När man var liten brukade man gömma sig bakom sin mor eller far när man plötsligt blev generad eller rädd. Om man blev glad skuttade man runt som en galning och rev ner allt i huset. När man blev ledsen sprang man antingen och gömde sig och grät i timmar eller så gick också till sina föräldrar och sökte tröst.
Idag var jag inte sju år längre, eller fyra, utan jag var tjugo år och idag var jag i skolan igen för första gången sedan jag tog studenten för ett år sedan.
När jag tänker tillbaka på den tiden blir jag lite arg på mig själv, och samtidigt ganska stolt, för jag klarade mig faktiskt. Den enda skillnaden mellan då och nu är... den enda skillnaden är att nu har jag valt att göra något som jag var skapt för. Jag vet vad jag ska satsa på nu och det känns skönt.
Vad jag egentligen vill säga är att idag blev jag sådär glad som jag brukade bli när jag var liten och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag hade lust att skutta runt, att springa allt vad jag kunde och skrika: "JAAAAAAA! JAG ÄLSKAR DETTA!". Istället log jag för mig själv och just då tittade solen fram.
Vilken underbar dag!
No comments:
Post a Comment