Svalan

Det finns människor som bara tänker på sig själva och så finns det människor som nästan aldrig tänker på sig själva. Många jag känner är som jag, den tredje sortens människor, som kombinerar den första sorten med den andra, och därav blir den sortens människor som både tänker på sig själva och på alla andra runt omkring sig själva. Jag menar inte att jag är ultimat, bara att jag har haft tur när det gäller att hitta mig själv. Jag har haft tur eftersom jag inte har varit med om allt för många hemska saker i mitt liv, och därför tar jag heller inte avstånd från människor och skyddar mig själv i första hand, för jag tänker inte på att andra människor skulle vilja såra en, inte från början och speciellt inte med meningen. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske har varit naiv, fast jag måste erkänna att jag ändå gillar den jag är och därför kommer jag nog heller inte förändra mig som mycket, om jag nu skulle förändra mig överhuvudtaget.
För ett tag sedan lärde jag känna en ny människa, en tjej. Jag la alla korten på bordet från början och bjöd in henne i mitt liv. Det var en vild chansning. Min känsla sa mig att hon var precis som du, men jag visste inte, för hon kunde ha varit vem som helst. Hon var i alla fall inte precis som jag, för jag tror inte det finns någon som är precis som jag, men hon var Anette, och Anette är lika bra.
Anette är min svala, även om hon själv ser sig som en orkidé (ochjag håller med om att en orkidé bättre beskriver hennes personlighet). Jag vet inte varför jag egentligen kallar henne för svalan, men det kan kanske bero på att jag gillar svalor, och i somras när vi började prata mer så hittade jag en svala. En liten svalunge och jag tog hand om den, men trots det så dog den. Och kanske ser jag på Anette som en liten svala, för jag vill ta hand om henne, inte för att hon inte kan klara sig själv, men för att jag vill att hon ska veta att jag finns där för henne och att jag inte kommer låta henne försvinna som den lilla svalan. Usch, jag kom precis att tänka på hur hemskt det kanske lät, "...inte tänker låta henne fösvinna...". Jag menar bara att så länge hon vill så finns jag där för henne, och lite längre.

Det finns så mycket jag hade velat säga om henne som beskriver den fantastiska människan hon är, men jag saknar de orden. Det enda jag kan säga om henne är att hon har hittat delar av sig själv och fast hon har haft det svårt så har hon försökt gå vidare. Hon börjar hitta rätt spår igen, och jag tror bara det kommer gå bättre efter detta. Jag undrar ibland hur det hade gått för henne om jag kanske inte hade varit där. Jag säger inte att jag är anledningen till att hon mår bättre, men jag har funnits där när hon har behövt prata med någon. Det bästa med henne är att vi verkligen kan prata om allt, och när den ena av oss mår kasst så tar den andra större ansvar för att få den andra att må bättre. Kanske har hon inte haft någon riktig vän att prata med på länge, för i denna världen som vi lever i idag finns det ytters få människor som ger rätt bild av sig själva från början. De förskönar gärna den person de är och sedan när man lär känna de så är de som djävulen själv. Anette är inte sådan. Hon är snarare ärlig och tydlig med hur hon är från början. Hon är öppen och kompleterar mig precis perfekt. Hon har de sakerna som jag saknar, och jag en del av det hon inte har. Och jag gillar henne för det finns inget med henne som jag hade velat ändra. Hon är mänsklig, normal och precis som alla vi andra perfekt på sitt eget sätt.

Jag önskar dig all lycka i världen sötnöt! Ha en bra dag!