Det händer ibland att man stannar upp någonstans och tittar ut ur sin egen lilla värld. Man börjar lägga märke till alla runtomkring sig själv. Plötsligt ser man att man inte är ensam längre. Alla andra går också i sin egen värld, skyddade från den fiktiva faran utanför som lurar. Det är inte heller konstigt att man blir nyfiken på alla andra, för tiden stannar liksom upp och man rör sig bland skulpturer. Människor är inte människor längre, utan former, skal, av det som ser ut som människor. Tiden stannar upp och vi fryser.
När man går där så känner man inget, för inget spelar någon roll, alla är ju fast i din tid och det är du som bestämmer hur tiden ska styra dem. Man slutar tänka på sig själv, för man är härskare över alla, och en härskare har sina uppgifter. Samtidigt är det nytt, för man har aldrig förr härskat över något eller någon förr, ännu mindre över allt som existerar.

Jag är min egen. Härskarinna över mitt eget öde och min egen värld. Du kan inte hjälpa att du befinner dig i den, i den världen jag skapar. Den är inte så hemsk. Inte alls faktiskt. Jag gillar den för den ser aldrig likadan ut. Det finns inget ensidigt med den, för den har flera kapitel och många sidor, och varje sida innehåller olika ord. Många ord. Den sista sida är kort, men det enda som skiljer den från den första är att den avslutar allt de föregående sidorna har talat om, och den första sidan berättar om allt som händer innan man kommer till den sista sidan.


Det finns ingen mening med det jag berättar. Det finns ingen mening med mycket, och ändå söker vi bara efter meningen med allt. Är det dåligt för att det saknar struktur och form? Är det värdelöst för att det är osammanhängande? Jag tycker inte att det är så. Jag uppskattar formlösa, osammanhängdes och strukturlösa ting, för livet är så. Mitt liv är såhär och så är också ditt, i många fall, om inte alla. Det finns något skönt i det fula också, och det gör att det inte är som det borde vara. Det är rent, ärligt och äkta. Jag är mänsklig.

Ibland blir jag rädd, men sedan blir det bättre, för jag vet att det bara kan sluta på ett sätt, och i det finns en trygghet.

I slutänden är det inte jag, som i Jag, som bestämmer, utan det är den som minns mig, som styr hur jag är nu och hur jag kommer att vara när jag inte Är längre.
Just nu skriver jag för att du, och jag och alla andra ska veta, för jag vet att jag inte är ensam. Jag skriver för att detta är hur jag är, jag skriver.
Jag talar om för dig och mig själv att jag inte tänker så mycket på vad jag själv tycker eller tänker, utan att jag bryr mig om vad andra tänker om mig när jag inte finns längre.
Jag vill bara säga att jag har älskar, och jag avskyr, jag lider och jag glädjer mig åt allt jag har och får, och ger.
Jag vill inte misstas för någon annan än den jag är. Eller för den jag har eller kommer att vara under denna livstiden.

Även om det tycks verka meningslöst med något, så kan slutet vara avgörade. Slutet är avgörande. Allt man gör är avgörande när det avslutas. Inget är för evigt, om inte en evighet är begränsad. Min evighet kanske aldrig kommer att finnas. Det är inte en mindre evighet för det, bara en glömd evighet. Någon annans kanske aldrig upphör, men vi är lika värda.

Alla har sin egen evighet, för allas tid är begränsad.