Jag hatar att vara svartsjuk. Inte för att det är fult, men för hur det får mig att må. Det finns ingen värre känsla än den när man känner sig svartsjuk. Det värsta är att det dessutom kommer fram sakta men säkert, när man minst anar, eftersom det är något undermedvetet! Jag brukar inbilla mig att jag kan förtrycka alla sådana känslor, och att jag inte bryr mig, men i självaverket tar det kål på mig. Jag blir så osäker på mig själv när jag låter mig påverkas.
Det jag behöver är att inse att det är okay att vara svartsjuk, för det är naturligt, men att inte gör så stor sak av det. That's it!
Jag tycker bara det är jobbigt, för jag vet inte vad jag vill och det känns som att jag måste bestämma mig illa kvickt.
Klockan tickar och jag hinner inte med i tiden, jag behöver mer tid... jag har gått vilse ju!