Bulldog Babies

Det känns som att liv är som en enda röra. Jag vet varken ut eller in, och allt runomkring mig bara rusar förbi.

Varför har jag inga känslor kvar för något?

För ett år sedan fanns det inget jag älskade mer än den där sköna första vårdagen och att sedan se på hur solen skiftar i röda nyanser när den går ned.

Idag när jag var på väg hem gick jag med en dyster min och tittade ner i marken och tänkte på hur små stenarna som jag trampade ner var, när jag egentligen borde lyft upp hakan och bara njutit av vädret.

En del saker jag gör är väldigt onödiga, till exempel så är jag världens största detaljnörd. Det är otroligt tidskrävande och den som känner mig vet att jag alltid har haft världes stökigaste rum just för att jag inte har så mycket tid till att fixa till saker...

... nu har jag hittat lösningen till min tidsbrist och har därför också tid att vara detaljnörd... lösningen kallas Pedant!

[Är det bara jag som tycker att pedant passar äldre människor bättre än unga? I mina öron klingar det fel]

Jag har fått höra att jag babblar på väldigt osammanhängande och jag har funderat på vad det kan bero på och jag tror att detta händer just för att det är i den ordningen jag tänker. Dessutom tror jag att det är svårt att få struktur på sina tankar när hela ens liv är ett enda stort kaos...

Jag kom fram till en teori idag om varför tonårstiden är den "svåraste" perioden i ens liv, eller varför den har varit en svår period i mitt liv än så länge. Teorin är att när man är i de åren så vill man gärna veta var man har alla runt omkring sig och oftast vet man på ett ungefär vad man kan anförtro åt olika människor i den omgivningen man lever i, men ibland kan det vara lite förvirrande och då vill man (jag) gärna ha en struktur på det hela. Problemet är att många tänker så och då detta är en tid av utveckling så innebär det att det inte är så lätt att alltid veta var man har alla, allra minst var man har sig själv. Man sätter in folk i en massa fack och när de plötsligt inte längre stämmer överens med den bilden du har av de så rubbas balansen. Så har det alltid varit för mig, med allt, inte bara människor.

Vad händer när balansen rubbas?

Jo, jag drar mig tillbaka. Jag isolerar mig själv och gräver bara ner mig i problemen ännu mer. Jag har en väldigt komplex personlighet, men när den väl fungerar och så är den som en knippe solstrålar.