Den dagen den sorgen, brukar man säga. Vilken är den dagen? För nu känns det som att alla dagar är den dagen, men grammatiskt så är "dagen" en enda dag, singular, och just en bestämd dag.
Ibland hoppas jag på att jag drömmer, att allt detta är en mardröm, men det är det inte. Jag har drömmar, men de är lika overkliga som mitt liv är nu. Betyder det att de egentligen är realistiska, för det enda verkliga just nu är jag.
Jag undrar hur andra uppfattar mig? Vad de tänker om mig? Vad de hade tänkt om mig om de visste allt jag inte säger, men som jag tänker på?
Jag ger upp nu. Jag vet att det inte går, och jag är kanske svag, för man ska kämpa för det man vill ha, men jag orkar inte kämpa emot känslorna att jag vill ha, för jag vet att jag inte kan få ändå.
Det är som att få smaka på kakan, en pytteliten bit, och sedan inte få mer, medan man ser på hur alla andra äter av kakan.
Men kakan är beroendeframkallande, och jag önskar att jag aldrig hade smakat på den.
No comments:
Post a Comment