Idag skriver jag det hundrade inlägget på min blogg!
Hur ska jag fira det?
Jag ska fira det genom att låta bli att fira det. Detta betyder i princip att jag har skrivit hundra antingen onödiga, bra eller dåliga inlägg, som ingen har läst. Om de är dåliga så har jag ju svaret där. Då är det därför ingen läser, men om de är bra så är det ett slöseri min av tid, för ingen läser det ändå. Jag vet att jag alltid brukar skriva att jag skriver för att själv må bra. Faktum är att det inte alls är sant. Till en viss del är det kanske inte heller en lögn, för ibland när man mår bra så spelar ingen annans åsikter någon roll och då kanske man säga att det inte spelar någon större roll om de här orden blir lästa av någon annan. Någonsin.
Att skriva är som en sorts terapi. Det vet i alla fall alla som har gått i terapi. Fast att skriva är så mycket mer än att bara låta andra veta hur dåligt, eller hur bra man mår. När man skriver så börjar man själv fundera, och detta är ju givet, alla vet att man gör det. Fast när man har ett problem så är det inte lösningen alltid lika självklar.
Så vad har hänt sedan jag började skriva. Mitt första inlägg är från söndagen den 11 Mars 2007. Det är gått lite mer än ett år. Jag minns att jag skrev om min Barcelonaflytt. Det blev aldrig av som de flesta redan vet. Väninnan jag skulle flytta dit med sedare kunde inte. Så det blev inget för mig heller eftersom jag insåg att jag inte ville bo själv.
Istället ska jag åka till USA. Och jag åker om lite mer än två månader. Det blir dock ingen flytt. Än.
En sak som inte har förändrats är att jag är singel. Still!
Jag var det då och jag är det nu. Förfärligt! Jag satte ut en annons en gång, och då insåg jag verkligen att ingen läser min blogg. Det var mest på skämt, men någon kunde väl ha svarat. För att skoja till det hela. =)
Det funkar såhär också. Det är kul när man väl träffar någon, som får en att sluta tänka på allt annat. Jag hade problem med det förra året. Det var ett skådespel och jag förstod aldrig riktigt hur man skulle göra. Detta året är det bara ett jäkla flyt. Ibland inte så jäkla skönt flyt, men jag står inte stilla. Det må låta promiskuöst, fast det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att det är fullständigt meningslöst att stå och stampa på samma ställe när det är kallt ute. Det är mycket bättre att gå och se vart man hamnar, för då kommer man i alla fall någonstans. Just nu... just nu rör jag mig mot något stort. Något varmt och något som jag kommer att bli glad av.
Jag tänkte att jag skulle tattuera mig i Miami. Det är något som jag alltid har tyckt hade varit fräckt att ha, en snygg tattuering, men som jag samtidigt inte vill ha för jag kommer säkert att ångra mig någon gång. Någon gång kort därefter. Jag får be tattueraren att sätta den i nacken så att jag inte kan se den, eller på något annat ställe som inte brukar vara synligt för de allra flesta.
Sist jag skrev hann jag inte avsluta mitt inlägg, så jag tänkte fortsätta nu. Jag vill göra detta ordentligt, och detta är fortsättningen.
Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont, men jag låter aldrig någon veta eftersom jag inte visar det. Jag kan verka glad och jag skrattar, men när jag minst anar så kommer smärtan fram och jag blir nollställd. Jag tappar lusten till allt, fast jag inte vill. Det värsta är inte att jag mår dåligt, det värsta är att jag mår dåligt allt oftare och att jag inte vill berätta det för någon eftersom jag tror att det kommer att gå över eller att det inte är så viktigt. Dessutom mår alla dåligt ibland. Jag är inte speciell. Vad jag dock önskar är att jag kunde vara speciell för någon. Att någon gillade mig lite mer än alla andra. Jag vet att jag borde göra en del saker annorlunda, men det är ett mönster jag följer, en mönster som inet är rätt, och liksom en missbrukar kan jag inte bara byta sådär, inte ändra allt. Det är svårt. Jag önskar att jag var bättre på att visa vad jag kräver i relationer, och att jag inte bara nöjer mig med vad som helst. Jag är ung, och det är lättare att manipulera mig än någon annan som kanske är tio år äldre, men innerst inne vet jag lika bra som den här trettioåringen vad jag vill ha och vad jag förtjänar. Det är bara så att vi inte yttrucker det lika tydligt. Idag var jag på lilla torg i Malmö och tog en espresso med en väninna på ett fik. Vi pratade om lite saker som är extra svåra att handskas med just nu, och vi verkar ha samma sorts problem. Hur kommer det sig att man nöjer sig med den lilla uppmärksamheten man får från någon bara för att det är just "den" människan? Jag förstår det inte riktigt. Gillar jag inte mig själv mer än så, eller handlar det helt enkelt om att jag inte tror att jag kan bli omtyckt på ett sätt som jag kräver? För jag tror nämligen att det inte alls är så att ingen kan gilla mig på det ynkliga sättet, för massor av personer gör det redan. Jag tror att jag gillar mig själv alldeles för lite, och att jag hoppas på att den andra personen hade kunnat gilla mig mer än vad denne gör. Utåt sätt verkar jag inte vara en osäker person, och absolut inte för de som står mig nära, men när jag träffar någon jag gillar så klamrar jag mig fast vid det lilla och nöjer mig, för jag antar redan från början att det är det enda jag kan få. Jag är inte heller särskilt duktig på att uttrycka mig rätt, för jag visar inte gärna exakt hur jag känner. Det är snarare så att den andra personen ska försöka lista ut det omöjliga, vilket aldrig händer. Allt jag skriver och säger är som gåtor och inte ens jag orkar lösa gåtor, så varför ska någon annan göra det? Fast som alla andra behöver jag lite närhet och ärlighet, och det är därför jag förr eller senare bara släpper allt, och går vidare. Själv. Jag är inte särskilt bra på det att glömma, men när jag har förträngt så mår jag bra, tills allt upprepas igen.
Hur ska jag fira det?
Jag ska fira det genom att låta bli att fira det. Detta betyder i princip att jag har skrivit hundra antingen onödiga, bra eller dåliga inlägg, som ingen har läst. Om de är dåliga så har jag ju svaret där. Då är det därför ingen läser, men om de är bra så är det ett slöseri min av tid, för ingen läser det ändå. Jag vet att jag alltid brukar skriva att jag skriver för att själv må bra. Faktum är att det inte alls är sant. Till en viss del är det kanske inte heller en lögn, för ibland när man mår bra så spelar ingen annans åsikter någon roll och då kanske man säga att det inte spelar någon större roll om de här orden blir lästa av någon annan. Någonsin.
Att skriva är som en sorts terapi. Det vet i alla fall alla som har gått i terapi. Fast att skriva är så mycket mer än att bara låta andra veta hur dåligt, eller hur bra man mår. När man skriver så börjar man själv fundera, och detta är ju givet, alla vet att man gör det. Fast när man har ett problem så är det inte lösningen alltid lika självklar.
Så vad har hänt sedan jag började skriva. Mitt första inlägg är från söndagen den 11 Mars 2007. Det är gått lite mer än ett år. Jag minns att jag skrev om min Barcelonaflytt. Det blev aldrig av som de flesta redan vet. Väninnan jag skulle flytta dit med sedare kunde inte. Så det blev inget för mig heller eftersom jag insåg att jag inte ville bo själv.
Istället ska jag åka till USA. Och jag åker om lite mer än två månader. Det blir dock ingen flytt. Än.
En sak som inte har förändrats är att jag är singel. Still!
Jag var det då och jag är det nu. Förfärligt! Jag satte ut en annons en gång, och då insåg jag verkligen att ingen läser min blogg. Det var mest på skämt, men någon kunde väl ha svarat. För att skoja till det hela. =)
Det funkar såhär också. Det är kul när man väl träffar någon, som får en att sluta tänka på allt annat. Jag hade problem med det förra året. Det var ett skådespel och jag förstod aldrig riktigt hur man skulle göra. Detta året är det bara ett jäkla flyt. Ibland inte så jäkla skönt flyt, men jag står inte stilla. Det må låta promiskuöst, fast det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att det är fullständigt meningslöst att stå och stampa på samma ställe när det är kallt ute. Det är mycket bättre att gå och se vart man hamnar, för då kommer man i alla fall någonstans. Just nu... just nu rör jag mig mot något stort. Något varmt och något som jag kommer att bli glad av.
Jag tänkte att jag skulle tattuera mig i Miami. Det är något som jag alltid har tyckt hade varit fräckt att ha, en snygg tattuering, men som jag samtidigt inte vill ha för jag kommer säkert att ångra mig någon gång. Någon gång kort därefter. Jag får be tattueraren att sätta den i nacken så att jag inte kan se den, eller på något annat ställe som inte brukar vara synligt för de allra flesta.
Sist jag skrev hann jag inte avsluta mitt inlägg, så jag tänkte fortsätta nu. Jag vill göra detta ordentligt, och detta är fortsättningen.
Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont, men jag låter aldrig någon veta eftersom jag inte visar det. Jag kan verka glad och jag skrattar, men när jag minst anar så kommer smärtan fram och jag blir nollställd. Jag tappar lusten till allt, fast jag inte vill. Det värsta är inte att jag mår dåligt, det värsta är att jag mår dåligt allt oftare och att jag inte vill berätta det för någon eftersom jag tror att det kommer att gå över eller att det inte är så viktigt. Dessutom mår alla dåligt ibland. Jag är inte speciell. Vad jag dock önskar är att jag kunde vara speciell för någon. Att någon gillade mig lite mer än alla andra. Jag vet att jag borde göra en del saker annorlunda, men det är ett mönster jag följer, en mönster som inet är rätt, och liksom en missbrukar kan jag inte bara byta sådär, inte ändra allt. Det är svårt. Jag önskar att jag var bättre på att visa vad jag kräver i relationer, och att jag inte bara nöjer mig med vad som helst. Jag är ung, och det är lättare att manipulera mig än någon annan som kanske är tio år äldre, men innerst inne vet jag lika bra som den här trettioåringen vad jag vill ha och vad jag förtjänar. Det är bara så att vi inte yttrucker det lika tydligt. Idag var jag på lilla torg i Malmö och tog en espresso med en väninna på ett fik. Vi pratade om lite saker som är extra svåra att handskas med just nu, och vi verkar ha samma sorts problem. Hur kommer det sig att man nöjer sig med den lilla uppmärksamheten man får från någon bara för att det är just "den" människan? Jag förstår det inte riktigt. Gillar jag inte mig själv mer än så, eller handlar det helt enkelt om att jag inte tror att jag kan bli omtyckt på ett sätt som jag kräver? För jag tror nämligen att det inte alls är så att ingen kan gilla mig på det ynkliga sättet, för massor av personer gör det redan. Jag tror att jag gillar mig själv alldeles för lite, och att jag hoppas på att den andra personen hade kunnat gilla mig mer än vad denne gör. Utåt sätt verkar jag inte vara en osäker person, och absolut inte för de som står mig nära, men när jag träffar någon jag gillar så klamrar jag mig fast vid det lilla och nöjer mig, för jag antar redan från början att det är det enda jag kan få. Jag är inte heller särskilt duktig på att uttrycka mig rätt, för jag visar inte gärna exakt hur jag känner. Det är snarare så att den andra personen ska försöka lista ut det omöjliga, vilket aldrig händer. Allt jag skriver och säger är som gåtor och inte ens jag orkar lösa gåtor, så varför ska någon annan göra det? Fast som alla andra behöver jag lite närhet och ärlighet, och det är därför jag förr eller senare bara släpper allt, och går vidare. Själv. Jag är inte särskilt bra på det att glömma, men när jag har förträngt så mår jag bra, tills allt upprepas igen.
Jag vet inte om jag har gjort detta rätt nu. Det finns nog heller inget annat sätt som jag kan göra det på. Jag är bra, lika bra som någon annan, bara lite mer känslor än de flesta.
Det syns inte, men jag säger det nu: - Jag är lite mer känslig än de flesta. Du får vara försiktig med mig för jag går lätt sönder. Kan du inte vara det så får du gå iväg, för jag kan klara mig själv, bara inte när jag är mellan själv och inte själv. Ibland är det bara svart eller vitt.
