Yes, go with the flow!

Så... nu är det mars.
Det är inte särskilt varm, men det bara hur det är ute.
Här i vårt hus hemma i Eslöv kan man knappt andas så varmt det är.
Jag får inte öppna fönstret för min mor tycker det är kallt.
Just nu lyssnar jag på en låt som heter Grace av Kate Havnevik.
Den håller ett ganska skönt tempo. Om man koncentrerar sig riktigt ordentligt så kan man nästan inbilla sig att allt går i slow-motion.
Det är låt 19 av 191.
Efter den kommer nummer 20, Tiger, My Friend.
Ikväll ska jag till Lund och träna.
Det är första gången på två veckor som jag tränar.
Jag har varit lite sjuk och så ynklig som jag är tar det evigheter innan jag blir frisk.
På riktigt.
Ibland undrar jag hur det känns att falla. Bara falla från en hög höjd och känna hur man delar luften med sin tyngd.
Det finns en låt som passar perfekt som "fallmusik".
Don't Forget Me.
Way Out West har gjort den.
En annan sak som hade varit grymt skönt just nu är att befinna sig på toppen av en klippa och blicka ut över havet i skymningen, någonstans där det är varmt.
Jag vill vara någonstans där det är varmt nu.
Jag har börjat tråna efter någon sorts mänsklig närhet, och jag har aldrig varit sådan att jag behöver någon annan för att må bra.
Något är fel och jag skyller allt på det kyliga klimatet i sverige.
Så istället för att försöka hitta min "perfekt-or-almost-acceptable-match" så har jag kikat lite på resor.
Just nu vill jag fly, långt bort, själv.
Eller med någon...
Jag vet inte...

Jag vill åka iväg någonstans jag aldrig har varit förr, med någon som jag inte känner. Vi ska titta på varandra och le utan att säga något. Sedan så frågar jag vem personen är...

Häromnatten drömde jag om mitt drömhus.
Ja, jag har ett sådant.
Tydligen.
Det var gjort av pepparkakor.
Nu kommer det konstiga.
Jag gillar inte ens pepparkakor, så hur kan det vara mitt drömhus?
Jag gillar glögg, ischoklad, lussekatter, knäck o.s.v. ...
Jag gillar dock inte pepparkakor så mycket att jag hade velat ha ett helt hus gjort av pepparkakor.
Jag började nästan undra vart Hans och Greta hade tagit vägen i drömmen, och varför häxan inte var hemma.

Tänk om man bara skulle ge sig av. Bara gå sin väg och inte höra av sig till någon på flera månader. Och sedan när man kommer hem så är det som att man aldrig har varit borta.
Det är lite knasigt.
Fast jag undrar om inte det hade varit förbaskat skönt att göra det.

Nåja, nu är det dags att dra iväg till jobbet.

Ciao