Klockan 4.31 AM

Så fort man har pengar i plånboken så spenderas de på en massa onödigt skit, innan man ens hinner se hur mycket det fanns där. Idag var en typisk dag då det brännde i fickan och då jag frenetiskt försökte leta reda på något att slösa mina pengar på. Jag skulle ju köpa det där YSL läppstiftet som passade så bra, men det är bara tisdag, och i fredags var det slut när jag var på Hansacompaniet och fick hjälp med att hitta en färg som passade mig. "Vi får in varor hela tiden" sa kvinnan som hjälpte mig, men jag vill inte verka desperat. Kanske skulle jag snarare framstå som en shop-aholic och inte desperat, men det gör ingen skillnad. Jag väntar en dag till. Men idag var en sådan dag då shopping blev träning istället för just shopping. Jag gick runt i flera timmar efter att min föreläsning hade tagit slut. Och jag gick inte bara runt på stan med en väska full av böcker, utan jag gick runt på stan i flera timmar med en väska full av böcker i ösregn. Hur kunde jag glömma mitt paraply när jag såg hur grått det var i morse? Fast om jag kunde glömma min mobil så var det kanske inte så konstigt att jag glömde mitt paraply? Det var bara inte min dag idag. Jag tröstade mig själv med att ersätta mitt gamla med ett snyggt samsonite paraply och en tur om mataffären. Nej, jag tröståt inte, jag köpte godis till mina föräldrar så att de kunde tröstäta åt mig, och sedan tröståt jag. Så märkligt att tröstäta för att man inte kunde stilla sin sorg med shopping, som i sig är ännu värre än tröstätning för man slösar mycket mer på att köpa saker som man inte behöver. Då kan man väl lika gärna tröstäta från början och få saker och ting gjorda. Men det blir plus minus NOLL. Jag tränade genom att går runt i flera timmar, och sedan fyllde jag på genom att äta lite mer än vad jag brukar.

Det enda positiva som hände idag var mitt nattplugg med Abby. Jag stack hem till henne vid tolvtiden och kom hem fyra på morgonen. Det kändes bra. Nu kan jag t o m lägga mig med ett gott samvete och inte känna att hela denna dagen har gått till spillo. En bra start på en ny dag.

P.S. det var allt! =)

Ciao

Dear school, I love you!

När man var liten brukade man gömma sig bakom sin mor eller far när man plötsligt blev generad eller rädd. Om man blev glad skuttade man runt som en galning och rev ner allt i huset. När man blev ledsen sprang man antingen och gömde sig och grät i timmar eller så gick också till sina föräldrar och sökte tröst.

Idag var jag inte sju år längre, eller fyra, utan jag var tjugo år och idag var jag i skolan igen för första gången sedan jag tog studenten för ett år sedan.

När jag tänker tillbaka på den tiden blir jag lite arg på mig själv, och samtidigt ganska stolt, för jag klarade mig faktiskt. Den enda skillnaden mellan då och nu är... den enda skillnaden är att nu har jag valt att göra något som jag var skapt för. Jag vet vad jag ska satsa på nu och det känns skönt.

Vad jag egentligen vill säga är att idag blev jag sådär glad som jag brukade bli när jag var liten och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag hade lust att skutta runt, att springa allt vad jag kunde och skrika: "JAAAAAAA! JAG ÄLSKAR DETTA!". Istället log jag för mig själv och just då tittade solen fram.

Vilken underbar dag!