Min dator dog, skulle man kunna säga. Det är inte en levande varelse, men för mig är den som en vän. Jag förlitar mig på den och berättar saker för den, som inte ens jag själv vet. Ja, man kan faktiskt uppnå sådana känslomässiga tillstånd då man blockerar alla dörrar och inget från den yttre världen kan komma in och påverka en. Jag skrev väldigt mycket denna sommaren. En del av det jag skrev finns här till en viss mängd, men inte i samma omfattning.
Jag tog bort allt det. Jag slängde en hel sommars reflekterande bara för att jag inte tänkte mig för.
Men om det var ödet så är det kanske meningen att jag ska slänga bort alla minnen från denna sommaren också. Och det är precis vad jag tänkte göra. Jag vill inte minnas något alls... faktiskt!
Jag kommer dock alltid minnas doften, för jag kan aldrig glömma dofter och minst av allt, den doften.
Vem är jag egentligen?
Jag raderade en gång en sak jag skrev, som jag så gärna ville säga. Sedan hände det än gång till. Och sedan verkade det nästan bara vara så att jag raderade det jag ville skriva, och istället så skrev jag sådant som inte var så betydelsefullt. Sådant som vem som helst hade kunnat skriva till just vem som helst.
Inte som jag hade kunnat skriva till någon som faktiskt betyder en hel del för mig.
Kanske var det så att jag visste hur det skulle sluta från början, och därför ville jag inte orsaka större smärta än nödvändigt. Men denna smärtan var illa nog för krossa mig tio gånger om.
Jag är tom. Och jag är trött, men mest av allt är jag less.
Vilket är egentligen värst?
No comments:
Post a Comment