go with the flow?

Melissa Glit

Alla förändras förr eller senare. Eller hur? Jag vill i alla fall tro det. Även de allra minsta förändringarna räknas, för en liten förändrig kan göra stor skillnad. Allt beror på.

Förr var jag Melissa ibland och ibland var Melissa jag. Hon var jag med för- eller nackdelar. Hur som helst är hon borta nu. Hon finns inte alls. Jag vet inte ens var hon kom ifrån eller när hon kom. Jag vet inte heller vart hon försvann eller när hon försvann. En dag så var hon inte där längre, och jag saknade inte henne heller.

Klockan är nu 21:42 och jag sitter här i köket alldeles själv. Vad händer nu?

Sa jag kanske lägga mig? Eller ska jag fortsätta skriva?

Ibland när jag vill vara själv så brukar jag tänka på en sommar för några år sedan. Jag blundar och minns den där långa vägen...
Jag skulle vara i kroatien med mina föräldrar i två veckor. Jag hade min musik, mina pennor och mitt skissblock. På kvällarna när solen höll på att gå ner brukade jag gå så långt man kunde på den enda vägen som fanns i den byn som vi var i. Jag gick ner till vattnet och satte på den där stora stenen som stod där alldeles ensam. Den sa inget. Så klart att den inte gjorde det, det var en sten, men ibland kändes det som att det var tyst för att den inte ville säga något, inte för att den inte kunde. Det var som att någon hade placerat den där. Lämnat den alldeles ensam. Där satt jag och tittade ut över havet tills det blev alldeles mörkt ute, och ännu lite längre. Sedan så la jag mig ner och tittade upp på stjärnorna. Jag var inte ensam. Jag var kanske själv, men jag var inte ensam. Jag tycker om att vara själv utan att känna mig ensam. Man lägger märke till alla detaljer runtomkring sig och till slut så ler man bara sådär fånigt. Ibland när jag går på gatan så kan jag le sådär och jag tänker inte ens på att det finns andra som kan se mig.
Jag vet inte varför jag ler egentligen, men det känns bara så skönt i kroppen. Det är som när man ska iväg någonstans och har tagit på sig fina kläder och har fixat sitt hår och aboslut inget får gå fel, och så börjar det regna och allt är förstört. Man vill bara banka hårt i något, men istället så skrattar man åt sig själv och åt hur frustrerad man kan bli över en sådan löjlig sak. Kärlek är också ganska fånigt. Ibland är kärleken smärtsam på ett bra sätt. Som när man älskar någon så mycket att det värker i hela kroppen eller när man är så förälskad att man inte kan sluta le när man ser den människan man tänker på hela tiden, då händer det att man får kramp i kinderna och det kan göra ont. Andra gånger är man bara olyckligt kär eller så har den fina kärleken dött ut och ersatts av likgiltigheten. Den är inte så smärtsam som skrämmande. Hur kan man bara sluta känna efter att känslorna har varit så stora och så många? Hur kan de bara försvinna? Det är som att vakna upp ur en bra dröm bara för att upptäcka att man lever i sin mardröm. Så hemskt. Tänk att älska någon och sedan bara sluta älska någon, utan någon som helst anledning. Det är nästan värre. Eller är det samma sak. Tänker jag för mycket? Jag har hört att jag måste släppa loss lite mer. Vad innebär det? Och hur mycket behöver jag släppa loss? Varför verkar jag alltid släppa loss alldeles för mycket när jag inte behöver det och alldeles för lite när det behövs som mest? Och varför hittar jag alltid någon bra, men någon som är bättre ihop med någon annan? Varför är det alltid jag som ger upp och säger att det är okej, när det faktiskt inte är okej?

Jag tänker för mycket. Det är jag säker på.

Mitt yttre är min skada

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte heller hur jag ska börja utan att avslöja vad jag tänker på. Det är annorlunda denna gången. Den här gången är jag bara rädd. Inte ledsen, eller sårad, kär eller kluven. Bara rädd. Och för första gången i mitt liv hjälplös. Detta problemet kan jag inte lösa. Jag kan inte ens lösa det med hjälp av alla människor i hela världen. Hur accepterar man att man har en tidsbrist, inte som i deadline, utan en viss tid tills man inte längre existerar?

Jag undrar hur jag ska vara. Är det meningen att man ska vara sig själv, som att inget har hänt, eller ska man vara mer... jag vet inte. Jag vet inte. Allt kommer just nu, just när det är en så dålig tidpunkt. Varför gör det alltid det?