Frågan?

Man kan tillverka diamanter och pärlor syntetiskt, men guld är den äkta varan.
Jag är som en smutsig guldklimp. Jag är äkta, men med lite rostiga egenskaper, en del av de i alla fall.
Jag är en mänskligt anpassningsmaskin. Jag läser av en person och anpassar mig sedan till denne.
En gång har jag misslyckats. Det var den senaste gången.

Jag tror att man aldrig riktigt kan förändra en person helt igen utan bara att personen själv kan komma till insikt om vem denne är.
Många gånger har jag fått höra om någon dålig egenskap kanske, och jag har förnekat att det är så som andra säger, bara för att senare upptäcka att det faktiskt var så. Men det har aldrig hänt förrän jag har märkt det hos andra människor, och att de beter sig mot mig som jag har varit mot andra.

Vad jag försöker säga är att jag kommer aldrig kunna förändra något hos en människa, om det nu är jag som ändrar det, förrän denna människa försöker göra precis samma sak med en annan människa. Och då kommer inte jag finnas kvar där.

Det är onödigt att älta sådana här saker. Men fakumet är att man alltid upptäcker saker hos sig själv, det tar aldrig slut, och det får en att börja tänka hur mycket man är omedveten om, och främt hur lite man känner sig själv. Många förnekar nog det, eller så orkar de inte lägga ner tid på att faktiskt ändra saker. Men jag vill inte vara så lat. Jag vägrar att ge upp. Det måste ju finnas en lösning på allt. Eller?