Oj oj oj...

Okej, jag vet, det är tredje gången för ikväll, och jag brukar ju inte ens skriva tre inlägg på tre veckor, men jag har tänkt en del - som vanligt.
Det är julafton, min 20:e i år och jag vill passa på att rena min själ.
Man kan förlåt, right, men inte glömma. Jag har glömt, men inte förlåtit. Det är fel. Det värsta är att man typ skadar sig själv när man gör så.
Hur knasigt det än låter, allt som jag skriver nu, så det ändå bara exakt, precis så som jag tänker det just NU.
Det är så att jag inte vill glömma, men jag har inte velat förlåta heller. Speciellt inte de som har sårat mig, och det har ju inte varit särskilt tydligt att jag har vart sårad, för jag är så hemskt dålig på att visa det. Särskilt för mig själv. Så man kan säga att jag inte har vetat det. Men nu vet jag, och nu vill jag berätta för er. Alla er som aldrig kommer att läsa detta. Dra dit pepparn växer... Det gjorde ont, men nu är det försent. Jag är bra! För bra kanske.

Det är också en svaghet, för jag hoppas ju att alla andra också är så bra. Det måste jag förbättre. Bli lite mer ond? Jo, det finns mer man måste göra än att BARA dö, för det är inte BARA att dö, man måste för att ens kunna dö när det är time for it...
Jag är arg, riktigt arg.
Jag är ung också, och därför, ska jag inte leta efter gamla vargar längre. Inte heller efter döda fiskar... urgggh!
Så dumt, men så lätt. Vilket utmärkt fälla.
Jag älskar det här... alla känslor, på en och samma gång... nåja, inte alla, men många.

Jag glömmer aldrig, men jag förlåter.

Bye