Saturday, June 30, 2007
En månad efter det förra inlägget...
sitter jag på ett plan som ska ta mig till Gouvia i Korfu. Lite vet jag och vad som komma skall, men förhoppningar har jag. När vi stiger av planet på flygplatsen i Corfu Town träffar den varma vinden min kropp med en behaglig värme. Jag ler inombords för jag förstår att detta är ett ställe för mig, jag är elden som inte slocknar.
Följande sju dagar passerar fortare än alla andra dagar någonsin gjort och alla upplevelser etsar sig fast i mitt minne. När jag tänker tillbaka nu inser jag att jag kommer ihåg varenda sak som om det var igår. Jag ler inombords men utåt sätt är jag kall som en sten. Jag ville inte åka hem, fast när vill man någonsin återvända till verkligheten?
Jag har hur som helst kollat upp lite olika saker nu och kommit fram till vad jag ska syssla med, i alla fall ett par år. Om två år ska jag skicka in en ansökan om att utbilda mig till flygvärdinna. Man måste uppenbarligen vara tjugoett år för att kunna söka och lite till, som jag redan har.
Då kommer jag resa, tjäna lite pengar och få en jäkla massa erfarenheter och minnen för resten av livet. Dessutom älskar jag att flyga och deras söta små dräkter de har på sig, särskilt SASs.
Vad gör man nu? Är det okej, att ta allt som det kommer, eller ska man inte göra lite planer också? Jag vill inte falla ner och bli en low-life, det är inte syftet med denna lediga tid. Jag vill lära mig någit nytt, något stort. Jag vill utvecklas mer, mycket mer. Detta räcker inte.
Jag behöver byta miljö, för denna suger ut varenda knippe av energi i mig. Jag kisar när jag tittar, jag saknar den där hela bilden av vad som avspeglas framför mig. Jag saknar den där kicken man får av att vakna och veta att inget kan förstöra ens dag, inte ens världes undergång. Jag minns hur det är, men jag kan inte vakna upp ur denna dvalan, inte ens när jag spärrar upp ögonen så att det gör ont i de.
Palla älta samma sak gång på gång, nu ska jag gör något åt det!
See ya folks!
ciao
Följande sju dagar passerar fortare än alla andra dagar någonsin gjort och alla upplevelser etsar sig fast i mitt minne. När jag tänker tillbaka nu inser jag att jag kommer ihåg varenda sak som om det var igår. Jag ler inombords men utåt sätt är jag kall som en sten. Jag ville inte åka hem, fast när vill man någonsin återvända till verkligheten?
Jag har hur som helst kollat upp lite olika saker nu och kommit fram till vad jag ska syssla med, i alla fall ett par år. Om två år ska jag skicka in en ansökan om att utbilda mig till flygvärdinna. Man måste uppenbarligen vara tjugoett år för att kunna söka och lite till, som jag redan har.
Då kommer jag resa, tjäna lite pengar och få en jäkla massa erfarenheter och minnen för resten av livet. Dessutom älskar jag att flyga och deras söta små dräkter de har på sig, särskilt SASs.
Vad gör man nu? Är det okej, att ta allt som det kommer, eller ska man inte göra lite planer också? Jag vill inte falla ner och bli en low-life, det är inte syftet med denna lediga tid. Jag vill lära mig någit nytt, något stort. Jag vill utvecklas mer, mycket mer. Detta räcker inte.
Jag behöver byta miljö, för denna suger ut varenda knippe av energi i mig. Jag kisar när jag tittar, jag saknar den där hela bilden av vad som avspeglas framför mig. Jag saknar den där kicken man får av att vakna och veta att inget kan förstöra ens dag, inte ens världes undergång. Jag minns hur det är, men jag kan inte vakna upp ur denna dvalan, inte ens när jag spärrar upp ögonen så att det gör ont i de.
Palla älta samma sak gång på gång, nu ska jag gör något åt det!
See ya folks!
ciao
Subscribe to:
Posts (Atom)