!

Detta är jag. Den som styr och ställer här på "if you ever fall, just get right back up again".

Me, myself and the bad sides...

Jag hatar att vara svartsjuk. Inte för att det är fult, men för hur det får mig att må. Det finns ingen värre känsla än den när man känner sig svartsjuk. Det värsta är att det dessutom kommer fram sakta men säkert, när man minst anar, eftersom det är något undermedvetet! Jag brukar inbilla mig att jag kan förtrycka alla sådana känslor, och att jag inte bryr mig, men i självaverket tar det kål på mig. Jag blir så osäker på mig själv när jag låter mig påverkas.

Det jag behöver är att inse att det är okay att vara svartsjuk, för det är naturligt, men att inte gör så stor sak av det. That's it!

Jag tycker bara det är jobbigt, för jag vet inte vad jag vill och det känns som att jag måste bestämma mig illa kvickt.

Klockan tickar och jag hinner inte med i tiden, jag behöver mer tid... jag har gått vilse ju!

tha taaaaan

En månad efter det förra inlägget...

sitter jag på ett plan som ska ta mig till Gouvia i Korfu. Lite vet jag och vad som komma skall, men förhoppningar har jag. När vi stiger av planet på flygplatsen i Corfu Town träffar den varma vinden min kropp med en behaglig värme. Jag ler inombords för jag förstår att detta är ett ställe för mig, jag är elden som inte slocknar.

Följande sju dagar passerar fortare än alla andra dagar någonsin gjort och alla upplevelser etsar sig fast i mitt minne. När jag tänker tillbaka nu inser jag att jag kommer ihåg varenda sak som om det var igår. Jag ler inombords men utåt sätt är jag kall som en sten. Jag ville inte åka hem, fast när vill man någonsin återvända till verkligheten?

Jag har hur som helst kollat upp lite olika saker nu och kommit fram till vad jag ska syssla med, i alla fall ett par år. Om två år ska jag skicka in en ansökan om att utbilda mig till flygvärdinna. Man måste uppenbarligen vara tjugoett år för att kunna söka och lite till, som jag redan har.

Då kommer jag resa, tjäna lite pengar och få en jäkla massa erfarenheter och minnen för resten av livet. Dessutom älskar jag att flyga och deras söta små dräkter de har på sig, särskilt SASs.

Vad gör man nu? Är det okej, att ta allt som det kommer, eller ska man inte göra lite planer också? Jag vill inte falla ner och bli en low-life, det är inte syftet med denna lediga tid. Jag vill lära mig någit nytt, något stort. Jag vill utvecklas mer, mycket mer. Detta räcker inte.

Jag behöver byta miljö, för denna suger ut varenda knippe av energi i mig. Jag kisar när jag tittar, jag saknar den där hela bilden av vad som avspeglas framför mig. Jag saknar den där kicken man får av att vakna och veta att inget kan förstöra ens dag, inte ens världes undergång. Jag minns hur det är, men jag kan inte vakna upp ur denna dvalan, inte ens när jag spärrar upp ögonen så att det gör ont i de.

Palla älta samma sak gång på gång, nu ska jag gör något åt det!

See ya folks!

ciao

Over n' Out!

Så, då var jag här igen. Fast denna gången känns det faktiskt som en lättnad! Jag kan släppa taget utan att titta bak!
Nu ångrar jag inget!
Det är nu jag börjar om på nytt!

Dune Messiah - Brian Tyler

Förr eller senare ställer någon alltid frågan "Vad lyssnar du på för musik?". Vid de stunderna skulle man kunna från en bro bara för att slippa ge något svar. Hade det helt enkelt inte varit lättare om någon bara ställde frågan om vad jag inte lyssnar på? Egentligen är det omöjligt att svara på den frågan då det hela tiden görs ny musik och man kan aldrig besvara helt riktigt på den frågan då. Om jag hade sagt att jag bara lyssnar på klassisk musik och sedan egentligen lyssnar på radion varje dag i bilen för att fördriva tiden så hade jag ju ljugit. Visserligen kanske jag endast äger klassisk musik hemma, men om jag lyssnar på modern pop eller gammla klassisker i bilen så lyssnar jag ju faktiskt inte bara på klassisk musik längre. Det finns troligtvis sådana männskro som inte lyssnar på radion i varken bilen eller någon annanstans, som inte äter på restauranger eller befinner sig på platser där de kan utsättas för någon annan musik än just den som de föredrar, men hur stor är den procentuella mängden?


Jag kan väl säga att jag lyssnar på musik efter humör när jag själv väljer att sätta igång den. När den spelas på radion tar jag det för stunden bästa av alternative och om jag utsätts för musik utan att kunna påverka den själv så kan det i princip vara vad som helst.


Det fanns ingen som helst mening med att skriva detta, förutom att den att jag sitter på ett bibliotek och just nu lyssnar på musik. Valet bestämdes av miljön givetvis. Hade jag velat lyssna på hårdrock så hade jag knappast spelat den musiken här, inte för att jag lyssnar på hårdrock, men för sakens skull. Jag valde Dune Messiah av Brian Tyler, till att börja med, av en enkel anledning, musiken är lugn och harmonisk. Jag behövde harmoni och lugn och då passade den låter alldeles utmärkt! Men nu ska jag inte snacka mer om det. Nu ska jag iväg!

/M.A

Jag bär dig

Ändrat innehåll.

When you look at me I die a little...

It's not okay, it's great!

Jag vet! Jag är knäpp, men är inte alla det ibland?

empty

when things start to go well, you are suppose to change everything and change your set and change everyone you work with

Lunds Universitet

Igår skickade jag in min anmälan till Lunds Universitet. Jag sökte fyra olika kurser med retorik som nummer ett och därefter global ekonomi, teoretisk filosofi och socialantropologi i den ordningsföljden som de är skrivna i. Jag kommer enbart läsa nu i höst för till våren reser jag iväg till Barcelona, nästan omedelbart efter att höstterminen är avslutad. Jag tänkte även hitta någon kvällskurs i spanska eller liknande, för jag kan behöva lära mig lite grunder i språket. Men nu ska jag ut och njuta av solen på Vanjas cykel på väg till stationen.

Ciao

Annons

Sprallig ung tjej söker sällskap som delar samma sjuka humor, optimistiska livssyn och galna intressen. En charmig, givmild, social, romantisk man uppskattas. Gillar höjder, djup och allt där mittemellan. Äventyr är ett måste, liksom näring för kroppen. Jag faller för värme, leenden, händer eller om du bjuder på en nattfika på en brygga någonstans vid en sjö en sval sommarnatt. Om inte det funkar så så tackar jag aldrig nej till en utlandsresa någonstans långt borta.

/A

På olika ställen på Grappa

Detta är från när Vanja, Anette och jag hade varit i Lund på bio och såg filmen "Music and Lyrics". Vanja tvingade mig att sitta på ett ojämnt nummer (nr: 35 för att vara mer exakt) och jag brukar aldrig sitta på ojämna nummer på bio för jag har fått för mig att det bringer otur med sig. Så hände det något kanske ni frågar er? Ja, det kan man lugnt säga. Först och främst var filmen en besvikelse. Kärleks komedier är inte alltid någon höjdare, föredrar faktiskt en skräckfilm som skrämmer upp mig åtminstone för stunden. Innan jag förstod att filmen inte skulle nå upp till mina förväntningar satt vi tre i en halvfull biosalong och tryckte i oss händer fulla med popcorn samtidigt som vi blädrade i var sin filmtidning. Under all denna spänning skall jag räcka över snackset till min syster (notera att eftersom Vanjas 1,94 långa kompis var med och tvunget skulle sitta mittemellean Vanja och mig, för att min KÄRA syster ville kunna prata med henne, vilket också var anldeningen till att jag satt på den otursdrabbade platsen, så kunde jag inte riktigt nå enda bort till Vanja) och rätt som det är så snubblar jag och tappar ut halva innehållet på golvet och säkerligen en del på de som satt framför oss. Nu när jag tänker efter så ska jag fortsättningsvis sitta på "otursplatserna". Dp kan jag i alla fall berätta om något kul som hände på biografen istället för att recensera en dålig film.

"I am doing this to myself."

Idag var vi på IKEA och handlade. Vanja och jag köpte hyllor, men min är en vanlig träskiva som man sätter upp på väggen. Det känns ganska skönt att slippa montera en hylla ikväll eftersom jag är helt slut. Jag vet inte riktigt vad det är med mig nuförtiden. Jag är alltid trött utan någon speciell anledning.

Jag hörde något lustigt från allrummet precis och det var en stämma från Vanja... "Tjejer kan också!" och då menade hon att tjejer också kan montera hyllor från IKEA. Hon får mig att skratta när jag minst anar det och hon slutar aldrig förvåna mig. Hon är som en kille.

Och för att fatta mig kort, idag var en bra dag! :)

Jag fick höra att ni inte vet vem jag är?

Jag ser inte alltid ut så!!

no nothing

Det var en värdelös dag!
Inget var som det skulle och denna dagen är på god väg att trilla in i samma gamla slitna spår.
Vad tar man sig till när det är så? Hur livar man upp en förruttnad dag? :/

what ever happened to dignity...?

Jag av någon har alltid sagt: "Nej, ingen ska någonsin kunna påverka mig så mycket att allt gör är att tänka på den personen!"
Jag önskar att jag hade den självdiciplinen att jag kunde avfärda sådana tankar, när man bara tänker på just det personen hela tiden!
Det värsta är inte tankarna. Det värsta är illamåendet av att vilja ha någon så mycket och veta att man inte kan få den. Det värsta är att en av de bästa dagarna kan passera, utan att man gör annat är lämnar plats för honom i tankarna.
Till och med detta är för mycket, jag dokumenterar känslor som jag avskyr. Och jag avskyr dem för att de får mig att må bra även när allt är skit!

Så vad är kärlek?

Because it sure ain't this!

Varför inte?

Att motså något jag verkligen vill ha är en av mina bäst utarbetade egenskaper, om man kan kalla det för en egenskap. Jag trivs inte särskilt bra med det, men jag lever med det för jag har inget annat val. Ett alternativ är att förändras, men för vem skulle det vara? För mig själv? Knappast. Jag har ju klarat mig ganska bra än så länge, varför skulle jag inte göra det nu?

Kanske för att det stör mig och för att jag inte längre orkar med min vardag med det.

Det är som när någon frågar om man skulle vilja ha en godis bit och man avstår (föresten varför gör man det, det är ju inte som att det skulle vara oartigt på något sätt, personen i fråga har ju erbjudit lite av det goda så vad är problemet?).
Det är ett enkelt exempel. Pröva motstå att tycka om någon, bara för att det kanske skulle vara fel. Eller ännu bättre, testa att säga emot dig själv, fast du inte vill och gör det med ett leende utan att någon märker hur mycket du ljuger för dig själv. Sedan kan du göra det de kommande arton åren och se hur det formar din personlighet. Det kanske är för personlig detta, men jag bryr mig inte längre. Jag känner inte mig själv, och kanske har jag aldrig någonsin egentligen gjort. Jag kanske har velat vara någon som jag inte alls egentligen är.

Jag tror dessutom att jag analyserar allt för mycket. Det finns inga men... det är bara så. Jag vill inte vara sådan... jag vill ha den där godisbiten nästa gång jag blir tillfrågad. Jag vill kunna säga: "Nej! Det är inte okay att du bara sätter dig där, för det är faktiskt upptagen!" även om det är den där hete killen som jag nyss spanade in och som nu sitter med en tjej som verkligen inte alls förtjänar honom.

Get over it.. du kan alltid få bättre! ;)


Sov gott!

/M

detta är till vanja

detta är för att jag måste uppdatera min blogg... så.. nu är den uppdaterad!

"iN THA DAY iN THE NIGHT..."

Klockan är mycket nu och jag sitter vid bordet och försöker sy färdigt min datorväska.
Nej, den har inte gått sönder, för jag har aldrig haft en. Den skapas, det är min egen designe.
Jag ska uppdatera detta inlägg vid ett senare tillfälle och lägga till en bild också.


Jag är väldigt trött, men då det finns värre saker som rör sig i mina tankar just nu prioriteras inte tröttheten.
Jag kan inte sluta tänka på om saker hade varit annorlunda om jag inte hade stanna hemma ikväll.
Det var en fin dag och allt lutade åt att det skulle bli en fin kväll också, men i stället så blev det som ett abrupt slut på en otroligt intressant bok, och detta slutet är inte alls särskilt trevligt alls.


Det finns en sak som jag avskyr mer än något annat. Den saken kallas för beroende. Det är när man tappar koncentrationen, eller helt enkelt kontrollen på situationen och man vet att det finns absolut inget man kan göra för att förhindra vad som händer.
Jag läser ofta, och för de mesta läser jag bra böcker. När en bok är bra är det inte särskilt svårt att tänka på vad det är man läser. När boken är svårläst tappar den förmågan att bara slappna av i läsningen, och saker som oftast är i liknelse med en förbjuden frukt dyker upp stör min koncentration. En sådan sak är passion, ögon, läppar, kyssar, smekningar... men mest av allt är det nog trötthet!


nATTI nATT

Vägen till helvetet på jorden

Var detta den sista gången människan skapade sitt eget helvete?

Gammal tandborste...

Jag brukar inte sitta vid internet hos andra och surfa, men ikväll är det inte likadant. Vi har haft en tjejkväll hemma hos Vicky (eller det har vi fortfarande) och vi har snackat skit, skrattat, ätit och grillat.. gjort allt som man egentligen borde göra på lördagar!

Jag kom på att jag är väldigt trött och då blev jag plötsligt erbjuden att sova över hos Vicky... jag kanske skulle tackat ja, om jag inte hade blivit erbjuden en gammal tandborste istället för en ny, eftersom jag inte själv har med en, då jag inte hade räknat med att stanna. Det ver självklart ett misstag av Vicky, men jag tyckte det var kul... vem vill låna en gammal tandborste? :P

Det har varit väldigt trevligt, även om alla inte kunde komma ikväll...

Nej, jag måste gå. Jag är trött och osocial och sitter vid datorn och hänger när alla andra sitter och pratar.. jag kanske avslutar detta när jag kommer hem, kanske inte, vi får se vad tiden bjuder på...

mjau