Det går hela tiden upp och ner. I det stora hela är allt ett test, livet, och alltså finns det en meningen, eller också gör det inte det. Vem vet? Vi prövas och ibland klarar vi testerna, ibland misslyckas vi, men vi försöker ändå vara så pass positiva och optimistiska att vi inte ska känna oss besegrade av misslyckandena, utan lära oss av dem och gå vidare. Vad innebär det att gå vidare och hur kommer man dit? För är det inte så att "gå vidare" betyder att inte dröja sig kvar? Jag uppfattar det som att, just i detta sammanhanget, på ett nonchalant sätt se förbi saker (ex händelser) av betydelse. Jag går hela tiden, men jag går inte vidare, för jag minns. Minnet gör att det på ett sätt är omöjligt att faktiskt gå vidare, utan att man snarare accepterar det som har hänt och fortsätter gå på den vägen som man började. Jag skulle snarare vilja säga att man går förbi. Man går ju förbi eftersom man inte glömmer det man har sett eller det man har gjort, och man dröjer sig sällan kvar vid det dåliga, för det är inget som gör en nytta. Och det sägs ju att man ibland ska se förbi saker. Se förbi dåligt beteende, se förbi något dåligt som har hänt, ja, se förbi saker som kan påverka en dåligt. Jag menar heller inte att genom att gå förbi så har man inte blivit påverkad, utan snarare att det är lättare att acceptera. Att gå vidare innebär att man har dröjt sig kvar avsiktligt och att det inte blev som man tänkte. Man chansade. Gjorde den sämsta dealen. Gör det inte det? Jag vet inte om något av det är rätt egentligen, för att gå förbi betyder i princip att inte ens vända sig om, och vidare att lämna något, fast i nödvändigtvis avklarat. Jag har aldrig gått vidare. Jag har alltid dröjt mig kvar och låtit det dåliga inträffa, annars hade jag inte haft någon anledning till att ens fundera på att "gå" vidare från början. Jag har väl gått förbi olika situationer, för jag har försäkt ändra väg. Försökt börja om på nytt och ändra beteende, och inte fortsätta på samma gamla väg för att hamna i samma gamla problem. Fast vi går ju alla vilse. Det är kanske t o m så att jag har gjort det medvetet. Vissa människor tror inte på meningen med alla våra handlingar och allt som sker runtomkring oss, men jag gör det. Jag tror att vi har alla förutsättningar att göra fel medvetet och att det i sin tur är meningen. Tills vi får ett bättre lokalsinne och hittar ut ur den där urskogen som är omöjlig att orientera sig i. Man ser ju i efterhand att t o m ur det dåliga kommer det lärdomar. Därför säger jag också att "gå vidare", för mig, betyder att man inte bryr sig, man vill inte lära sig, man vill bara glömma. Men vi lär ju oss hela tiden. Vi lär oss fast vi inte ens är medvetna om det. Jag pratar om detta eftersom jag under den senaste tiden har tänkt väldigt mycket på hur man hanterar en dålig (observera att denna sortens situationer är av den sorten som man, känslomässigt, blir dåligt påverkad, inte nödvändigtvis en dålig situation för alla) situation och framförallt hur man på bästa sätt kan tas sig ur den. Jag tror att en dålig situation också kan vara en bra situation om man i framtiden kan få nytta av den genom att undvika liknande "dåliga" situationer. Ibland krävs det upprepningar. Jag känner själv när jag studerar att jag ofta får gå tillbaka och läsa om en sak flera gånger för att jag ska lära mig, men att när jag har lärt mig det så stannar det kvar. Sedan är frågan om en metod är passande för alla sorters problemlösningar. Kan det inte vara så att vi faktiskt hanterar våra vardagliga problem på en mängd olika sätt och att skillnaden mellan alla dessa olika sätt knappt är märkbar? Att den är så pass minimal att vi inte ens lägger märke till hur olika vi gör saker egentligen? Och varför är det så att när något går fel så beskyller vi oss själva även för alla saker som vi gör bra. Varför önskar vi vara bättre än de vi är? Jag jämför ofta mig själv med de bästa, de människorna som jag ser upp till, och jag ser mig själv som en dålig kopia av den äkta varan. Men vad är en äkta vara och vad är en kopia? Kan inte en kopia också vara minst lika funktionell och attraktiv som den "äkta" varan? Mitt liv är som en, än så länge, pågående roman. I varje kapitel händer något nytt, eller så kommer det tillbakablickar från sådant som redan har beskrivits, och det gör det för att det finns en meningen med det man skriver. Det finns alltid en meningen med saker vi gör. Om jag äger en hund och denna hund är av den sorten som är mycket mer energisk och kanske t o m kan förstöra saker i ens hem om den inte får sin motion, så går jag ju ut med den. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att rasta hunden, men då kanske den hade förstört den där dyra designsoffan som jag köpte för att kunna visa alla att jag faktiskt har råd att köpa dyra soffor, som är fula. Men jag rastar min hund och jag gör det för att jag vill kunna visa upp soffan, för jag har kanske egentligen inte alls råd med en dyr och ful designsoffa. Meningen är ju mitt medvetna val att rasta hunden. Meningen finns alltså i mycket av det vi gör, om inte allt. Varför jobbar någon? För att tjäna pengar eller för att det är kul? Kanske båda, men nog mest det första, för vem vill jobba gratis, även om man älskar sitt jobb? Varför äter vi? Är det för att vi vill leva eller bara för att vi tycker att mat är gott? Om det finns en mening med våra handlingar så finns det också meningar med våra liv. Man kan se det som ett stort lapptäcke. Ett lapptäcke är ett stort täcke som består av små bitar tyg som är ihopsydda till ett stort täcke. Utan de små tyglapparna hade det heller inte funnits något täcke. Livet är inte bara en rät linje, från början till slut. Livet är som ett lapptäcke, utan alla små händelser, eller stora så finns heller inget liv. Utan mening finns det ingen handling. För varför ska vi göra saker om vi gör det för inget? Det är ju meningslöst, och vi drar oss gärna för det meningslösa.
Det som jag tycker är roande är alla människor som inte tror på meningen, men som ändå lever ett liv just för det som livet ger, mening. Min mening är min existens. Jag kan inte bara gå vidare. Jag bryr mig om sådant som händer, som är av någon betydelse, det som gör meningen med mitt liv. Dåliga saker har mening de med. Jag vill lära mig, men jag kan acceptera att jag inte kan lära mig allt nu. Att vara i min ålder har en mening. Att vara den jag är har en mening, för mig, i detta landet. Jag är speciell, men samtidigt går jag igenom saker som många andra har gått igenom före mig, eller som många kommer att gå igenom efter mig. Jag har kanske fel när jag säger att man ska gå förbi, att det är bättre än att gå vidare, men det är för att alla saker i livet inte är lika viktiga, och man ska därför inte lägga lika stor vikt vid dem. Jag vet inte om det "makes any sense" det kag skriver om, men för mig gör det. Som jag nämnde innan, ibland ska man gå tillbaka, man ska upprepa saker, för att förstå och lära sig. Ibland måste man t o m lära sig hur det är att vara någon annan, ta på sig deras kläder, för att förstå vad personen menar, men jag tror att för att förstå vad jag menar så måste man också känna mig. Ibland, snarare ofta än sällan, är jag väldigt komplex att förstå.