Ja, jag vill ha det där huset, du vet det i skogen vid sjön och fullmånen en del gånger i månaden. Det där stora vita huset med en brygga på baksidan och en liten jolle vid den. Huset som omringas av en massa gröna tallar som lämnar en nästan berusande doft efter sig.
Jag vill ha det, men jag vet inte när jag kommer kunna få det. Att ha planer, mål och drömmar är viktigt, det har jag alltid fått höra. Det är nästan viktigare med det än att sedan kunna uppfylla dem, för i min värld handlar nästan bara om att kunna prata väl och inte bevisa vad man kan. Mina sanna passioner har alltid varit saker som man helst ska hålla tyst om, för det är inte "riktiga" saker, d v s bra yrken. Jag började skriva när jag var två år gammal, och mina föräldrar trodde att de hade fått ett geni. Sedan flyttade vi, till ett helt nytt land, som är det enda landet jag känner igen som "hemma" men det enda landet där jag aldrig känner mig som hemma. Jag gillar det dock, för här har jag alla mina vänner, och det finns tillräcklgit med dåliga dagar för att man ska ta sig tid till att läsa och skriva. Jag älskar att läsa och skriva, för det är min terapi, det är som att rensa sina tankar och sedan fylla på med nya. Nya, bra tankar.
När jag var liten så satt jag aldrig stilla, förutom när jag blev tillsagd till att göra det. Då var något som att köra ner handen i en påse med mjöl avslappnande. Det var skönt att känna mjölet tränga in i alla porer i huden och papillarlinjerna på fingrarna.
Det blev ganska snabbt kladdigt när man insåg att mjöl var mycket bättre till lekar än njutning, och senare blev allt med mjöl även ens fiende. Att tonåren skulle vara så svåra visste jag inte. Jag påstår inte att jag har genomlidigt någon traumatisk händelse som har försvårat min livsstil, men jag har levt som alla andra ung, förvirrad och okunnig ibland. Och denna förvirring och okunnighet har ibland försvårat en del val i mitt unga liv.
Men det är inte det som är det viktiga. Det som betyder något är hur jag är idag och vad jag är.
Visst har jag drömmar och mål och det är väsentligt vad det är för några, men kanske är det inte så viktigt att drömma sig i framtiden så mycket som det är att handla i nutiden.
De små sakerna som gör mitt liv värt att leva är naturens verk. Det finns inget mer uppfyllande än att berusas av en doft, en bekant doft som du känner igen när du går där på trottoaren en solig höstdag i kylan. Eller att ligga på stranden med tårna nergrävda i sanden till sent in på eftermiddagen.
Det som kanske ändå är mest uppfriskande är doften av blöt asfalt en sommardag. Det hänger kvar i luften hela eftermiddagen och senare på kvällen tar kvällsdimman över och lämnar kvar en ton av vått gräs.
Det är också skönt att varje sommar komma tillbaka till den så tätt myggbebodda orten Nyteboda, och sätta sig vid Immeln och titta på den lugna sjön för att sedan bryta mönstret genom att doppa sina fingertoppar i vattnet och se vågorna föröka sig. Det är en skön känsla, just när vattenytan stiger upp för att nå fingertopparna och hur den sedan sluter sig kring dem och fångar upp dem. Det är oftast då som jag känner mig fullständig, men sen kommer de där myggen och suger musten ur en. När jag var liten var jag extremt känslig mott myggbett, jag blev irriterad och svullen kring myggbettet, och det var inte den där vanliga svullnaden, utan det var en ful och ruskig svullnad. Så är det inte längre. Nuförtiden har jag lagt märke till att det finns fulare och mer avskräckande saker än små myggbett. Ja, nu ser man inte med skräckslagna ögon på små betydelselösa saker, utan man bekymmrar sig om större saker.
En större sak är min kommande flytt. Jag ska försvinna bort från min trygga miljö och starta om på nytt, alldeles själv. Om cirka ett halvår ska jag bo i USA och jag vet inte riktigt hur det kommer sluta. Antingen trivs jag, och då kommer jag aldrig hem igen, som i att jag flyttar tillbaka, eller så trivs jag inte och stannar där ett år minst.
Ett år är en långt tid. På ett år genomgår naturen fyra förändringar. På ett år blir hela jordens befolkning ett år äldre, eller så dör en del av dem. På ett år kan ett nytt liv skapas och existerar i tre månader utanför moderns säkra sköte. På ett år blir både du och jag och alla andra en ny människa tre gånger. På ett år kan man göra vad man vill och ändå inte hinna med allt. På ett år kan jag hinna skriva om samma saker som jag skriver här och nu, i andra meningar, med andra ord, tusen gånger, om och om igen, utan att någon lägger märke till det. Under det året kommer jag skriva om och om igen, men inte samma ord i andra meningar, eller i samma meningar med andra ord. Jag kommer skapa något nytt, och något som beskriver allt jag inte kan berätta för dig.
No comments:
Post a Comment