Det är dags att sluta leka.

Efter otaliga försök har jag slutligen gett upp.
Man kan inte ha allt. Och det är självklart. Det borde jag ha förstått redan från början, fast ingen kan väl beskylla mig för att inte ha försökt ta reda på det. Inte nu längre.

För inte så länge sedan satt jag på tågstationen i Malmö. Klockan var 01.36 när jag kom fram och satte på bänken bredvid den där mannen. Jag hade inte gjort det om jag inte hade varit på det humöret. Vilket var det? Jo, jag var vansinnigt arg. Fast ingen hade märkt det. Inte ens om världen höll på att gå under så hade jag aldrig erkänt det. Det är jag för stolt för.
Han blev arg på sin fru, som han pratade med i mobiltelefon. Efteråt kastade han mobilen i marken och den gick i tusen bitar.
När han hade lugnat ner sig plockade han ihop resterna och satte sig ner igen och när han hade gjort det började han prata med mig.

Vi pratade tills mitt tåg skulle gå. Han tyckte jag var "cool" och jag vet inte vad jag tyckte om mig själv. Jag tänkte inte ens. Jag bara, jag bara fanns just då. Han var normal, men påverkad.

En sak som förvånade mig var att han såg rakt igenom mitt skådespel. Han såg min osäkra sida. Min rädda och blyga sida. Och han påpekade detta för mig. Och då förstod jag att jag inte ens känner mig själv. Han såg något jag inte själv kunde se just då. Jag hade blivit så bra på att ljuga och spela någon jag inte var att jag inte ens själv märkte min svaghet.

Men hade jag inte träffat denna mannen så hade jag aldrig insett vilken bedragare jag har blivit, och då hade jag aldrig kunnat rädda mig själv från den vidriga person som jag har blivit.


Det är snart ett nytt år. Nya människor har kommit in i mitt liv. Men jag vet nu, NU, just denna gången vet jag att detta året som har varit ska förbli året som jag bara minns för dig. Och du får inte följa med... Inte nu längre.

Jag älskar...

Jag vet...

Och det är bara så! Tack, och adjö!

You cut me open....

tapp tapp tapp nej, jag orkar inte skriva idag. Jag är trött och jag funderar på vad jag ska ha på mig imorgon. Dessutom har jag inte fått min dagliga dos av... hmm cancer sticks. Så ciao suckers. Love yall

Latheten!

Idag ringer mobilen 09.51 och det är Evy som ringer, d v s min frisör i Malmö. Tiden som vi hade bokat funkar tydligen inte för henne, men det fixade vi. Sedan såg jag att Anette hade skickat ett sms som jag svarade på, sedan ringde även hon. Vi snackade ett bra tag och sedan steg jag upp och gick in till mamma för att se om hon skulle gå upp, men hon orkade inte. Så istället tog jag min juiceförpackning med täckte omvirat runt mig och satte mig vid datorn för att uppdatera mig... men det fanns inget nytt. Vi lever i gårdagens nyheter allihop.
Så vad jag gör istället är att jag börjar prata med Jacob och Anette och vad kan man mr säga, det är alla nyheter jag behöver. Snabbt och enkelt över msn. :)


Mamma har nu vaknat och nyss var hon här inne och frågade mig vilken klänning hon ska ha på sig på lördag (familjen är bjuden på en fest). Jag är rastlös. Jag måste gå och göra något med/av mig själv innan jag dör och börjar ruttna bort. :S Ciao

Jag ska aldrig vara med en man som är rädd för att tala om framtiden.

Den dagen den sorgen, brukar man säga. Vilken är den dagen? För nu känns det som att alla dagar är den dagen, men grammatiskt så är "dagen" en enda dag, singular, och just en bestämd dag.

Ibland hoppas jag på att jag drömmer, att allt detta är en mardröm, men det är det inte. Jag har drömmar, men de är lika overkliga som mitt liv är nu. Betyder det att de egentligen är realistiska, för det enda verkliga just nu är jag.

Jag undrar hur andra uppfattar mig? Vad de tänker om mig? Vad de hade tänkt om mig om de visste allt jag inte säger, men som jag tänker på?


Jag ger upp nu. Jag vet att det inte går, och jag är kanske svag, för man ska kämpa för det man vill ha, men jag orkar inte kämpa emot känslorna att jag vill ha, för jag vet att jag inte kan få ändå.


Det är som att få smaka på kakan, en pytteliten bit, och sedan inte få mer, medan man ser på hur alla andra äter av kakan.
Men kakan är beroendeframkallande, och jag önskar att jag aldrig hade smakat på den.

Den där lussekatten är lika ljuvlig som mitt ena bröst.

Min dator dog, skulle man kunna säga. Det är inte en levande varelse, men för mig är den som en vän. Jag förlitar mig på den och berättar saker för den, som inte ens jag själv vet. Ja, man kan faktiskt uppnå sådana känslomässiga tillstånd då man blockerar alla dörrar och inget från den yttre världen kan komma in och påverka en. Jag skrev väldigt mycket denna sommaren. En del av det jag skrev finns här till en viss mängd, men inte i samma omfattning.
Jag tog bort allt det. Jag slängde en hel sommars reflekterande bara för att jag inte tänkte mig för.

Men om det var ödet så är det kanske meningen att jag ska slänga bort alla minnen från denna sommaren också. Och det är precis vad jag tänkte göra. Jag vill inte minnas något alls... faktiskt!

Jag kommer dock alltid minnas doften, för jag kan aldrig glömma dofter och minst av allt, den doften.

Vem är jag egentligen?

Jag raderade en gång en sak jag skrev, som jag så gärna ville säga. Sedan hände det än gång till. Och sedan verkade det nästan bara vara så att jag raderade det jag ville skriva, och istället så skrev jag sådant som inte var så betydelsefullt. Sådant som vem som helst hade kunnat skriva till just vem som helst.

Inte som jag hade kunnat skriva till någon som faktiskt betyder en hel del för mig.

Kanske var det så att jag visste hur det skulle sluta från början, och därför ville jag inte orsaka större smärta än nödvändigt. Men denna smärtan var illa nog för krossa mig tio gånger om.

Jag är tom. Och jag är trött, men mest av allt är jag less.

Vilket är egentligen värst?