367 - 4
Jag har läst en bok i vilken det skrivs om att man mår så som man tänker. På senaste tiden så har jag haft svårigheter med en egenskap, som jag förr inte trodde jag kunde bli så påverkad av som jag i självaverket nu har blivit.
Jag har insett att man inte kan försvara sig mot känslor, man kan ignorerar de, men bara för en kort stund. Man måste nästan förkasta de för att det ska gå. Hur f*n ska man nu göra det?
Jag vet inte inte riktigt, men man kan ju börja med att tänka efter hur känslorna får en att må. Hur pass negative respektive positiva är dem?
Men detta hjälper inte mig. Det är som i den där serien Heroes, ja, det finns en karaktär som ser en annan person än sig själv när hon tittar sig i spegeln. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så känner jag mig sådär. Att jag vill en sak, men så gör jag en annan. Det finns en av mig som är vettig och smart, och en som är oresonlig och korkad.
Grejen är att jag har börjat om på nytt, det vet jag även om jag inte vill erkänna det, för då hade den där idiotiska sidan av mig haft övertaget. Såhär är det mycket bättre, för jag ljuger för mig själv, inte för någon annan, bara för mig själv. Man ska inte ljuga, och jag ljuger aldrig, men jag måste ljuga för mig själv, annars är jag svag.
Jag är svag för att jag förväntas vara vuxen, men jag är inte tillräckligt mogen för att vara sådär vuxen. När jag beter mig som en vuxen så blir jag behandlad som ett barn. Och vad det gäller erfarenheter så ligger jag långt efter och då är det inte så konstigt att jag är förvirrad.
Jag vill att smärtan ska försvinna, jag vill vara själv. Jag vill inte dela med mig mer, men på något sätt så ger jag ut hela mitt liv, bara sådär.
Jag är vilsen, men jag behöver inte någons hjälp att hitta tillbaka. Jag ska klara det själv!
Jag har svårt att bryta mönster. Och jag är osäker ibland. Oftast är jag överdrivet glad för att ingen ska märka min osäkerhet. Ibland blir jag hysterisk, men det är när jag inte kan ändra på en situation. Jag visste inte detta om mig själv, men någon sa det till mig. Jag är generös, men jag bli besviken om min generositet inte uppskattas. Jag gillar inte att bli bjuden på saker för jag känner mig obekväm, men samtidigt så uppskattar jag det. Jag säger att det är okay, men egentligen menar jag "Kan du inte fatta att jag inte menar det?!". Jag säger att jag mår bra, fast om du tittar i mina ögon så förblöder jag. Jag är ingen pärla, men en oslipad äkta diamant.
Jag vet inte vad jag letar efter, eller om jag ens letar. I tidigt julklapp önskar jag mig en kyss under misteln, men misteln kommer jag slänga för jag vill inte ha en kyss som saknar känslor. Det är jag trött på.
Det finns en viss skillnad på att vara i närheten av någon man hade kunnat titta på i flera timmar utan att hitta något fel på dem, och att vara med någon som är perrfekt men som ser en i ögonen med en tom blick. Det spelar inte roll om lusten finns eller om man är passionerad, när det är kallt och jag fryser så går det enda in i benmärgen och där stannar det. Jag önskar då att jag kunde slita ur min benmärg och mitt hjärta och bara slänga bort det. Men jag kan inte, precis som jag inte kan rå för hur jag känner.
Jag kan sluta. Alla kan sluta t o m narkomaner och alla sorters spelmissbrukare kan sluta. Jag är en känslomissbrukare. Jag vet att det inte är något fel på mig och jag vill inte slösa på mina känslor, för sedan är det så lite kvar och muren är så hög att INGEN kommer kunna ta sig förbi mitt försvar.
Det är inte så det ska vara...
Hjälp mig! Jag ber dig, lämna mig ifred! Läma tillbaka den delen av mig som du tog, eller så får du ge mig en del av dig, förevigt!
No comments:
Post a Comment