Det jag gör får mig att skämmas, för jag älskar dig!

Ibland inser jag inte hur mycket du gör för mig. Och när jag förstår det så skäms jag. Jag lever i min egen värld, en värld som inte innehåller någon våld, eller någon dålig uppväxt, snarare den bästa av de alla, för min person. Denna världen är mitt enda skydd, och tyvärr är det även ett skydd mot dig. Men inte bara dig, utan alla andra också. Jag tror att jag älskar, men egentligen är det bara skådespeleri. Jag visar inte min kärlek, inte ens för dig, du som alltid finns där. Jag har försökt, men jag vet inte hur jag ska göra för att våga visa mina känslor. Det känns inte naturligt att krama dig, för vi har aldrig gjort det. Det känns heller inte naturigt att kunna prata om allt i mitt liv med dig, fast du alltid har gjort det med mig, nästan i allafall. Anledningen är att jag inte vill att du ska dömma mig, så som jag vet att jag kanske har gjort. Men jag vet att prata om sig själv bara för en närmare varandra, och jag vet att jag inte är den bästa av människor, men jag är för feg för att visa att det finns något jag inte vet, och att jag behöver din hjälp. Det är ju det som förväntas av mig, att jag ska vara stark och veta allt som någon kan få för sig att fråga mig. Men jag vet inte allt. Jag kan omöjligt veta allt. Vad jag vet är att jag är ledsen för allt jag har sagt, och allt jag säger, och framförallt inte säger. Jag vet att du är min närmsta, för det är du, men du är så långt borta, så jag vet inte hur jag ska börja. Hur ska jag våga öppna upp mig och säga vad jag känner. Det är t o m svårt att ens inse att det är så, ännu mer att göra något åt det.
Men nu skriver jag för dig. Bara för dig!

Förlåt min enda syster!

/Maja