Jag förstår inte varför man inte kan säga precis som det är. Jag skriver om det för att nu har det nått sin gräns. Jag upplever att folk i min omgivning är alldeles för fega för att kunna stå för sina åsikter. Jag är arg och jag vill inte alls skriva nu!

Du är märklig och jag står inte ut med hur det är. Det måste vara allt eller inget. Varför förstår inte vissa människor att man faktiskt skulle kunna göra vad som helst för dem, för det känns så rätt att kunna göra det.

Nej, jag gör det som känns bra för mig nu. Leave me now.

Det händer ibland att man stannar upp någonstans och tittar ut ur sin egen lilla värld. Man börjar lägga märke till alla runtomkring sig själv. Plötsligt ser man att man inte är ensam längre. Alla andra går också i sin egen värld, skyddade från den fiktiva faran utanför som lurar. Det är inte heller konstigt att man blir nyfiken på alla andra, för tiden stannar liksom upp och man rör sig bland skulpturer. Människor är inte människor längre, utan former, skal, av det som ser ut som människor. Tiden stannar upp och vi fryser.
När man går där så känner man inget, för inget spelar någon roll, alla är ju fast i din tid och det är du som bestämmer hur tiden ska styra dem. Man slutar tänka på sig själv, för man är härskare över alla, och en härskare har sina uppgifter. Samtidigt är det nytt, för man har aldrig förr härskat över något eller någon förr, ännu mindre över allt som existerar.

Jag är min egen. Härskarinna över mitt eget öde och min egen värld. Du kan inte hjälpa att du befinner dig i den, i den världen jag skapar. Den är inte så hemsk. Inte alls faktiskt. Jag gillar den för den ser aldrig likadan ut. Det finns inget ensidigt med den, för den har flera kapitel och många sidor, och varje sida innehåller olika ord. Många ord. Den sista sida är kort, men det enda som skiljer den från den första är att den avslutar allt de föregående sidorna har talat om, och den första sidan berättar om allt som händer innan man kommer till den sista sidan.


Det finns ingen mening med det jag berättar. Det finns ingen mening med mycket, och ändå söker vi bara efter meningen med allt. Är det dåligt för att det saknar struktur och form? Är det värdelöst för att det är osammanhängande? Jag tycker inte att det är så. Jag uppskattar formlösa, osammanhängdes och strukturlösa ting, för livet är så. Mitt liv är såhär och så är också ditt, i många fall, om inte alla. Det finns något skönt i det fula också, och det gör att det inte är som det borde vara. Det är rent, ärligt och äkta. Jag är mänsklig.

Ibland blir jag rädd, men sedan blir det bättre, för jag vet att det bara kan sluta på ett sätt, och i det finns en trygghet.

I slutänden är det inte jag, som i Jag, som bestämmer, utan det är den som minns mig, som styr hur jag är nu och hur jag kommer att vara när jag inte Är längre.
Just nu skriver jag för att du, och jag och alla andra ska veta, för jag vet att jag inte är ensam. Jag skriver för att detta är hur jag är, jag skriver.
Jag talar om för dig och mig själv att jag inte tänker så mycket på vad jag själv tycker eller tänker, utan att jag bryr mig om vad andra tänker om mig när jag inte finns längre.
Jag vill bara säga att jag har älskar, och jag avskyr, jag lider och jag glädjer mig åt allt jag har och får, och ger.
Jag vill inte misstas för någon annan än den jag är. Eller för den jag har eller kommer att vara under denna livstiden.

Även om det tycks verka meningslöst med något, så kan slutet vara avgörade. Slutet är avgörande. Allt man gör är avgörande när det avslutas. Inget är för evigt, om inte en evighet är begränsad. Min evighet kanske aldrig kommer att finnas. Det är inte en mindre evighet för det, bara en glömd evighet. Någon annans kanske aldrig upphör, men vi är lika värda.

Alla har sin egen evighet, för allas tid är begränsad.

Angry People

Sweet Baby

Jag drömde en mycket konstig dröm i natt. Jag menar inte att mina drömmar brukar vara något annat än ovanliga, som alla andras, men den här drömmen fick mig att vakna till. På alla tänkbara sätt. Det var såhär, för ett tag sen träffade jag en trevlig person. Trevlig är kanske en underdrift, men en person som jag tyckte om, tycker om, jag vet inte... något däremellan, men det är svårt att tolka vad det är.

Hur som helst, nu är snart maj slut och jag har insett att tiden verkligen går fort. Ibland fortare än man vill och ibland precis lagom, andra gånger går den inte alls. Men då ska man bara byta batterier i klockan, eller köpa en ny klocka.



I natt var jag väldigt upprörd innan jag la mig. Mina ögon var alldeles svulna av gråt och jag orkade inte ens skriva på kvällen eller ställa klockan. Jag vaknade i tid, men jag vill bara påpeka att jag alltid ställer klockan, och jag skriver också för det mesta alltid. En gång var jag riktigt trött, men jag lyckades ändå få ihop tretton sidor. Jag orkar, fast jag är trött. Igår orkade jag inte något. Jag minns t o m att jag skrev till en polare innan jag la mig att inte ens om prinsen av jordaninen hade erbjudit mig sin hela förmögenhet om jag jobbade för honom en timme, hade jag inte gjort det.

Till slut somande jag. Jag vet inte när, men någon gång efter ett var det.

Det enda jag minns är att jag drömmer om att jag är hos den tjejen jag jobbar för, det är jul och min polare är där med mig. Vi är i den tjejens lägenhet, men den har en annan planlösning. I vardagsrummet står det ibland en julgran och ibland en tv, det skiftar lite grann. Hel plötsligt ser jag en ekorre springa förbi i vardagsrummet. Jag går ut, men det enda jag ser är som om jag fick kolla genom trasiga glasögon som i så fall hade haft svartfärgade glas. Det är nästan som att jag försöker föreställa mig hur det är för den tjejen som jag jobbar för. Hur som helst, när jag hittar "ekorren" så är det en igelkott. Det enda jag minns är att den börjar jaga mig, men när jag fångar den så blir den paralyserad. Och lutar sig bakåt utan någon som helst kraft i kroppen, som om den vore död. Plötsligt är jag inte där längre. Jag är någon annanstans. Jag vet inte var. Men jag ser allt, jag hör allt och jag förstår inte vem det är som pratar med mig. Personen säger att den vill träffa mig. Personen är gift, har precis tagit examen i något, och det får man reda på efterson alla namn rullar förbi på något som liknar den lilla remsan på teatrar som översätter språken till svenska, men som ingen ser eftersom den sitter alldeles för högt ovanför scenen. Hur som helst, jag vet att jag är ledsen, för jag känner i drömmen att jag har ont i halsen, sådär som när man hade när man var liten och försökte hålla sig för gråt. Sedan är jag ute i en skog, som påminner om den i blekinge hos min moster. Jag vill åka dit. Jag behöver vara själv. Jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte göra något. Jag får inte säga detta till någon.



Jag vet vad jag vill, och jag vill inte vakna upp själv när jag har konstiga drömmar, men jag vill inte heller vakna upp och önska att jag var själv. Det är svårt att veta, och jag vet inte om man någonsin vet helt säkert vad som är rätt. Frågan är om det finns något rätt, eller bara tillräckligt bra. Nu slutar jag...



Det är bara 17 dagar kvar nu! Och 16 tills jag åker till stockholm.