Jag är ledsen för att jag måste vara mig själv för första gången

Det är svårt att behöva säga saker till någon som man gillar, bara för att kunna vara sig själv. Igen.
Det blir bra snart, för jag menade inget illa.
Det är inte mitt fel, och det är egentligen inte ditt fel heller. Det är någon annan som borde få skulden.

Ikväll mår jag bra, för jag... Jag är säker ikväll.
Det blir bra!

Oj oj oj...

Okej, jag vet, det är tredje gången för ikväll, och jag brukar ju inte ens skriva tre inlägg på tre veckor, men jag har tänkt en del - som vanligt.
Det är julafton, min 20:e i år och jag vill passa på att rena min själ.
Man kan förlåt, right, men inte glömma. Jag har glömt, men inte förlåtit. Det är fel. Det värsta är att man typ skadar sig själv när man gör så.
Hur knasigt det än låter, allt som jag skriver nu, så det ändå bara exakt, precis så som jag tänker det just NU.
Det är så att jag inte vill glömma, men jag har inte velat förlåta heller. Speciellt inte de som har sårat mig, och det har ju inte varit särskilt tydligt att jag har vart sårad, för jag är så hemskt dålig på att visa det. Särskilt för mig själv. Så man kan säga att jag inte har vetat det. Men nu vet jag, och nu vill jag berätta för er. Alla er som aldrig kommer att läsa detta. Dra dit pepparn växer... Det gjorde ont, men nu är det försent. Jag är bra! För bra kanske.

Det är också en svaghet, för jag hoppas ju att alla andra också är så bra. Det måste jag förbättre. Bli lite mer ond? Jo, det finns mer man måste göra än att BARA dö, för det är inte BARA att dö, man måste för att ens kunna dö när det är time for it...
Jag är arg, riktigt arg.
Jag är ung också, och därför, ska jag inte leta efter gamla vargar längre. Inte heller efter döda fiskar... urgggh!
Så dumt, men så lätt. Vilket utmärkt fälla.
Jag älskar det här... alla känslor, på en och samma gång... nåja, inte alla, men många.

Jag glömmer aldrig, men jag förlåter.

Bye

P.S

Hur skulle jag inte kunna prata om mina känslor. Jag är bara Maja. Ju.

Go' jul folks! ;)

tomt

Slussgatan

Den 1 Mars flyttar Vanja och jag till slussgatan i Malmö.

keep it simple!

Jag ska lära mig att bara skriva sådär simpelt utan några som helst tankar kring det skrivna. I 30 dagar ska jag skriva en "händelsedagbok", utan att ta upp något om mina tankar kring händelserna.
Vilken utmaning!

Besatthet

Jag har blivit besatt av evigheten. Inte en ensam evighet, men en evighet som delas med någon annan.











Källa: www.lostkingdom.net/downloads

Jag känner inte mig själv längre

Hur kommer det sig att ni alltid kan släppa in de, som har sårat er, i era hjärtan, men skyddar er mot de som vill laga det brustna hjärtat?

Ingen lär oss..

...hur det är nuförtiden, eller kanske hur det borde vara.
Det är meningen att det ska gå i arv, precis som våra gener gör, men det gör det inte. Vi är mer egoistiska nu än någonsin förr. Jag är inte så gammal än, men jag försöker föreställa mig hur min framtid kommer att se ut, och jag måste hålla med om att det är underbart att inte veta allt som väntar runt hörnet, ändå känns det faktiskt inget annat än oroväckande att inte veta. Hur ser min framtid ut och har jag överhuvudtaget något att säga till om?

Jag tror inte att man kan fly från någon tid, varken från tiden som har varit och från den tiden som väntar. Därför är det också omöjligt att påverka vad som väntar, eller är det? Det vet jag inte, men jag försöker ta reda på det.
När man tänker på alla problem som finns i världen så kan ett litet kärleksproblem verka meningslöst, men det är minst lika viktigt som något annat problem. Det kan vara min ålder som lurar mig eller också min omgivning. Vart har den riktiga kärleken försvunnit? Varför är det okej att leka en lek om kärlek? Om jag har lärt mig något det här året så måste det vara att det inte är kärlekens tid för mig just nu. Jag, precis som ni, har ställt till det för mig, men nu ser jag lösningar till problemet. Problem finns för att lösas, samtidigt finns det minst lika många problem som lösningar, om inte fler. I alla fall finns det ett problem till varje lösning, och tvärtom.

Just nu händer det inte så mycket i mitt liv. Jag läser designteori och till våren ska jag fortsätta med design för hållbar utveckling. Min syster och jag letar efter lägenhet i Malmö och äntligen känns det som att våra böner har blivit hörda. Min syster brukar säga: "Håll tummarna nu, Maja" och till det svarade jag senast idag: "Jag kan hålla tårna med". Det handlar om hoppet och att vi aldrig får ge upp. Samtidigt är det också mänskligt att ibland tappa hoppet, inte för att vi gör det helt och hållet - annars hade vi dött ut - eftersom det alltid finns där i vårt undermedvetna.
På torsdag ska vi hursomhelst kolla på en lägenhet som ligger vid polishuset.
Det här året har varit märkligt -varje år blir bara mer och mer absurt för det är verkligen inte alls någonsin som jag tänker att det ska bli - och dessutom blir det heller aldrig riktigt dåligt eller bra. Vad är det som händer egentligen?
Egentligen, det är ett bra ord. På ett sätt är det just det mest verkliga ordet, ett "tankeställar-ord". Hur är saker och ting egentligen, när vi tar bort alla våra tankar och åsikter kring det verkliga?

Snart börjar mitt köpstopp och ett bra sätt att dra ner på köpet är att införa ett riktigt sparkonto redan innan man börjar med ett köpstopp. Med ett riktigt sparkonto tänker jag mig ett som har ett begränsat antal uttag. Har man inte pengar kan man heller inte köpa något, men att inte ha pengar till ting betyder inte att man är fattig, snarare tvärtom. Du sparar på det onödiga. Det är ganska trist att man utvecklar teknik idag för att den ska kunna gå sönder fortast möjligt bara för att man ska köpa nytt. Kläder är också en tjuv till industri, liksom reklam. Egentligen, om man tänker efter, hur ofta köper vi något för att vi verkligen behöver det och inte för att vi bara vill ha det? Hemma hos mig är det alltid kläderna som ställer till med störst besvär. Jag blir så himla trött på att vika kläder varje dag och jag måste göra det varje dag eftersom jag aldrig lyckas bestämma mig för vad som passar just den dagen. Beslutsångest råder, kanske för att jag har så mycket kläder? Jag får göra mig av med en hel del. Det finns andra som behöver det mer än jag. Jag tänker på de stackars människorna som tvingas göra kläderna. De kanske får mindre att göra? Nej, sålänge inte alla slutar konsumer -vilket är en omöjlighet - kommer inte heller deras jobb försvinna. Man måste ju konsumera, både för sig själv och ekonomin, men man borde lära sig att konsumera med motta och smak.

Lyxen som fann förr finns inte idag. Alla kan köpa vad de vill, beroende på hur mycket man är redo att offra. Mat eller kläder? Hm...

För att byta ämne. Jag har lärt känna en del nya människor det här året. Både när jag var i USA och när jag började plugga. Det känns inte bra att jag inte har lika mycket tid till att träffa alla mina vänner nu som jag hade förr, å andra sidan det kanske alltid är så. Det finns tider då man ska ägna tiden åt sig själv. Är detta min tid? I så fall märker jag inte det. Ibland tröttnar jag på att ha två jobb, skola och allt annat som är kul under en och samma period. Det slutar för det mesta med att nöjen känns som ett tvång bara för att jag hittar en lucka, och gör jag inte det jag hade tänkt mig så kommer det dröja en fruktansvärd tid innan jag kan göra det igen. Att träffa vänner är en sådan sak. Träna också.
Men det blir ju bättre. Det blir bättre med allt. Även kärleken.

Nu är det snart ett nytt år, och ett nytt jag väntar runt hörnet. Det säger mig att snart blir det bra igen, men det kommer inte någonsin att bli som förr.

Det går hela tiden upp och ner. I det stora hela är allt ett test, livet, och alltså finns det en meningen, eller också gör det inte det. Vem vet? Vi prövas och ibland klarar vi testerna, ibland misslyckas vi, men vi försöker ändå vara så pass positiva och optimistiska att vi inte ska känna oss besegrade av misslyckandena, utan lära oss av dem och gå vidare. Vad innebär det att gå vidare och hur kommer man dit? För är det inte så att "gå vidare" betyder att inte dröja sig kvar? Jag uppfattar det som att, just i detta sammanhanget, på ett nonchalant sätt se förbi saker (ex händelser) av betydelse. Jag går hela tiden, men jag går inte vidare, för jag minns. Minnet gör att det på ett sätt är omöjligt att faktiskt gå vidare, utan att man snarare accepterar det som har hänt och fortsätter gå på den vägen som man började. Jag skulle snarare vilja säga att man går förbi. Man går ju förbi eftersom man inte glömmer det man har sett eller det man har gjort, och man dröjer sig sällan kvar vid det dåliga, för det är inget som gör en nytta. Och det sägs ju att man ibland ska se förbi saker. Se förbi dåligt beteende, se förbi något dåligt som har hänt, ja, se förbi saker som kan påverka en dåligt. Jag menar heller inte att genom att gå förbi så har man inte blivit påverkad, utan snarare att det är lättare att acceptera. Att gå vidare innebär att man har dröjt sig kvar avsiktligt och att det inte blev som man tänkte. Man chansade. Gjorde den sämsta dealen. Gör det inte det? Jag vet inte om något av det är rätt egentligen, för att gå förbi betyder i princip att inte ens vända sig om, och vidare att lämna något, fast i nödvändigtvis avklarat. Jag har aldrig gått vidare. Jag har alltid dröjt mig kvar och låtit det dåliga inträffa, annars hade jag inte haft någon anledning till att ens fundera på att "gå" vidare från början. Jag har väl gått förbi olika situationer, för jag har försäkt ändra väg. Försökt börja om på nytt och ändra beteende, och inte fortsätta på samma gamla väg för att hamna i samma gamla problem. Fast vi går ju alla vilse. Det är kanske t o m så att jag har gjort det medvetet. Vissa människor tror inte på meningen med alla våra handlingar och allt som sker runtomkring oss, men jag gör det. Jag tror att vi har alla förutsättningar att göra fel medvetet och att det i sin tur är meningen. Tills vi får ett bättre lokalsinne och hittar ut ur den där urskogen som är omöjlig att orientera sig i. Man ser ju i efterhand att t o m ur det dåliga kommer det lärdomar. Därför säger jag också att "gå vidare", för mig, betyder att man inte bryr sig, man vill inte lära sig, man vill bara glömma. Men vi lär ju oss hela tiden. Vi lär oss fast vi inte ens är medvetna om det. Jag pratar om detta eftersom jag under den senaste tiden har tänkt väldigt mycket på hur man hanterar en dålig (observera att denna sortens situationer är av den sorten som man, känslomässigt, blir dåligt påverkad, inte nödvändigtvis en dålig situation för alla) situation och framförallt hur man på bästa sätt kan tas sig ur den. Jag tror att en dålig situation också kan vara en bra situation om man i framtiden kan få nytta av den genom att undvika liknande "dåliga" situationer. Ibland krävs det upprepningar. Jag känner själv när jag studerar att jag ofta får gå tillbaka och läsa om en sak flera gånger för att jag ska lära mig, men att när jag har lärt mig det så stannar det kvar. Sedan är frågan om en metod är passande för alla sorters problemlösningar. Kan det inte vara så att vi faktiskt hanterar våra vardagliga problem på en mängd olika sätt och att skillnaden mellan alla dessa olika sätt knappt är märkbar? Att den är så pass minimal att vi inte ens lägger märke till hur olika vi gör saker egentligen? Och varför är det så att när något går fel så beskyller vi oss själva även för alla saker som vi gör bra. Varför önskar vi vara bättre än de vi är? Jag jämför ofta mig själv med de bästa, de människorna som jag ser upp till, och jag ser mig själv som en dålig kopia av den äkta varan. Men vad är en äkta vara och vad är en kopia? Kan inte en kopia också vara minst lika funktionell och attraktiv som den "äkta" varan? Mitt liv är som en, än så länge, pågående roman. I varje kapitel händer något nytt, eller så kommer det tillbakablickar från sådant som redan har beskrivits, och det gör det för att det finns en meningen med det man skriver. Det finns alltid en meningen med saker vi gör. Om jag äger en hund och denna hund är av den sorten som är mycket mer energisk och kanske t o m kan förstöra saker i ens hem om den inte får sin motion, så går jag ju ut med den. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att rasta hunden, men då kanske den hade förstört den där dyra designsoffan som jag köpte för att kunna visa alla att jag faktiskt har råd att köpa dyra soffor, som är fula. Men jag rastar min hund och jag gör det för att jag vill kunna visa upp soffan, för jag har kanske egentligen inte alls råd med en dyr och ful designsoffa. Meningen är ju mitt medvetna val att rasta hunden. Meningen finns alltså i mycket av det vi gör, om inte allt. Varför jobbar någon? För att tjäna pengar eller för att det är kul? Kanske båda, men nog mest det första, för vem vill jobba gratis, även om man älskar sitt jobb? Varför äter vi? Är det för att vi vill leva eller bara för att vi tycker att mat är gott? Om det finns en mening med våra handlingar så finns det också meningar med våra liv. Man kan se det som ett stort lapptäcke. Ett lapptäcke är ett stort täcke som består av små bitar tyg som är ihopsydda till ett stort täcke. Utan de små tyglapparna hade det heller inte funnits något täcke. Livet är inte bara en rät linje, från början till slut. Livet är som ett lapptäcke, utan alla små händelser, eller stora så finns heller inget liv. Utan mening finns det ingen handling. För varför ska vi göra saker om vi gör det för inget? Det är ju meningslöst, och vi drar oss gärna för det meningslösa.
Det som jag tycker är roande är alla människor som inte tror på meningen, men som ändå lever ett liv just för det som livet ger, mening. Min mening är min existens. Jag kan inte bara gå vidare. Jag bryr mig om sådant som händer, som är av någon betydelse, det som gör meningen med mitt liv. Dåliga saker har mening de med. Jag vill lära mig, men jag kan acceptera att jag inte kan lära mig allt nu. Att vara i min ålder har en mening. Att vara den jag är har en mening, för mig, i detta landet. Jag är speciell, men samtidigt går jag igenom saker som många andra har gått igenom före mig, eller som många kommer att gå igenom efter mig. Jag har kanske fel när jag säger att man ska gå förbi, att det är bättre än att gå vidare, men det är för att alla saker i livet inte är lika viktiga, och man ska därför inte lägga lika stor vikt vid dem. Jag vet inte om det "makes any sense" det kag skriver om, men för mig gör det. Som jag nämnde innan, ibland ska man gå tillbaka, man ska upprepa saker, för att förstå och lära sig. Ibland måste man t o m lära sig hur det är att vara någon annan, ta på sig deras kläder, för att förstå vad personen menar, men jag tror att för att förstå vad jag menar så måste man också känna mig. Ibland, snarare ofta än sällan, är jag väldigt komplex att förstå.

Jean Marie Gustave Le Clézio

Årets (208) nobelpristagare i litteratur.
Är det inte underbart att man kan bli belönad genom att författa, något som man lever för, ens passion?
Jean Marie Le Clézion... vilket härligt namn.







http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_644699.svd


Inköpslista:

Révolutions, Jean Marie Gustave Le Clézion
(Allt är vind)

Rewind

Sometimes I'm lost in my own thoughts

Det kan inte vara bra att tänka för mycket? Ibland verkar det som att när man väl sätter igång med "tänkandet" så tar det aldrig slut, och det slutar alltid med att man inser att man inte kommer någon vart. Ibland blir det t o m värre. Man tänker bortom allt förnuft, om man kan tänka så långt eller om man ens kan tänka så? Man börjar nästan inbilla sig att saker är på ett sätt som de aldrig har varit på, eller kommer att vara på. Hur tänker man då? Jo, man tänker inte på saker då, man ser på saker som man har tänkt om dem. Man ser att ex vissa personer inte har varit som man trodde, bara för att man förhastade sig och kanske hittade på en egen bild av hur den människan, förmodligen, var från första början. Eller olika situationer, som man först efteråt inser inte alls var som man uppfattade dem när man väl befann sig i dem. Livet är märkligt, och det är vi med. Vi måste lära oss att betrakta verkligheten för sådan som den är, och inte hur vi uppfattar den att den ska vara. För gör vi inte det oftast, ser den som vi tror att den är?

Klockan 4.31 AM

Så fort man har pengar i plånboken så spenderas de på en massa onödigt skit, innan man ens hinner se hur mycket det fanns där. Idag var en typisk dag då det brännde i fickan och då jag frenetiskt försökte leta reda på något att slösa mina pengar på. Jag skulle ju köpa det där YSL läppstiftet som passade så bra, men det är bara tisdag, och i fredags var det slut när jag var på Hansacompaniet och fick hjälp med att hitta en färg som passade mig. "Vi får in varor hela tiden" sa kvinnan som hjälpte mig, men jag vill inte verka desperat. Kanske skulle jag snarare framstå som en shop-aholic och inte desperat, men det gör ingen skillnad. Jag väntar en dag till. Men idag var en sådan dag då shopping blev träning istället för just shopping. Jag gick runt i flera timmar efter att min föreläsning hade tagit slut. Och jag gick inte bara runt på stan med en väska full av böcker, utan jag gick runt på stan i flera timmar med en väska full av böcker i ösregn. Hur kunde jag glömma mitt paraply när jag såg hur grått det var i morse? Fast om jag kunde glömma min mobil så var det kanske inte så konstigt att jag glömde mitt paraply? Det var bara inte min dag idag. Jag tröstade mig själv med att ersätta mitt gamla med ett snyggt samsonite paraply och en tur om mataffären. Nej, jag tröståt inte, jag köpte godis till mina föräldrar så att de kunde tröstäta åt mig, och sedan tröståt jag. Så märkligt att tröstäta för att man inte kunde stilla sin sorg med shopping, som i sig är ännu värre än tröstätning för man slösar mycket mer på att köpa saker som man inte behöver. Då kan man väl lika gärna tröstäta från början och få saker och ting gjorda. Men det blir plus minus NOLL. Jag tränade genom att går runt i flera timmar, och sedan fyllde jag på genom att äta lite mer än vad jag brukar.

Det enda positiva som hände idag var mitt nattplugg med Abby. Jag stack hem till henne vid tolvtiden och kom hem fyra på morgonen. Det kändes bra. Nu kan jag t o m lägga mig med ett gott samvete och inte känna att hela denna dagen har gått till spillo. En bra start på en ny dag.

P.S. det var allt! =)

Ciao

Dear school, I love you!

När man var liten brukade man gömma sig bakom sin mor eller far när man plötsligt blev generad eller rädd. Om man blev glad skuttade man runt som en galning och rev ner allt i huset. När man blev ledsen sprang man antingen och gömde sig och grät i timmar eller så gick också till sina föräldrar och sökte tröst.

Idag var jag inte sju år längre, eller fyra, utan jag var tjugo år och idag var jag i skolan igen för första gången sedan jag tog studenten för ett år sedan.

När jag tänker tillbaka på den tiden blir jag lite arg på mig själv, och samtidigt ganska stolt, för jag klarade mig faktiskt. Den enda skillnaden mellan då och nu är... den enda skillnaden är att nu har jag valt att göra något som jag var skapt för. Jag vet vad jag ska satsa på nu och det känns skönt.

Vad jag egentligen vill säga är att idag blev jag sådär glad som jag brukade bli när jag var liten och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag hade lust att skutta runt, att springa allt vad jag kunde och skrika: "JAAAAAAA! JAG ÄLSKAR DETTA!". Istället log jag för mig själv och just då tittade solen fram.

Vilken underbar dag!

And this was it

Och nu ar det slut. Min resa borjar narma sig sitt slut och det enda jag kan gora ar att njuta av den lilla tiden jag har kvar har.

I'm coming home! :)

Jag förstår inte varför man inte kan säga precis som det är. Jag skriver om det för att nu har det nått sin gräns. Jag upplever att folk i min omgivning är alldeles för fega för att kunna stå för sina åsikter. Jag är arg och jag vill inte alls skriva nu!

Du är märklig och jag står inte ut med hur det är. Det måste vara allt eller inget. Varför förstår inte vissa människor att man faktiskt skulle kunna göra vad som helst för dem, för det känns så rätt att kunna göra det.

Nej, jag gör det som känns bra för mig nu. Leave me now.

Det händer ibland att man stannar upp någonstans och tittar ut ur sin egen lilla värld. Man börjar lägga märke till alla runtomkring sig själv. Plötsligt ser man att man inte är ensam längre. Alla andra går också i sin egen värld, skyddade från den fiktiva faran utanför som lurar. Det är inte heller konstigt att man blir nyfiken på alla andra, för tiden stannar liksom upp och man rör sig bland skulpturer. Människor är inte människor längre, utan former, skal, av det som ser ut som människor. Tiden stannar upp och vi fryser.
När man går där så känner man inget, för inget spelar någon roll, alla är ju fast i din tid och det är du som bestämmer hur tiden ska styra dem. Man slutar tänka på sig själv, för man är härskare över alla, och en härskare har sina uppgifter. Samtidigt är det nytt, för man har aldrig förr härskat över något eller någon förr, ännu mindre över allt som existerar.

Jag är min egen. Härskarinna över mitt eget öde och min egen värld. Du kan inte hjälpa att du befinner dig i den, i den världen jag skapar. Den är inte så hemsk. Inte alls faktiskt. Jag gillar den för den ser aldrig likadan ut. Det finns inget ensidigt med den, för den har flera kapitel och många sidor, och varje sida innehåller olika ord. Många ord. Den sista sida är kort, men det enda som skiljer den från den första är att den avslutar allt de föregående sidorna har talat om, och den första sidan berättar om allt som händer innan man kommer till den sista sidan.


Det finns ingen mening med det jag berättar. Det finns ingen mening med mycket, och ändå söker vi bara efter meningen med allt. Är det dåligt för att det saknar struktur och form? Är det värdelöst för att det är osammanhängande? Jag tycker inte att det är så. Jag uppskattar formlösa, osammanhängdes och strukturlösa ting, för livet är så. Mitt liv är såhär och så är också ditt, i många fall, om inte alla. Det finns något skönt i det fula också, och det gör att det inte är som det borde vara. Det är rent, ärligt och äkta. Jag är mänsklig.

Ibland blir jag rädd, men sedan blir det bättre, för jag vet att det bara kan sluta på ett sätt, och i det finns en trygghet.

I slutänden är det inte jag, som i Jag, som bestämmer, utan det är den som minns mig, som styr hur jag är nu och hur jag kommer att vara när jag inte Är längre.
Just nu skriver jag för att du, och jag och alla andra ska veta, för jag vet att jag inte är ensam. Jag skriver för att detta är hur jag är, jag skriver.
Jag talar om för dig och mig själv att jag inte tänker så mycket på vad jag själv tycker eller tänker, utan att jag bryr mig om vad andra tänker om mig när jag inte finns längre.
Jag vill bara säga att jag har älskar, och jag avskyr, jag lider och jag glädjer mig åt allt jag har och får, och ger.
Jag vill inte misstas för någon annan än den jag är. Eller för den jag har eller kommer att vara under denna livstiden.

Även om det tycks verka meningslöst med något, så kan slutet vara avgörade. Slutet är avgörande. Allt man gör är avgörande när det avslutas. Inget är för evigt, om inte en evighet är begränsad. Min evighet kanske aldrig kommer att finnas. Det är inte en mindre evighet för det, bara en glömd evighet. Någon annans kanske aldrig upphör, men vi är lika värda.

Alla har sin egen evighet, för allas tid är begränsad.

Angry People

Sweet Baby

Jag drömde en mycket konstig dröm i natt. Jag menar inte att mina drömmar brukar vara något annat än ovanliga, som alla andras, men den här drömmen fick mig att vakna till. På alla tänkbara sätt. Det var såhär, för ett tag sen träffade jag en trevlig person. Trevlig är kanske en underdrift, men en person som jag tyckte om, tycker om, jag vet inte... något däremellan, men det är svårt att tolka vad det är.

Hur som helst, nu är snart maj slut och jag har insett att tiden verkligen går fort. Ibland fortare än man vill och ibland precis lagom, andra gånger går den inte alls. Men då ska man bara byta batterier i klockan, eller köpa en ny klocka.



I natt var jag väldigt upprörd innan jag la mig. Mina ögon var alldeles svulna av gråt och jag orkade inte ens skriva på kvällen eller ställa klockan. Jag vaknade i tid, men jag vill bara påpeka att jag alltid ställer klockan, och jag skriver också för det mesta alltid. En gång var jag riktigt trött, men jag lyckades ändå få ihop tretton sidor. Jag orkar, fast jag är trött. Igår orkade jag inte något. Jag minns t o m att jag skrev till en polare innan jag la mig att inte ens om prinsen av jordaninen hade erbjudit mig sin hela förmögenhet om jag jobbade för honom en timme, hade jag inte gjort det.

Till slut somande jag. Jag vet inte när, men någon gång efter ett var det.

Det enda jag minns är att jag drömmer om att jag är hos den tjejen jag jobbar för, det är jul och min polare är där med mig. Vi är i den tjejens lägenhet, men den har en annan planlösning. I vardagsrummet står det ibland en julgran och ibland en tv, det skiftar lite grann. Hel plötsligt ser jag en ekorre springa förbi i vardagsrummet. Jag går ut, men det enda jag ser är som om jag fick kolla genom trasiga glasögon som i så fall hade haft svartfärgade glas. Det är nästan som att jag försöker föreställa mig hur det är för den tjejen som jag jobbar för. Hur som helst, när jag hittar "ekorren" så är det en igelkott. Det enda jag minns är att den börjar jaga mig, men när jag fångar den så blir den paralyserad. Och lutar sig bakåt utan någon som helst kraft i kroppen, som om den vore död. Plötsligt är jag inte där längre. Jag är någon annanstans. Jag vet inte var. Men jag ser allt, jag hör allt och jag förstår inte vem det är som pratar med mig. Personen säger att den vill träffa mig. Personen är gift, har precis tagit examen i något, och det får man reda på efterson alla namn rullar förbi på något som liknar den lilla remsan på teatrar som översätter språken till svenska, men som ingen ser eftersom den sitter alldeles för högt ovanför scenen. Hur som helst, jag vet att jag är ledsen, för jag känner i drömmen att jag har ont i halsen, sådär som när man hade när man var liten och försökte hålla sig för gråt. Sedan är jag ute i en skog, som påminner om den i blekinge hos min moster. Jag vill åka dit. Jag behöver vara själv. Jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte göra något. Jag får inte säga detta till någon.



Jag vet vad jag vill, och jag vill inte vakna upp själv när jag har konstiga drömmar, men jag vill inte heller vakna upp och önska att jag var själv. Det är svårt att veta, och jag vet inte om man någonsin vet helt säkert vad som är rätt. Frågan är om det finns något rätt, eller bara tillräckligt bra. Nu slutar jag...



Det är bara 17 dagar kvar nu! Och 16 tills jag åker till stockholm.

New York, New York!

I'm off! Innan det är det en fet 20-års fest som ska avverkas. Linnéa och min gemensamma. Ja, snart är det dags. Snart ska jag iväg och jag ska vara borta i två månader, minst.

Jag tänkte vara i New York ett tag, Las Vegas, Boston, Bismarck, förmodligen Miami, som detvar tänkt från början och så kommer jag säkerligen åka till California, men det är inte jag som bestämmer det. Jag vet dock inte hur länge jag ska stanna i NY. Jag har funderat på vad jag kan göra där. Shopping är givet, men vad mer? Det finns en del ställen jag vill se, men sådant går fort, eftersom man aldrig kan se allt på en gång, så det kan väl ta någon dag. Nåja, time to go to bed... Natti natti!!!

=)

Sacre Coeur

"Länge leve djävulen" - Adolphe Willette (Vid invigningen av Sacre Coeur i Paris 1919)

100

Idag skriver jag det hundrade inlägget på min blogg!

Hur ska jag fira det?



Jag ska fira det genom att låta bli att fira det. Detta betyder i princip att jag har skrivit hundra antingen onödiga, bra eller dåliga inlägg, som ingen har läst. Om de är dåliga så har jag ju svaret där. Då är det därför ingen läser, men om de är bra så är det ett slöseri min av tid, för ingen läser det ändå. Jag vet att jag alltid brukar skriva att jag skriver för att själv må bra. Faktum är att det inte alls är sant. Till en viss del är det kanske inte heller en lögn, för ibland när man mår bra så spelar ingen annans åsikter någon roll och då kanske man säga att det inte spelar någon större roll om de här orden blir lästa av någon annan. Någonsin.

Att skriva är som en sorts terapi. Det vet i alla fall alla som har gått i terapi. Fast att skriva är så mycket mer än att bara låta andra veta hur dåligt, eller hur bra man mår. När man skriver så börjar man själv fundera, och detta är ju givet, alla vet att man gör det. Fast när man har ett problem så är det inte lösningen alltid lika självklar.

Så vad har hänt sedan jag började skriva. Mitt första inlägg är från söndagen den 11 Mars 2007. Det är gått lite mer än ett år. Jag minns att jag skrev om min Barcelonaflytt. Det blev aldrig av som de flesta redan vet. Väninnan jag skulle flytta dit med sedare kunde inte. Så det blev inget för mig heller eftersom jag insåg att jag inte ville bo själv.

Istället ska jag åka till USA. Och jag åker om lite mer än två månader. Det blir dock ingen flytt. Än.

En sak som inte har förändrats är att jag är singel. Still!

Jag var det då och jag är det nu. Förfärligt! Jag satte ut en annons en gång, och då insåg jag verkligen att ingen läser min blogg. Det var mest på skämt, men någon kunde väl ha svarat. För att skoja till det hela. =)


Det funkar såhär också. Det är kul när man väl träffar någon, som får en att sluta tänka på allt annat. Jag hade problem med det förra året. Det var ett skådespel och jag förstod aldrig riktigt hur man skulle göra. Detta året är det bara ett jäkla flyt. Ibland inte så jäkla skönt flyt, men jag står inte stilla. Det må låta promiskuöst, fast det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att det är fullständigt meningslöst att stå och stampa på samma ställe när det är kallt ute. Det är mycket bättre att gå och se vart man hamnar, för då kommer man i alla fall någonstans. Just nu... just nu rör jag mig mot något stort. Något varmt och något som jag kommer att bli glad av.

Jag tänkte att jag skulle tattuera mig i Miami. Det är något som jag alltid har tyckt hade varit fräckt att ha, en snygg tattuering, men som jag samtidigt inte vill ha för jag kommer säkert att ångra mig någon gång. Någon gång kort därefter. Jag får be tattueraren att sätta den i nacken så att jag inte kan se den, eller på något annat ställe som inte brukar vara synligt för de allra flesta.

Sist jag skrev hann jag inte avsluta mitt inlägg, så jag tänkte fortsätta nu. Jag vill göra detta ordentligt, och detta är fortsättningen.

Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont, men jag låter aldrig någon veta eftersom jag inte visar det. Jag kan verka glad och jag skrattar, men när jag minst anar så kommer smärtan fram och jag blir nollställd. Jag tappar lusten till allt, fast jag inte vill. Det värsta är inte att jag mår dåligt, det värsta är att jag mår dåligt allt oftare och att jag inte vill berätta det för någon eftersom jag tror att det kommer att gå över eller att det inte är så viktigt. Dessutom mår alla dåligt ibland. Jag är inte speciell. Vad jag dock önskar är att jag kunde vara speciell för någon. Att någon gillade mig lite mer än alla andra. Jag vet att jag borde göra en del saker annorlunda, men det är ett mönster jag följer, en mönster som inet är rätt, och liksom en missbrukar kan jag inte bara byta sådär, inte ändra allt. Det är svårt. Jag önskar att jag var bättre på att visa vad jag kräver i relationer, och att jag inte bara nöjer mig med vad som helst. Jag är ung, och det är lättare att manipulera mig än någon annan som kanske är tio år äldre, men innerst inne vet jag lika bra som den här trettioåringen vad jag vill ha och vad jag förtjänar. Det är bara så att vi inte yttrucker det lika tydligt. Idag var jag på lilla torg i Malmö och tog en espresso med en väninna på ett fik. Vi pratade om lite saker som är extra svåra att handskas med just nu, och vi verkar ha samma sorts problem. Hur kommer det sig att man nöjer sig med den lilla uppmärksamheten man får från någon bara för att det är just "den" människan? Jag förstår det inte riktigt. Gillar jag inte mig själv mer än så, eller handlar det helt enkelt om att jag inte tror att jag kan bli omtyckt på ett sätt som jag kräver? För jag tror nämligen att det inte alls är så att ingen kan gilla mig på det ynkliga sättet, för massor av personer gör det redan. Jag tror att jag gillar mig själv alldeles för lite, och att jag hoppas på att den andra personen hade kunnat gilla mig mer än vad denne gör. Utåt sätt verkar jag inte vara en osäker person, och absolut inte för de som står mig nära, men när jag träffar någon jag gillar så klamrar jag mig fast vid det lilla och nöjer mig, för jag antar redan från början att det är det enda jag kan få. Jag är inte heller särskilt duktig på att uttrycka mig rätt, för jag visar inte gärna exakt hur jag känner. Det är snarare så att den andra personen ska försöka lista ut det omöjliga, vilket aldrig händer. Allt jag skriver och säger är som gåtor och inte ens jag orkar lösa gåtor, så varför ska någon annan göra det? Fast som alla andra behöver jag lite närhet och ärlighet, och det är därför jag förr eller senare bara släpper allt, och går vidare. Själv. Jag är inte särskilt bra på det att glömma, men när jag har förträngt så mår jag bra, tills allt upprepas igen.

Jag vet inte om jag har gjort detta rätt nu. Det finns nog heller inget annat sätt som jag kan göra det på. Jag är bra, lika bra som någon annan, bara lite mer känslor än de flesta.

Det syns inte, men jag säger det nu: - Jag är lite mer känslig än de flesta. Du får vara försiktig med mig för jag går lätt sönder. Kan du inte vara det så får du gå iväg, för jag kan klara mig själv, bara inte när jag är mellan själv och inte själv. Ibland är det bara svart eller vitt.

Hot Cocoa

It's all or nothing, sägs det. Om man får en möjlighet att få allt, tar man allt då. Själv känner jag ibland att även om jag vill ha något så tar jag inte emot det, bara för att det är så man gör. Om man tänker så är det inte så man gör. Många gör det. En del människor gör så. Jag gör så. Detta är också mitt handikapp. Igår tog jag allt, och nu tror jag att jag kanske ångrar det. Jag borde inte vara så naiv, min ålder är förvisso bara en siffra, men för andra är den siffran inte så bara.

I wouldn't do it again.

Jag är rädd för hur jag tänker när jag inte tänker mig för

Jag är tillbaka, men trots det ska jag snart gå igen.



Back up...

- Vad har hänt?
- Nästan inget!

Idag köpte Josy och jag glass. Texas Pecan blev det för min del och Fossil Fuel för Josys del.
Jag mådde inte så bra, så den glassen slutade någon annanstans än i min mage.

"Don't just leave me hanging on...
Like a nervous heart... crazy beating..."

Allt är lite lagom förvirrande just nu. Jag klarar mig alltid, men det är inte kul.
Snart ska vi renovera lite här hemma. För första gången sedan vårt hus byggdes, för ca 5 år sedan, är det äntligen dags att göra lite förändringar.
Det irriterar mig lite grann för jag tänker flytta efter min USA visit efter sommaren.


Nu är jag sugen på Smarties och lite manligt sällskap. Mest för att jag är trött och vill sova, men jag vill inte sova själv, och jag vill inte ha vilket manligt sällskap som helst. Varför gör jag det så komplicerat för mig själv?
Jag vet att jag ändå kommer behöva somna själv... ikväll igen!
Hepp!
Imorgon är det en bak- och "capoeira-dag".

Om jag inte ska skrämma ihjäl folk ute imorgon borde jag nog lägga mig nu. I need my beauty sleep.
"Kvinnligt" sällskap...? Någon? Inte! Okej! Ciao!

Yes, go with the flow!

Så... nu är det mars.
Det är inte särskilt varm, men det bara hur det är ute.
Här i vårt hus hemma i Eslöv kan man knappt andas så varmt det är.
Jag får inte öppna fönstret för min mor tycker det är kallt.
Just nu lyssnar jag på en låt som heter Grace av Kate Havnevik.
Den håller ett ganska skönt tempo. Om man koncentrerar sig riktigt ordentligt så kan man nästan inbilla sig att allt går i slow-motion.
Det är låt 19 av 191.
Efter den kommer nummer 20, Tiger, My Friend.
Ikväll ska jag till Lund och träna.
Det är första gången på två veckor som jag tränar.
Jag har varit lite sjuk och så ynklig som jag är tar det evigheter innan jag blir frisk.
På riktigt.
Ibland undrar jag hur det känns att falla. Bara falla från en hög höjd och känna hur man delar luften med sin tyngd.
Det finns en låt som passar perfekt som "fallmusik".
Don't Forget Me.
Way Out West har gjort den.
En annan sak som hade varit grymt skönt just nu är att befinna sig på toppen av en klippa och blicka ut över havet i skymningen, någonstans där det är varmt.
Jag vill vara någonstans där det är varmt nu.
Jag har börjat tråna efter någon sorts mänsklig närhet, och jag har aldrig varit sådan att jag behöver någon annan för att må bra.
Något är fel och jag skyller allt på det kyliga klimatet i sverige.
Så istället för att försöka hitta min "perfekt-or-almost-acceptable-match" så har jag kikat lite på resor.
Just nu vill jag fly, långt bort, själv.
Eller med någon...
Jag vet inte...

Jag vill åka iväg någonstans jag aldrig har varit förr, med någon som jag inte känner. Vi ska titta på varandra och le utan att säga något. Sedan så frågar jag vem personen är...

Häromnatten drömde jag om mitt drömhus.
Ja, jag har ett sådant.
Tydligen.
Det var gjort av pepparkakor.
Nu kommer det konstiga.
Jag gillar inte ens pepparkakor, så hur kan det vara mitt drömhus?
Jag gillar glögg, ischoklad, lussekatter, knäck o.s.v. ...
Jag gillar dock inte pepparkakor så mycket att jag hade velat ha ett helt hus gjort av pepparkakor.
Jag började nästan undra vart Hans och Greta hade tagit vägen i drömmen, och varför häxan inte var hemma.

Tänk om man bara skulle ge sig av. Bara gå sin väg och inte höra av sig till någon på flera månader. Och sedan när man kommer hem så är det som att man aldrig har varit borta.
Det är lite knasigt.
Fast jag undrar om inte det hade varit förbaskat skönt att göra det.

Nåja, nu är det dags att dra iväg till jobbet.

Ciao

go with the flow?

Melissa Glit

Alla förändras förr eller senare. Eller hur? Jag vill i alla fall tro det. Även de allra minsta förändringarna räknas, för en liten förändrig kan göra stor skillnad. Allt beror på.

Förr var jag Melissa ibland och ibland var Melissa jag. Hon var jag med för- eller nackdelar. Hur som helst är hon borta nu. Hon finns inte alls. Jag vet inte ens var hon kom ifrån eller när hon kom. Jag vet inte heller vart hon försvann eller när hon försvann. En dag så var hon inte där längre, och jag saknade inte henne heller.

Klockan är nu 21:42 och jag sitter här i köket alldeles själv. Vad händer nu?

Sa jag kanske lägga mig? Eller ska jag fortsätta skriva?

Ibland när jag vill vara själv så brukar jag tänka på en sommar för några år sedan. Jag blundar och minns den där långa vägen...
Jag skulle vara i kroatien med mina föräldrar i två veckor. Jag hade min musik, mina pennor och mitt skissblock. På kvällarna när solen höll på att gå ner brukade jag gå så långt man kunde på den enda vägen som fanns i den byn som vi var i. Jag gick ner till vattnet och satte på den där stora stenen som stod där alldeles ensam. Den sa inget. Så klart att den inte gjorde det, det var en sten, men ibland kändes det som att det var tyst för att den inte ville säga något, inte för att den inte kunde. Det var som att någon hade placerat den där. Lämnat den alldeles ensam. Där satt jag och tittade ut över havet tills det blev alldeles mörkt ute, och ännu lite längre. Sedan så la jag mig ner och tittade upp på stjärnorna. Jag var inte ensam. Jag var kanske själv, men jag var inte ensam. Jag tycker om att vara själv utan att känna mig ensam. Man lägger märke till alla detaljer runtomkring sig och till slut så ler man bara sådär fånigt. Ibland när jag går på gatan så kan jag le sådär och jag tänker inte ens på att det finns andra som kan se mig.
Jag vet inte varför jag ler egentligen, men det känns bara så skönt i kroppen. Det är som när man ska iväg någonstans och har tagit på sig fina kläder och har fixat sitt hår och aboslut inget får gå fel, och så börjar det regna och allt är förstört. Man vill bara banka hårt i något, men istället så skrattar man åt sig själv och åt hur frustrerad man kan bli över en sådan löjlig sak. Kärlek är också ganska fånigt. Ibland är kärleken smärtsam på ett bra sätt. Som när man älskar någon så mycket att det värker i hela kroppen eller när man är så förälskad att man inte kan sluta le när man ser den människan man tänker på hela tiden, då händer det att man får kramp i kinderna och det kan göra ont. Andra gånger är man bara olyckligt kär eller så har den fina kärleken dött ut och ersatts av likgiltigheten. Den är inte så smärtsam som skrämmande. Hur kan man bara sluta känna efter att känslorna har varit så stora och så många? Hur kan de bara försvinna? Det är som att vakna upp ur en bra dröm bara för att upptäcka att man lever i sin mardröm. Så hemskt. Tänk att älska någon och sedan bara sluta älska någon, utan någon som helst anledning. Det är nästan värre. Eller är det samma sak. Tänker jag för mycket? Jag har hört att jag måste släppa loss lite mer. Vad innebär det? Och hur mycket behöver jag släppa loss? Varför verkar jag alltid släppa loss alldeles för mycket när jag inte behöver det och alldeles för lite när det behövs som mest? Och varför hittar jag alltid någon bra, men någon som är bättre ihop med någon annan? Varför är det alltid jag som ger upp och säger att det är okej, när det faktiskt inte är okej?

Jag tänker för mycket. Det är jag säker på.

Mitt yttre är min skada

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte heller hur jag ska börja utan att avslöja vad jag tänker på. Det är annorlunda denna gången. Den här gången är jag bara rädd. Inte ledsen, eller sårad, kär eller kluven. Bara rädd. Och för första gången i mitt liv hjälplös. Detta problemet kan jag inte lösa. Jag kan inte ens lösa det med hjälp av alla människor i hela världen. Hur accepterar man att man har en tidsbrist, inte som i deadline, utan en viss tid tills man inte längre existerar?

Jag undrar hur jag ska vara. Är det meningen att man ska vara sig själv, som att inget har hänt, eller ska man vara mer... jag vet inte. Jag vet inte. Allt kommer just nu, just när det är en så dålig tidpunkt. Varför gör det alltid det?

2 - 1

Jag fick ett annat jobb.

1 - 1

Det blev inget jobb.

You don't know how much I want you

Jag är fri!

jelly belly

Det känns som att jag har hjärtfel, och att jag håller på att bli världes största fetto. Jag har min kvinnovecka och jag lider, själv, och med alla andra som har det. It's really suck being a woman sometimes, but mostly I just love it (and sometimes, but only sometimes, I just wish I was a man).



Så... jag kan knappt tro det själv, men jag måste säga att jag känner mig tom. Jag mår bra. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska skriva om. Att hitta på ett ämne man kan skriva om brukar vara det minsta av mina problem, men idag är det huvudproblemet. Det är en sådan dag då jag vill skriva om en massa spännande saker som jag tänker på, eller helt enkelt tråkiga saker som jag tycker är intressanta, men som alla andra somnar till när de läser. Fast det är fortfarande inte problemet. Jag kan inte komma på något.

1 - 0 Till Maaaaja

Den nya veckan har överstigit alla mina förväntningar och jag kan säga att jag är mer än nöjd med hur det nya året har börjat. Veckan nådde sin kulm igår när en kvinna ringde angående ett jobb på Illum i köpenhamn. Jag ska på intervju på måndag klockan elva nästa vecka. Även om jag inte får något jobb så är det en bra start. Fast jag tvivlar inte på mig själv. I've got what it takes. Haha! Det lät lite för självsäkert, men det ska bli mitt nya motto i år: "Självsäkerheten på topp och allt är möjligt!".
På lördag ska jag klippa och färga håret på O'dromen i Malmö. Jag vet inte om jag ska ha det i röda toner eller lite mörkare. Jag tror i och för sig att jagborde rådfråga min frisör först, men det känns ändå som att det hade passat bättre med mörkare och och rödare toner, two-in-one så att säga. För bara röda är inte fint och bara mörka passar inte heller. Vi får se.

Egentligen är jag ganska trött på alla "nya starter" och allt snack om "det nya året". I år känns det dock verkligen som en NY start. Jag har vilat i ett halvår. Inte gjort ett smack. Bara suttit hemma, gått ut en del och ja, roat mig en hel del, men det har inte blivit så mycket mer. Jag har inte gjort alla de sakerna som jag trodde att jag skulle. Delvis för att jag inte alltid har haft det ekonomiskt stabilt, och delvis för att jag faktiskt inte har orkat.

I år har jag planer som jag ska följa. Först på listan kommer jobb och efter det följer träning. Får jag jobb nu så har jag det fixat, och den 17:e ska jag börja träna igen. Så då kommer jag ha det avklarat! Känns ganska skönt att nöjasig med lite. Annars har jag för vana att ställa ganska höga krav på mig själv, och när man inte når en del av de kraven så blir man så lätt missnöjd med sig själv. Eller jag bli i alla fall.

Okej, dags att avrunda detta skitsnacket. Jag kan väl säga att jag helt enkelt är glad idag. Det är jag ofta, men idag är det annorlunda. Idag är en fantastisk dag. Och fruktansvärt kylig dag.,. brr!!!

Ciao