Många gånger träffar man någon, vem som helst egentligen, och skapar sig en uppfattning om vem människan är. Efter ett tag upptäcker man kanske att personen inte alls är den man trodde, och plötsligt blir det svårt att acceptera personen som den är. Man söker hela tiden efter små genvägar till den där personligheten som man så gärna vill att personen ska ha. Besvikelsen kommer dock när man inser att det är ett onödigt arbete och att man har byggt upp en falsk bild av någon annan.
Hur ofta händer det inte att man upptäcker att en människa som man trivdes så bra ihop med egentligen är någon annan? Det händer hela tiden. Det är som när man ska gå på date med en kille/tjej som man under en period har haft kontakt med, och när man väl sitter där och äter middag, eller fikar, så gör personen plötsligt någon som man aldrig kunde förställa sig och så förstörs allt. Det är för att man har förväntningar och man fantiserar gärna, och överdriver vissa drag hos andra. Det är så i alla relationer, man hittar på egenskaper hos andra så att de kan passa bättre ihop med en själv, och givetvis tänker man inte på att ändra något hos sig själv. Varför skulle man göra det, "jag är ju mest normal".
Vad är normal?
Något som inte är avvikande? Ett mått? En linje vi följer? Allt är matematiskt, men varför använder vi den termen på oss själva. Matematik är ju logiskt, och människan inte. Varför kategoriserar vi oss då som normala. De flesta är ju avvikande, på en del punkter. Visserligen följer vi en linje, men är den alltid rät? Och mått, var går gränsen för vad som är normalt? Hur mycket av det onormala får man ha för att ändå kunna klassas som normal?
Jag vill nog inte vara normal, för jag är inte så stel. Jag är mer som en robot. Jag har en utsida av stål som stöter bort det mesta: värme, slag, elakheter och andras ytliga jag. Det speglas bort.
Men ibalnd är det som att min utsida rostar igen, och att vissa metallbitar faller bort och då tränger en del saker in, som känslor, och när jag lagar utsidan så är alla partiklar fortfarande kvar i mig. Och jag vet inte hur jag ska få ut de. Jag är på ett sätt normal, men jag är långt ifrån "normal" normal.
Jag är jag. Och du är du. Vi ska ta varandra, alla, för de vi är och inte förvänta oss annat från varandra.
No comments:
Post a Comment