Sometimes I'm lost in my own thoughts

Det kan inte vara bra att tänka för mycket? Ibland verkar det som att när man väl sätter igång med "tänkandet" så tar det aldrig slut, och det slutar alltid med att man inser att man inte kommer någon vart. Ibland blir det t o m värre. Man tänker bortom allt förnuft, om man kan tänka så långt eller om man ens kan tänka så? Man börjar nästan inbilla sig att saker är på ett sätt som de aldrig har varit på, eller kommer att vara på. Hur tänker man då? Jo, man tänker inte på saker då, man ser på saker som man har tänkt om dem. Man ser att ex vissa personer inte har varit som man trodde, bara för att man förhastade sig och kanske hittade på en egen bild av hur den människan, förmodligen, var från första början. Eller olika situationer, som man först efteråt inser inte alls var som man uppfattade dem när man väl befann sig i dem. Livet är märkligt, och det är vi med. Vi måste lära oss att betrakta verkligheten för sådan som den är, och inte hur vi uppfattar den att den ska vara. För gör vi inte det oftast, ser den som vi tror att den är?