Det är dags att sluta leka.

Efter otaliga försök har jag slutligen gett upp.
Man kan inte ha allt. Och det är självklart. Det borde jag ha förstått redan från början, fast ingen kan väl beskylla mig för att inte ha försökt ta reda på det. Inte nu längre.

För inte så länge sedan satt jag på tågstationen i Malmö. Klockan var 01.36 när jag kom fram och satte på bänken bredvid den där mannen. Jag hade inte gjort det om jag inte hade varit på det humöret. Vilket var det? Jo, jag var vansinnigt arg. Fast ingen hade märkt det. Inte ens om världen höll på att gå under så hade jag aldrig erkänt det. Det är jag för stolt för.
Han blev arg på sin fru, som han pratade med i mobiltelefon. Efteråt kastade han mobilen i marken och den gick i tusen bitar.
När han hade lugnat ner sig plockade han ihop resterna och satte sig ner igen och när han hade gjort det började han prata med mig.

Vi pratade tills mitt tåg skulle gå. Han tyckte jag var "cool" och jag vet inte vad jag tyckte om mig själv. Jag tänkte inte ens. Jag bara, jag bara fanns just då. Han var normal, men påverkad.

En sak som förvånade mig var att han såg rakt igenom mitt skådespel. Han såg min osäkra sida. Min rädda och blyga sida. Och han påpekade detta för mig. Och då förstod jag att jag inte ens känner mig själv. Han såg något jag inte själv kunde se just då. Jag hade blivit så bra på att ljuga och spela någon jag inte var att jag inte ens själv märkte min svaghet.

Men hade jag inte träffat denna mannen så hade jag aldrig insett vilken bedragare jag har blivit, och då hade jag aldrig kunnat rädda mig själv från den vidriga person som jag har blivit.


Det är snart ett nytt år. Nya människor har kommit in i mitt liv. Men jag vet nu, NU, just denna gången vet jag att detta året som har varit ska förbli året som jag bara minns för dig. Och du får inte följa med... Inte nu längre.

Jag älskar...

Jag vet...

Och det är bara så! Tack, och adjö!