Jag avskyr kylan när det inte finns någonstans att värma sig.

Vintern är en av de finaste årstiderna. Det ser så rent ut ute, och öppnar man dörren när snön precis har täckt marken så hörs inte ett enda ljud från omgivningen. Det är mysigt på något sätt att veta att alla har gjort om sina hem så att de blir lite varmare, lite mer välkomnande. Tänt ljus, och lagt fram alla antika figurer, och jesusbarnet i krubban osv osv. Jag älskar den värmen i kylan. Ibland känns vintern varmare än sommaren, för man har tid att tänka på vem man älskar och bryr sig om. Man håller sig inne, nära alla andra, för ensam är man dömd att misslyckas, eller i detta fallet, frysa ihjäl. Det är en tid av tacksamhet och givmildhet. Fina höstdagar och tidiga sommartecken är lömska. Man tar för givet, genom minnen av en varm sommar eller regnfri höstdag, att det kommer vara så som det alltid verkar bli, men man blir bedragen. När man minst anar det slår kylan till, och har man ingenstans att värma sig så har man sjungit sin sista vers. Det är så jag känner nu. Jag känner mig lurad av denna årstiden. Den har svikit mig, men mest av allt, har den misslyckats med att få brilijera med att få kallas HÖST.