if you ever fall, just get right back up again

I came back, because I only needed a break & now we're back on track!

2010-09-30T16:22:00.000-07:00

Jag kom tillbaka. Här är jag nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det problemet tycks aldrig försvinna. Om jag ska berätta lite om vad som har hänt sedan jag skrev sist, vilket var för 91 veckor sedan och 6 dagar, kan jag väl säga att det har hänt en hel del. Wooo, konstigt...? Haha! Jag förvånar mig själv med mitt vansinnigt dåliga humor. Hursomhelst, finns det en sak som inte har förändrats. Det är väl snarare så att det hade förändrats, men sedan har det blivit som det alltid var. Jag hade glömt hur det var, men nu minns jag. (En ny sak som jag ska börja med är att faktiskt berätta vad jag menar. Det kan underlätta för mig själv också, även om jag tvivlar på att jag någonsin kommer glömma hur jag själv tänker och vad jag menar när jag skriver något)

Jag pluggar nu. Det är något som har förändrats. Jag går på Malmö högskola och läser interaktionsdesign. 180 p. Ska ta mig samman i morgon och skriva till CSN, höra av mig till Fru Hultman på skolan, som jag inte riktigt vet vad jag ska skriva till, men jag måste ju. (åh, jag fick en doft flashback... Dolce & Gabbana, den klassiska herrdoften)

Jag vet inte vad jag ska skriva... Men jag kommer säkert på något. Imorgon har jag i alla fall en tidigt lektion. Jag borde sova, men jag vill skriva lite nu, så en stund kan jag nog undvara, trots att jag faktiskt borde börja prioritera sömnen betydligt mycket mer. Det är nämligen så att jag såg ett inslag på SVT Play idag om sömnlöshet och dess påverkan på hjärnan, våra tankar och vår fysiska hälsa. Jag trodde INTE att jag borde ta sömn på så stort allvar. Nu behöver jag lära mig att tänka om. Ha!

Mitt kärleksliv... Tja, det går... Det går som aldrig förr. Jag tror att jag officiellt har sabbat allt mitt förstånd, förnuft och min medkänsla för andra människor. Om inte människor så för killar. Jag trivs. Jag undrar hur många som har läst "The Game" av Neil Strauss. Jag gillar den boken, men den är helt värdelös. Om kvinnor hade lite mer vett i skallen hade inga av de där knepen funkat, men vi är svaga för män precis som de är svaga för oss. Det är allt jag ska skriva om sådant skräp som känslor, for now.

Annars har jag fruktansvärt mycket mer att berätta och väldigt lite tid på mig att göra det, så jag delar upp det. This is part UNO!

xoxo / M.G.

Jag är ledsen för att jag måste vara mig själv för första gången

2008-12-26T16:55:00.000-08:00

Det är svårt att behöva säga saker till någon som man gillar, bara för att kunna vara sig själv. Igen.
Det blir bra snart, för jag menade inget illa.
Det är inte mitt fel, och det är egentligen inte ditt fel heller. Det är någon annan som borde få skulden.

Ikväll mår jag bra, för jag... Jag är säker ikväll.
Det blir bra!

Oj oj oj...

2008-12-24T14:04:00.000-08:00

Okej, jag vet, det är tredje gången för ikväll, och jag brukar ju inte ens skriva tre inlägg på tre veckor, men jag har tänkt en del - som vanligt.
Det är julafton, min 20:e i år och jag vill passa på att rena min själ.
Man kan förlåt, right, men inte glömma. Jag har glömt, men inte förlåtit. Det är fel. Det värsta är att man typ skadar sig själv när man gör så.
Hur knasigt det än låter, allt som jag skriver nu, så det ändå bara exakt, precis så som jag tänker det just NU.
Det är så att jag inte vill glömma, men jag har inte velat förlåta heller. Speciellt inte de som har sårat mig, och det har ju inte varit särskilt tydligt att jag har vart sårad, för jag är så hemskt dålig på att visa det. Särskilt för mig själv. Så man kan säga att jag inte har vetat det. Men nu vet jag, och nu vill jag berätta för er. Alla er som aldrig kommer att läsa detta. Dra dit pepparn växer... Det gjorde ont, men nu är det försent. Jag är bra! För bra kanske.

Det är också en svaghet, för jag hoppas ju att alla andra också är så bra. Det måste jag förbättre. Bli lite mer ond? Jo, det finns mer man måste göra än att BARA dö, för det är inte BARA att dö, man måste för att ens kunna dö när det är time for it...
Jag är arg, riktigt arg.
Jag är ung också, och därför, ska jag inte leta efter gamla vargar längre. Inte heller efter döda fiskar... urgggh!
Så dumt, men så lätt. Vilket utmärkt fälla.
Jag älskar det här... alla känslor, på en och samma gång... nåja, inte alla, men många.

Jag glömmer aldrig, men jag förlåter.

Bye

P.S

2008-12-24T13:59:00.000-08:00

Hur skulle jag inte kunna prata om mina känslor. Jag är bara Maja. Ju.

Go' jul folks! ;)

tomt

2008-12-24T13:41:00.000-08:00

Slussgatan

2008-12-16T02:46:00.000-08:00

Den 1 Mars flyttar Vanja och jag till slussgatan i Malmö.

keep it simple!

2008-12-09T17:02:00.000-08:00

Jag ska lära mig att bara skriva sådär simpelt utan några som helst tankar kring det skrivna. I 30 dagar ska jag skriva en "händelsedagbok", utan att ta upp något om mina tankar kring händelserna.
Vilken utmaning!

Besatthet

2008-12-08T16:52:00.000-08:00

Jag har blivit besatt av evigheten. Inte en ensam evighet, men en evighet som delas med någon annan.

Källa: www.lostkingdom.net/downloads

Jag känner inte mig själv längre

2008-12-08T02:44:00.000-08:00

Hur kommer det sig att ni alltid kan släppa in de, som har sårat er, i era hjärtan, men skyddar er mot de som vill laga det brustna hjärtat?

Ingen lär oss..

2008-12-04T13:43:00.001-08:00

...hur det är nuförtiden, eller kanske hur det borde vara.
Det är meningen att det ska gå i arv, precis som våra gener gör, men det gör det inte. Vi är mer egoistiska nu än någonsin förr. Jag är inte så gammal än, men jag försöker föreställa mig hur min framtid kommer att se ut, och jag måste hålla med om att det är underbart att inte veta allt som väntar runt hörnet, ändå känns det faktiskt inget annat än oroväckande att inte veta. Hur ser min framtid ut och har jag överhuvudtaget något att säga till om?

Jag tror inte att man kan fly från någon tid, varken från tiden som har varit och från den tiden som väntar. Därför är det också omöjligt att påverka vad som väntar, eller är det? Det vet jag inte, men jag försöker ta reda på det.
När man tänker på alla problem som finns i världen så kan ett litet kärleksproblem verka meningslöst, men det är minst lika viktigt som något annat problem. Det kan vara min ålder som lurar mig eller också min omgivning. Vart har den riktiga kärleken försvunnit? Varför är det okej att leka en lek om kärlek? Om jag har lärt mig något det här året så måste det vara att det inte är kärlekens tid för mig just nu. Jag, precis som ni, har ställt till det för mig, men nu ser jag lösningar till problemet. Problem finns för att lösas, samtidigt finns det minst lika många problem som lösningar, om inte fler. I alla fall finns det ett problem till varje lösning, och tvärtom.

Just nu händer det inte så mycket i mitt liv. Jag läser designteori och till våren ska jag fortsätta med design för hållbar utveckling. Min syster och jag letar efter lägenhet i Malmö och äntligen känns det som att våra böner har blivit hörda. Min syster brukar säga: "Håll tummarna nu, Maja" och till det svarade jag senast idag: "Jag kan hålla tårna med". Det handlar om hoppet och att vi aldrig får ge upp. Samtidigt är det också mänskligt att ibland tappa hoppet, inte för att vi gör det helt och hållet - annars hade vi dött ut - eftersom det alltid finns där i vårt undermedvetna.
På torsdag ska vi hursomhelst kolla på en lägenhet som ligger vid polishuset.
Det här året har varit märkligt -varje år blir bara mer och mer absurt för det är verkligen inte alls någonsin som jag tänker att det ska bli - och dessutom blir det heller aldrig riktigt dåligt eller bra. Vad är det som händer egentligen?
Egentligen, det är ett bra ord. På ett sätt är det just det mest verkliga ordet, ett "tankeställar-ord". Hur är saker och ting egentligen, när vi tar bort alla våra tankar och åsikter kring det verkliga?

Snart börjar mitt köpstopp och ett bra sätt att dra ner på köpet är att införa ett riktigt sparkonto redan innan man börjar med ett köpstopp. Med ett riktigt sparkonto tänker jag mig ett som har ett begränsat antal uttag. Har man inte pengar kan man heller inte köpa något, men att inte ha pengar till ting betyder inte att man är fattig, snarare tvärtom. Du sparar på det onödiga. Det är ganska trist att man utvecklar teknik idag för att den ska kunna gå sönder fortast möjligt bara för att man ska köpa nytt. Kläder är också en tjuv till industri, liksom reklam. Egentligen, om man tänker efter, hur ofta köper vi något för att vi verkligen behöver det och inte för att vi bara vill ha det? Hemma hos mig är det alltid kläderna som ställer till med störst besvär. Jag blir så himla trött på att vika kläder varje dag och jag måste göra det varje dag eftersom jag aldrig lyckas bestämma mig för vad som passar just den dagen. Beslutsångest råder, kanske för att jag har så mycket kläder? Jag får göra mig av med en hel del. Det finns andra som behöver det mer än jag. Jag tänker på de stackars människorna som tvingas göra kläderna. De kanske får mindre att göra? Nej, sålänge inte alla slutar konsumer -vilket är en omöjlighet - kommer inte heller deras jobb försvinna. Man måste ju konsumera, både för sig själv och ekonomin, men man borde lära sig att konsumera med motta och smak.

Lyxen som fann förr finns inte idag. Alla kan köpa vad de vill, beroende på hur mycket man är redo att offra. Mat eller kläder? Hm...

För att byta ämne. Jag har lärt känna en del nya människor det här året. Både när jag var i USA och när jag började plugga. Det känns inte bra att jag inte har lika mycket tid till att träffa alla mina vänner nu som jag hade förr, å andra sidan det kanske alltid är så. Det finns tider då man ska ägna tiden åt sig själv. Är detta min tid? I så fall märker jag inte det. Ibland tröttnar jag på att ha två jobb, skola och allt annat som är kul under en och samma period. Det slutar för det mesta med att nöjen känns som ett tvång bara för att jag hittar en lucka, och gör jag inte det jag hade tänkt mig så kommer det dröja en fruktansvärd tid innan jag kan göra det igen. Att träffa vänner är en sådan sak. Träna också.
Men det blir ju bättre. Det blir bättre med allt. Även kärleken.

Nu är det snart ett nytt år, och ett nytt jag väntar runt hörnet. Det säger mig att snart blir det bra igen, men det kommer inte någonsin att bli som förr.

2008-10-15T15:29:00.001-07:00

Det går hela tiden upp och ner. I det stora hela är allt ett test, livet, och alltså finns det en meningen, eller också gör det inte det. Vem vet? Vi prövas och ibland klarar vi testerna, ibland misslyckas vi, men vi försöker ändå vara så pass positiva och optimistiska att vi inte ska känna oss besegrade av misslyckandena, utan lära oss av dem och gå vidare. Vad innebär det att gå vidare och hur kommer man dit? För är det inte så att "gå vidare" betyder att inte dröja sig kvar? Jag uppfattar det som att, just i detta sammanhanget, på ett nonchalant sätt se förbi saker (ex händelser) av betydelse. Jag går hela tiden, men jag går inte vidare, för jag minns. Minnet gör att det på ett sätt är omöjligt att faktiskt gå vidare, utan att man snarare accepterar det som har hänt och fortsätter gå på den vägen som man började. Jag skulle snarare vilja säga att man går förbi. Man går ju förbi eftersom man inte glömmer det man har sett eller det man har gjort, och man dröjer sig sällan kvar vid det dåliga, för det är inget som gör en nytta. Och det sägs ju att man ibland ska se förbi saker. Se förbi dåligt beteende, se förbi något dåligt som har hänt, ja, se förbi saker som kan påverka en dåligt. Jag menar heller inte att genom att gå förbi så har man inte blivit påverkad, utan snarare att det är lättare att acceptera. Att gå vidare innebär att man har dröjt sig kvar avsiktligt och att det inte blev som man tänkte. Man chansade. Gjorde den sämsta dealen. Gör det inte det? Jag vet inte om något av det är rätt egentligen, för att gå förbi betyder i princip att inte ens vända sig om, och vidare att lämna något, fast i nödvändigtvis avklarat. Jag har aldrig gått vidare. Jag har alltid dröjt mig kvar och låtit det dåliga inträffa, annars hade jag inte haft någon anledning till att ens fundera på att "gå" vidare från början. Jag har väl gått förbi olika situationer, för jag har försäkt ändra väg. Försökt börja om på nytt och ändra beteende, och inte fortsätta på samma gamla väg för att hamna i samma gamla problem. Fast vi går ju alla vilse. Det är kanske t o m så att jag har gjort det medvetet. Vissa människor tror inte på meningen med alla våra handlingar och allt som sker runtomkring oss, men jag gör det. Jag tror att vi har alla förutsättningar att göra fel medvetet och att det i sin tur är meningen. Tills vi får ett bättre lokalsinne och hittar ut ur den där urskogen som är omöjlig att orientera sig i. Man ser ju i efterhand att t o m ur det dåliga kommer det lärdomar. Därför säger jag också att "gå vidare", för mig, betyder att man inte bryr sig, man vill inte lära sig, man vill bara glömma. Men vi lär ju oss hela tiden. Vi lär oss fast vi inte ens är medvetna om det. Jag pratar om detta eftersom jag under den senaste tiden har tänkt väldigt mycket på hur man hanterar en dålig (observera att denna sortens situationer är av den sorten som man, känslomässigt, blir dåligt påverkad, inte nödvändigtvis en dålig situation för alla) situation och framförallt hur man på bästa sätt kan tas sig ur den. Jag tror att en dålig situation också kan vara en bra situation om man i framtiden kan få nytta av den genom att undvika liknande "dåliga" situationer. Ibland krävs det upprepningar. Jag känner själv när jag studerar att jag ofta får gå tillbaka och läsa om en sak flera gånger för att jag ska lära mig, men att när jag har lärt mig det så stannar det kvar. Sedan är frågan om en metod är passande för alla sorters problemlösningar. Kan det inte vara så att vi faktiskt hanterar våra vardagliga problem på en mängd olika sätt och att skillnaden mellan alla dessa olika sätt knappt är märkbar? Att den är så pass minimal att vi inte ens lägger märke till hur olika vi gör saker egentligen? Och varför är det så att när något går fel så beskyller vi oss själva även för alla saker som vi gör bra. Varför önskar vi vara bättre än de vi är? Jag jämför ofta mig själv med de bästa, de människorna som jag ser upp till, och jag ser mig själv som en dålig kopia av den äkta varan. Men vad är en äkta vara och vad är en kopia? Kan inte en kopia också vara minst lika funktionell och attraktiv som den "äkta" varan? Mitt liv är som en, än så länge, pågående roman. I varje kapitel händer något nytt, eller så kommer det tillbakablickar från sådant som redan har beskrivits, och det gör det för att det finns en meningen med det man skriver. Det finns alltid en meningen med saker vi gör. Om jag äger en hund och denna hund är av den sorten som är mycket mer energisk och kanske t o m kan förstöra saker i ens hem om den inte får sin motion, så går jag ju ut med den. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att rasta hunden, men då kanske den hade förstört den där dyra designsoffan som jag köpte för att kunna visa alla att jag faktiskt har råd att köpa dyra soffor, som är fula. Men jag rastar min hund och jag gör det för att jag vill kunna visa upp soffan, för jag har kanske egentligen inte alls råd med en dyr och ful designsoffa. Meningen är ju mitt medvetna val att rasta hunden. Meningen finns alltså i mycket av det vi gör, om inte allt. Varför jobbar någon? För att tjäna pengar eller för att det är kul? Kanske båda, men nog mest det första, för vem vill jobba gratis, även om man älskar sitt jobb? Varför äter vi? Är det för att vi vill leva eller bara för att vi tycker att mat är gott? Om det finns en mening med våra handlingar så finns det också meningar med våra liv. Man kan se det som ett stort lapptäcke. Ett lapptäcke är ett stort täcke som består av små bitar tyg som är ihopsydda till ett stort täcke. Utan de små tyglapparna hade det heller inte funnits något täcke. Livet är inte bara en rät linje, från början till slut. Livet är som ett lapptäcke, utan alla små händelser, eller stora så finns heller inget liv. Utan mening finns det ingen handling. För varför ska vi göra saker om vi gör det för inget? Det är ju meningslöst, och vi drar oss gärna för det meningslösa.
Det som jag tycker är roande är alla människor som inte tror på meningen, men som ändå lever ett liv just för det som livet ger, mening. Min mening är min existens. Jag kan inte bara gå vidare. Jag bryr mig om sådant som händer, som är av någon betydelse, det som gör meningen med mitt liv. Dåliga saker har mening de med. Jag vill lära mig, men jag kan acceptera att jag inte kan lära mig allt nu. Att vara i min ålder har en mening. Att vara den jag är har en mening, för mig, i detta landet. Jag är speciell, men samtidigt går jag igenom saker som många andra har gått igenom före mig, eller som många kommer att gå igenom efter mig. Jag har kanske fel när jag säger att man ska gå förbi, att det är bättre än att gå vidare, men det är för att alla saker i livet inte är lika viktiga, och man ska därför inte lägga lika stor vikt vid dem. Jag vet inte om det "makes any sense" det kag skriver om, men för mig gör det. Som jag nämnde innan, ibland ska man gå tillbaka, man ska upprepa saker, för att förstå och lära sig. Ibland måste man t o m lära sig hur det är att vara någon annan, ta på sig deras kläder, för att förstå vad personen menar, men jag tror att för att förstå vad jag menar så måste man också känna mig. Ibland, snarare ofta än sällan, är jag väldigt komplex att förstå.

Jean Marie Gustave Le Clézio

2008-10-09T04:28:00.000-07:00

Årets (208) nobelpristagare i litteratur.
Är det inte underbart att man kan bli belönad genom att författa, något som man lever för, ens passion?
Jean Marie Le Clézion... vilket härligt namn.

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_644699.svd

Inköpslista:

Révolutions, Jean Marie Gustave Le Clézion
(Allt är vind)

Rewind

2008-10-05T10:57:00.000-07:00

Sometimes I'm lost in my own thoughts

2008-10-03T17:59:00.001-07:00

Det kan inte vara bra att tänka för mycket? Ibland verkar det som att när man väl sätter igång med "tänkandet" så tar det aldrig slut, och det slutar alltid med att man inser att man inte kommer någon vart. Ibland blir det t o m värre. Man tänker bortom allt förnuft, om man kan tänka så långt eller om man ens kan tänka så? Man börjar nästan inbilla sig att saker är på ett sätt som de aldrig har varit på, eller kommer att vara på. Hur tänker man då? Jo, man tänker inte på saker då, man ser på saker som man har tänkt om dem. Man ser att ex vissa personer inte har varit som man trodde, bara för att man förhastade sig och kanske hittade på en egen bild av hur den människan, förmodligen, var från första början. Eller olika situationer, som man först efteråt inser inte alls var som man uppfattade dem när man väl befann sig i dem. Livet är märkligt, och det är vi med. Vi måste lära oss att betrakta verkligheten för sådan som den är, och inte hur vi uppfattar den att den ska vara. För gör vi inte det oftast, ser den som vi tror att den är?

Klockan 4.31 AM

2008-09-30T19:31:00.000-07:00

Så fort man har pengar i plånboken så spenderas de på en massa onödigt skit, innan man ens hinner se hur mycket det fanns där. Idag var en typisk dag då det brännde i fickan och då jag frenetiskt försökte leta reda på något att slösa mina pengar på. Jag skulle ju köpa det där YSL läppstiftet som passade så bra, men det är bara tisdag, och i fredags var det slut när jag var på Hansacompaniet och fick hjälp med att hitta en färg som passade mig. "Vi får in varor hela tiden" sa kvinnan som hjälpte mig, men jag vill inte verka desperat. Kanske skulle jag snarare framstå som en shop-aholic och inte desperat, men det gör ingen skillnad. Jag väntar en dag till. Men idag var en sådan dag då shopping blev träning istället för just shopping. Jag gick runt i flera timmar efter att min föreläsning hade tagit slut. Och jag gick inte bara runt på stan med en väska full av böcker, utan jag gick runt på stan i flera timmar med en väska full av böcker i ösregn. Hur kunde jag glömma mitt paraply när jag såg hur grått det var i morse? Fast om jag kunde glömma min mobil så var det kanske inte så konstigt att jag glömde mitt paraply? Det var bara inte min dag idag. Jag tröstade mig själv med att ersätta mitt gamla med ett snyggt samsonite paraply och en tur om mataffären. Nej, jag tröståt inte, jag köpte godis till mina föräldrar så att de kunde tröstäta åt mig, och sedan tröståt jag. Så märkligt att tröstäta för att man inte kunde stilla sin sorg med shopping, som i sig är ännu värre än tröstätning för man slösar mycket mer på att köpa saker som man inte behöver. Då kan man väl lika gärna tröstäta från början och få saker och ting gjorda. Men det blir plus minus NOLL. Jag tränade genom att går runt i flera timmar, och sedan fyllde jag på genom att äta lite mer än vad jag brukar.

Det enda positiva som hände idag var mitt nattplugg med Abby. Jag stack hem till henne vid tolvtiden och kom hem fyra på morgonen. Det kändes bra. Nu kan jag t o m lägga mig med ett gott samvete och inte känna att hela denna dagen har gått till spillo. En bra start på en ny dag.

P.S. det var allt! =)

Ciao

Dear school, I love you!

2008-09-02T13:00:00.000-07:00

När man var liten brukade man gömma sig bakom sin mor eller far när man plötsligt blev generad eller rädd. Om man blev glad skuttade man runt som en galning och rev ner allt i huset. När man blev ledsen sprang man antingen och gömde sig och grät i timmar eller så gick också till sina föräldrar och sökte tröst.

Idag var jag inte sju år längre, eller fyra, utan jag var tjugo år och idag var jag i skolan igen för första gången sedan jag tog studenten för ett år sedan.

När jag tänker tillbaka på den tiden blir jag lite arg på mig själv, och samtidigt ganska stolt, för jag klarade mig faktiskt. Den enda skillnaden mellan då och nu är... den enda skillnaden är att nu har jag valt att göra något som jag var skapt för. Jag vet vad jag ska satsa på nu och det känns skönt.

Vad jag egentligen vill säga är att idag blev jag sådär glad som jag brukade bli när jag var liten och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag hade lust att skutta runt, att springa allt vad jag kunde och skrika: "JAAAAAAA! JAG ÄLSKAR DETTA!". Istället log jag för mig själv och just då tittade solen fram.

Vilken underbar dag!

And this was it

2008-08-05T22:16:00.000-07:00

Och nu ar det slut. Min resa borjar narma sig sitt slut och det enda jag kan gora ar att njuta av den lilla tiden jag har kvar har.

I'm coming home! :)

2008-05-31T04:16:00.000-07:00

Jag förstår inte varför man inte kan säga precis som det är. Jag skriver om det för att nu har det nått sin gräns. Jag upplever att folk i min omgivning är alldeles för fega för att kunna stå för sina åsikter. Jag är arg och jag vill inte alls skriva nu!

Du är märklig och jag står inte ut med hur det är. Det måste vara allt eller inget. Varför förstår inte vissa människor att man faktiskt skulle kunna göra vad som helst för dem, för det känns så rätt att kunna göra det.

Nej, jag gör det som känns bra för mig nu. Leave me now.

2008-05-27T16:17:00.001-07:00

Det händer ibland att man stannar upp någonstans och tittar ut ur sin egen lilla värld. Man börjar lägga märke till alla runtomkring sig själv. Plötsligt ser man att man inte är ensam längre. Alla andra går också i sin egen värld, skyddade från den fiktiva faran utanför som lurar. Det är inte heller konstigt att man blir nyfiken på alla andra, för tiden stannar liksom upp och man rör sig bland skulpturer. Människor är inte människor längre, utan former, skal, av det som ser ut som människor. Tiden stannar upp och vi fryser.
När man går där så känner man inget, för inget spelar någon roll, alla är ju fast i din tid och det är du som bestämmer hur tiden ska styra dem. Man slutar tänka på sig själv, för man är härskare över alla, och en härskare har sina uppgifter. Samtidigt är det nytt, för man har aldrig förr härskat över något eller någon förr, ännu mindre över allt som existerar.

Jag är min egen. Härskarinna över mitt eget öde och min egen värld. Du kan inte hjälpa att du befinner dig i den, i den världen jag skapar. Den är inte så hemsk. Inte alls faktiskt. Jag gillar den för den ser aldrig likadan ut. Det finns inget ensidigt med den, för den har flera kapitel och många sidor, och varje sida innehåller olika ord. Många ord. Den sista sida är kort, men det enda som skiljer den från den första är att den avslutar allt de föregående sidorna har talat om, och den första sidan berättar om allt som händer innan man kommer till den sista sidan.

Det finns ingen mening med det jag berättar. Det finns ingen mening med mycket, och ändå söker vi bara efter meningen med allt. Är det dåligt för att det saknar struktur och form? Är det värdelöst för att det är osammanhängande? Jag tycker inte att det är så. Jag uppskattar formlösa, osammanhängdes och strukturlösa ting, för livet är så. Mitt liv är såhär och så är också ditt, i många fall, om inte alla. Det finns något skönt i det fula också, och det gör att det inte är som det borde vara. Det är rent, ärligt och äkta. Jag är mänsklig.

Ibland blir jag rädd, men sedan blir det bättre, för jag vet att det bara kan sluta på ett sätt, och i det finns en trygghet.

I slutänden är det inte jag, som i Jag, som bestämmer, utan det är den som minns mig, som styr hur jag är nu och hur jag kommer att vara när jag inte Är längre.
Just nu skriver jag för att du, och jag och alla andra ska veta, för jag vet att jag inte är ensam. Jag skriver för att detta är hur jag är, jag skriver.
Jag talar om för dig och mig själv att jag inte tänker så mycket på vad jag själv tycker eller tänker, utan att jag bryr mig om vad andra tänker om mig när jag inte finns längre.
Jag vill bara säga att jag har älskar, och jag avskyr, jag lider och jag glädjer mig åt allt jag har och får, och ger.
Jag vill inte misstas för någon annan än den jag är. Eller för den jag har eller kommer att vara under denna livstiden.

Även om det tycks verka meningslöst med något, så kan slutet vara avgörade. Slutet är avgörande. Allt man gör är avgörande när det avslutas. Inget är för evigt, om inte en evighet är begränsad. Min evighet kanske aldrig kommer att finnas. Det är inte en mindre evighet för det, bara en glömd evighet. Någon annans kanske aldrig upphör, men vi är lika värda.

Alla har sin egen evighet, för allas tid är begränsad.

Angry People

2008-05-17T10:55:00.000-07:00

Sweet Baby

2008-05-16T00:42:00.000-07:00

Jag drömde en mycket konstig dröm i natt. Jag menar inte att mina drömmar brukar vara något annat än ovanliga, som alla andras, men den här drömmen fick mig att vakna till. På alla tänkbara sätt. Det var såhär, för ett tag sen träffade jag en trevlig person. Trevlig är kanske en underdrift, men en person som jag tyckte om, tycker om, jag vet inte... något däremellan, men det är svårt att tolka vad det är.

Hur som helst, nu är snart maj slut och jag har insett att tiden verkligen går fort. Ibland fortare än man vill och ibland precis lagom, andra gånger går den inte alls. Men då ska man bara byta batterier i klockan, eller köpa en ny klocka.

I natt var jag väldigt upprörd innan jag la mig. Mina ögon var alldeles svulna av gråt och jag orkade inte ens skriva på kvällen eller ställa klockan. Jag vaknade i tid, men jag vill bara påpeka att jag alltid ställer klockan, och jag skriver också för det mesta alltid. En gång var jag riktigt trött, men jag lyckades ändå få ihop tretton sidor. Jag orkar, fast jag är trött. Igår orkade jag inte något. Jag minns t o m att jag skrev till en polare innan jag la mig att inte ens om prinsen av jordaninen hade erbjudit mig sin hela förmögenhet om jag jobbade för honom en timme, hade jag inte gjort det.

Till slut somande jag. Jag vet inte när, men någon gång efter ett var det.

Det enda jag minns är att jag drömmer om att jag är hos den tjejen jag jobbar för, det är jul och min polare är där med mig. Vi är i den tjejens lägenhet, men den har en annan planlösning. I vardagsrummet står det ibland en julgran och ibland en tv, det skiftar lite grann. Hel plötsligt ser jag en ekorre springa förbi i vardagsrummet. Jag går ut, men det enda jag ser är som om jag fick kolla genom trasiga glasögon som i så fall hade haft svartfärgade glas. Det är nästan som att jag försöker föreställa mig hur det är för den tjejen som jag jobbar för. Hur som helst, när jag hittar "ekorren" så är det en igelkott. Det enda jag minns är att den börjar jaga mig, men när jag fångar den så blir den paralyserad. Och lutar sig bakåt utan någon som helst kraft i kroppen, som om den vore död. Plötsligt är jag inte där längre. Jag är någon annanstans. Jag vet inte var. Men jag ser allt, jag hör allt och jag förstår inte vem det är som pratar med mig. Personen säger att den vill träffa mig. Personen är gift, har precis tagit examen i något, och det får man reda på efterson alla namn rullar förbi på något som liknar den lilla remsan på teatrar som översätter språken till svenska, men som ingen ser eftersom den sitter alldeles för högt ovanför scenen. Hur som helst, jag vet att jag är ledsen, för jag känner i drömmen att jag har ont i halsen, sådär som när man hade när man var liten och försökte hålla sig för gråt. Sedan är jag ute i en skog, som påminner om den i blekinge hos min moster. Jag vill åka dit. Jag behöver vara själv. Jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte göra något. Jag får inte säga detta till någon.

Jag vet vad jag vill, och jag vill inte vakna upp själv när jag har konstiga drömmar, men jag vill inte heller vakna upp och önska att jag var själv. Det är svårt att veta, och jag vet inte om man någonsin vet helt säkert vad som är rätt. Frågan är om det finns något rätt, eller bara tillräckligt bra. Nu slutar jag...

Det är bara 17 dagar kvar nu! Och 16 tills jag åker till stockholm.

New York, New York!

2008-04-14T07:03:00.000-07:00

I'm off! Innan det är det en fet 20-års fest som ska avverkas. Linnéa och min gemensamma. Ja, snart är det dags. Snart ska jag iväg och jag ska vara borta i två månader, minst.

Jag tänkte vara i New York ett tag, Las Vegas, Boston, Bismarck, förmodligen Miami, som detvar tänkt från början och så kommer jag säkerligen åka till California, men det är inte jag som bestämmer det. Jag vet dock inte hur länge jag ska stanna i NY. Jag har funderat på vad jag kan göra där. Shopping är givet, men vad mer? Det finns en del ställen jag vill se, men sådant går fort, eftersom man aldrig kan se allt på en gång, så det kan väl ta någon dag. Nåja, time to go to bed... Natti natti!!!

Sacre Coeur

2008-04-07T12:35:00.000-07:00

"Länge leve djävulen" - Adolphe Willette (Vid invigningen av Sacre Coeur i Paris 1919)

100

2008-03-26T02:36:00.000-07:00

Idag skriver jag det hundrade inlägget på min blogg!

Hur ska jag fira det?

Jag ska fira det genom att låta bli att fira det. Detta betyder i princip att jag har skrivit hundra antingen onödiga, bra eller dåliga inlägg, som ingen har läst. Om de är dåliga så har jag ju svaret där. Då är det därför ingen läser, men om de är bra så är det ett slöseri min av tid, för ingen läser det ändå. Jag vet att jag alltid brukar skriva att jag skriver för att själv må bra. Faktum är att det inte alls är sant. Till en viss del är det kanske inte heller en lögn, för ibland när man mår bra så spelar ingen annans åsikter någon roll och då kanske man säga att det inte spelar någon större roll om de här orden blir lästa av någon annan. Någonsin.

Att skriva är som en sorts terapi. Det vet i alla fall alla som har gått i terapi. Fast att skriva är så mycket mer än att bara låta andra veta hur dåligt, eller hur bra man mår. När man skriver så börjar man själv fundera, och detta är ju givet, alla vet att man gör det. Fast när man har ett problem så är det inte lösningen alltid lika självklar.

Så vad har hänt sedan jag började skriva. Mitt första inlägg är från söndagen den 11 Mars 2007. Det är gått lite mer än ett år. Jag minns att jag skrev om min Barcelonaflytt. Det blev aldrig av som de flesta redan vet. Väninnan jag skulle flytta dit med sedare kunde inte. Så det blev inget för mig heller eftersom jag insåg att jag inte ville bo själv.

Istället ska jag åka till USA. Och jag åker om lite mer än två månader. Det blir dock ingen flytt. Än.

En sak som inte har förändrats är att jag är singel. Still!

Jag var det då och jag är det nu. Förfärligt! Jag satte ut en annons en gång, och då insåg jag verkligen att ingen läser min blogg. Det var mest på skämt, men någon kunde väl ha svarat. För att skoja till det hela. =)

Det funkar såhär också. Det är kul när man väl träffar någon, som får en att sluta tänka på allt annat. Jag hade problem med det förra året. Det var ett skådespel och jag förstod aldrig riktigt hur man skulle göra. Detta året är det bara ett jäkla flyt. Ibland inte så jäkla skönt flyt, men jag står inte stilla. Det må låta promiskuöst, fast det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att det är fullständigt meningslöst att stå och stampa på samma ställe när det är kallt ute. Det är mycket bättre att gå och se vart man hamnar, för då kommer man i alla fall någonstans. Just nu... just nu rör jag mig mot något stort. Något varmt och något som jag kommer att bli glad av.

Jag tänkte att jag skulle tattuera mig i Miami. Det är något som jag alltid har tyckt hade varit fräckt att ha, en snygg tattuering, men som jag samtidigt inte vill ha för jag kommer säkert att ångra mig någon gång. Någon gång kort därefter. Jag får be tattueraren att sätta den i nacken så att jag inte kan se den, eller på något annat ställe som inte brukar vara synligt för de allra flesta.

Sist jag skrev hann jag inte avsluta mitt inlägg, så jag tänkte fortsätta nu. Jag vill göra detta ordentligt, och detta är fortsättningen.

Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont, men jag låter aldrig någon veta eftersom jag inte visar det. Jag kan verka glad och jag skrattar, men när jag minst anar så kommer smärtan fram och jag blir nollställd. Jag tappar lusten till allt, fast jag inte vill. Det värsta är inte att jag mår dåligt, det värsta är att jag mår dåligt allt oftare och att jag inte vill berätta det för någon eftersom jag tror att det kommer att gå över eller att det inte är så viktigt. Dessutom mår alla dåligt ibland. Jag är inte speciell. Vad jag dock önskar är att jag kunde vara speciell för någon. Att någon gillade mig lite mer än alla andra. Jag vet att jag borde göra en del saker annorlunda, men det är ett mönster jag följer, en mönster som inet är rätt, och liksom en missbrukar kan jag inte bara byta sådär, inte ändra allt. Det är svårt. Jag önskar att jag var bättre på att visa vad jag kräver i relationer, och att jag inte bara nöjer mig med vad som helst. Jag är ung, och det är lättare att manipulera mig än någon annan som kanske är tio år äldre, men innerst inne vet jag lika bra som den här trettioåringen vad jag vill ha och vad jag förtjänar. Det är bara så att vi inte yttrucker det lika tydligt. Idag var jag på lilla torg i Malmö och tog en espresso med en väninna på ett fik. Vi pratade om lite saker som är extra svåra att handskas med just nu, och vi verkar ha samma sorts problem. Hur kommer det sig att man nöjer sig med den lilla uppmärksamheten man får från någon bara för att det är just "den" människan? Jag förstår det inte riktigt. Gillar jag inte mig själv mer än så, eller handlar det helt enkelt om att jag inte tror att jag kan bli omtyckt på ett sätt som jag kräver? För jag tror nämligen att det inte alls är så att ingen kan gilla mig på det ynkliga sättet, för massor av personer gör det redan. Jag tror att jag gillar mig själv alldeles för lite, och att jag hoppas på att den andra personen hade kunnat gilla mig mer än vad denne gör. Utåt sätt verkar jag inte vara en osäker person, och absolut inte för de som står mig nära, men när jag träffar någon jag gillar så klamrar jag mig fast vid det lilla och nöjer mig, för jag antar redan från början att det är det enda jag kan få. Jag är inte heller särskilt duktig på att uttrycka mig rätt, för jag visar inte gärna exakt hur jag känner. Det är snarare så att den andra personen ska försöka lista ut det omöjliga, vilket aldrig händer. Allt jag skriver och säger är som gåtor och inte ens jag orkar lösa gåtor, så varför ska någon annan göra det? Fast som alla andra behöver jag lite närhet och ärlighet, och det är därför jag förr eller senare bara släpper allt, och går vidare. Själv. Jag är inte särskilt bra på det att glömma, men när jag har förträngt så mår jag bra, tills allt upprepas igen.

Jag vet inte om jag har gjort detta rätt nu. Det finns nog heller inget annat sätt som jag kan göra det på. Jag är bra, lika bra som någon annan, bara lite mer känslor än de flesta.

Det syns inte, men jag säger det nu: - Jag är lite mer känslig än de flesta. Du får vara försiktig med mig för jag går lätt sönder. Kan du inte vara det så får du gå iväg, för jag kan klara mig själv, bara inte när jag är mellan själv och inte själv. Ibland är det bara svart eller vitt.

Hot Cocoa

2008-03-16T10:49:00.000-07:00

It's all or nothing, sägs det. Om man får en möjlighet att få allt, tar man allt då. Själv känner jag ibland att även om jag vill ha något så tar jag inte emot det, bara för att det är så man gör. Om man tänker så är det inte så man gör. Många gör det. En del människor gör så. Jag gör så. Detta är också mitt handikapp. Igår tog jag allt, och nu tror jag att jag kanske ångrar det. Jag borde inte vara så naiv, min ålder är förvisso bara en siffra, men för andra är den siffran inte så bara.

I wouldn't do it again.

Jag är rädd för hur jag tänker när jag inte tänker mig för

2008-03-11T17:47:00.000-07:00

Jag är tillbaka, men trots det ska jag snart gå igen.

Back up...

- Vad har hänt?
- Nästan inget!

Idag köpte Josy och jag glass. Texas Pecan blev det för min del och Fossil Fuel för Josys del.
Jag mådde inte så bra, så den glassen slutade någon annanstans än i min mage.

"Don't just leave me hanging on...
Like a nervous heart... crazy beating..."

Allt är lite lagom förvirrande just nu. Jag klarar mig alltid, men det är inte kul.
Snart ska vi renovera lite här hemma. För första gången sedan vårt hus byggdes, för ca 5 år sedan, är det äntligen dags att göra lite förändringar.
Det irriterar mig lite grann för jag tänker flytta efter min USA visit efter sommaren.

Nu är jag sugen på Smarties och lite manligt sällskap. Mest för att jag är trött och vill sova, men jag vill inte sova själv, och jag vill inte ha vilket manligt sällskap som helst. Varför gör jag det så komplicerat för mig själv?
Jag vet att jag ändå kommer behöva somna själv... ikväll igen!
Hepp!
Imorgon är det en bak- och "capoeira-dag".

Om jag inte ska skrämma ihjäl folk ute imorgon borde jag nog lägga mig nu. I need my beauty sleep.
"Kvinnligt" sällskap...? Någon? Inte! Okej! Ciao!

Yes, go with the flow!

2008-03-06T02:35:00.000-08:00

Så... nu är det mars.
Det är inte särskilt varm, men det bara hur det är ute.
Här i vårt hus hemma i Eslöv kan man knappt andas så varmt det är.
Jag får inte öppna fönstret för min mor tycker det är kallt.
Just nu lyssnar jag på en låt som heter Grace av Kate Havnevik.
Den håller ett ganska skönt tempo. Om man koncentrerar sig riktigt ordentligt så kan man nästan inbilla sig att allt går i slow-motion.
Det är låt 19 av 191.
Efter den kommer nummer 20, Tiger, My Friend.
Ikväll ska jag till Lund och träna.
Det är första gången på två veckor som jag tränar.
Jag har varit lite sjuk och så ynklig som jag är tar det evigheter innan jag blir frisk.
På riktigt.
Ibland undrar jag hur det känns att falla. Bara falla från en hög höjd och känna hur man delar luften med sin tyngd.
Det finns en låt som passar perfekt som "fallmusik".
Don't Forget Me.
Way Out West har gjort den.
En annan sak som hade varit grymt skönt just nu är att befinna sig på toppen av en klippa och blicka ut över havet i skymningen, någonstans där det är varmt.
Jag vill vara någonstans där det är varmt nu.
Jag har börjat tråna efter någon sorts mänsklig närhet, och jag har aldrig varit sådan att jag behöver någon annan för att må bra.
Något är fel och jag skyller allt på det kyliga klimatet i sverige.
Så istället för att försöka hitta min "perfekt-or-almost-acceptable-match" så har jag kikat lite på resor.
Just nu vill jag fly, långt bort, själv.
Eller med någon...
Jag vet inte...

Jag vill åka iväg någonstans jag aldrig har varit förr, med någon som jag inte känner. Vi ska titta på varandra och le utan att säga något. Sedan så frågar jag vem personen är...

Häromnatten drömde jag om mitt drömhus.
Ja, jag har ett sådant.
Tydligen.
Det var gjort av pepparkakor.
Nu kommer det konstiga.
Jag gillar inte ens pepparkakor, så hur kan det vara mitt drömhus?
Jag gillar glögg, ischoklad, lussekatter, knäck o.s.v. ...
Jag gillar dock inte pepparkakor så mycket att jag hade velat ha ett helt hus gjort av pepparkakor.
Jag började nästan undra vart Hans och Greta hade tagit vägen i drömmen, och varför häxan inte var hemma.

Tänk om man bara skulle ge sig av. Bara gå sin väg och inte höra av sig till någon på flera månader. Och sedan när man kommer hem så är det som att man aldrig har varit borta.
Det är lite knasigt.
Fast jag undrar om inte det hade varit förbaskat skönt att göra det.

Nåja, nu är det dags att dra iväg till jobbet.

Ciao

go with the flow?

2008-02-26T10:36:00.000-08:00

Melissa Glit

2008-02-25T12:36:00.000-08:00

Alla förändras förr eller senare. Eller hur? Jag vill i alla fall tro det. Även de allra minsta förändringarna räknas, för en liten förändrig kan göra stor skillnad. Allt beror på.

Förr var jag Melissa ibland och ibland var Melissa jag. Hon var jag med för- eller nackdelar. Hur som helst är hon borta nu. Hon finns inte alls. Jag vet inte ens var hon kom ifrån eller när hon kom. Jag vet inte heller vart hon försvann eller när hon försvann. En dag så var hon inte där längre, och jag saknade inte henne heller.

Klockan är nu 21:42 och jag sitter här i köket alldeles själv. Vad händer nu?

Sa jag kanske lägga mig? Eller ska jag fortsätta skriva?

Ibland när jag vill vara själv så brukar jag tänka på en sommar för några år sedan. Jag blundar och minns den där långa vägen...
Jag skulle vara i kroatien med mina föräldrar i två veckor. Jag hade min musik, mina pennor och mitt skissblock. På kvällarna när solen höll på att gå ner brukade jag gå så långt man kunde på den enda vägen som fanns i den byn som vi var i. Jag gick ner till vattnet och satte på den där stora stenen som stod där alldeles ensam. Den sa inget. Så klart att den inte gjorde det, det var en sten, men ibland kändes det som att det var tyst för att den inte ville säga något, inte för att den inte kunde. Det var som att någon hade placerat den där. Lämnat den alldeles ensam. Där satt jag och tittade ut över havet tills det blev alldeles mörkt ute, och ännu lite längre. Sedan så la jag mig ner och tittade upp på stjärnorna. Jag var inte ensam. Jag var kanske själv, men jag var inte ensam. Jag tycker om att vara själv utan att känna mig ensam. Man lägger märke till alla detaljer runtomkring sig och till slut så ler man bara sådär fånigt. Ibland när jag går på gatan så kan jag le sådär och jag tänker inte ens på att det finns andra som kan se mig.
Jag vet inte varför jag ler egentligen, men det känns bara så skönt i kroppen. Det är som när man ska iväg någonstans och har tagit på sig fina kläder och har fixat sitt hår och aboslut inget får gå fel, och så börjar det regna och allt är förstört. Man vill bara banka hårt i något, men istället så skrattar man åt sig själv och åt hur frustrerad man kan bli över en sådan löjlig sak. Kärlek är också ganska fånigt. Ibland är kärleken smärtsam på ett bra sätt. Som när man älskar någon så mycket att det värker i hela kroppen eller när man är så förälskad att man inte kan sluta le när man ser den människan man tänker på hela tiden, då händer det att man får kramp i kinderna och det kan göra ont. Andra gånger är man bara olyckligt kär eller så har den fina kärleken dött ut och ersatts av likgiltigheten. Den är inte så smärtsam som skrämmande. Hur kan man bara sluta känna efter att känslorna har varit så stora och så många? Hur kan de bara försvinna? Det är som att vakna upp ur en bra dröm bara för att upptäcka att man lever i sin mardröm. Så hemskt. Tänk att älska någon och sedan bara sluta älska någon, utan någon som helst anledning. Det är nästan värre. Eller är det samma sak. Tänker jag för mycket? Jag har hört att jag måste släppa loss lite mer. Vad innebär det? Och hur mycket behöver jag släppa loss? Varför verkar jag alltid släppa loss alldeles för mycket när jag inte behöver det och alldeles för lite när det behövs som mest? Och varför hittar jag alltid någon bra, men någon som är bättre ihop med någon annan? Varför är det alltid jag som ger upp och säger att det är okej, när det faktiskt inte är okej?

Jag tänker för mycket. Det är jag säker på.

Mitt yttre är min skada

2008-02-09T10:32:00.000-08:00

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte heller hur jag ska börja utan att avslöja vad jag tänker på. Det är annorlunda denna gången. Den här gången är jag bara rädd. Inte ledsen, eller sårad, kär eller kluven. Bara rädd. Och för första gången i mitt liv hjälplös. Detta problemet kan jag inte lösa. Jag kan inte ens lösa det med hjälp av alla människor i hela världen. Hur accepterar man att man har en tidsbrist, inte som i deadline, utan en viss tid tills man inte längre existerar?

Jag undrar hur jag ska vara. Är det meningen att man ska vara sig själv, som att inget har hänt, eller ska man vara mer... jag vet inte. Jag vet inte. Allt kommer just nu, just när det är en så dålig tidpunkt. Varför gör det alltid det?

2 - 1

2008-01-23T15:03:00.000-08:00

Jag fick ett annat jobb.

1 - 1

2008-01-11T05:21:00.000-08:00

Det blev inget jobb.

You don't know how much I want you

2008-01-09T09:16:00.000-08:00

Jag är fri!

jelly belly

2008-01-05T15:15:00.000-08:00

Det känns som att jag har hjärtfel, och att jag håller på att bli världes största fetto. Jag har min kvinnovecka och jag lider, själv, och med alla andra som har det. It's really suck being a woman sometimes, but mostly I just love it (and sometimes, but only sometimes, I just wish I was a man).

Så... jag kan knappt tro det själv, men jag måste säga att jag känner mig tom. Jag mår bra. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska skriva om. Att hitta på ett ämne man kan skriva om brukar vara det minsta av mina problem, men idag är det huvudproblemet. Det är en sådan dag då jag vill skriva om en massa spännande saker som jag tänker på, eller helt enkelt tråkiga saker som jag tycker är intressanta, men som alla andra somnar till när de läser. Fast det är fortfarande inte problemet. Jag kan inte komma på något.

1 - 0 Till Maaaaja

2008-01-04T06:39:00.000-08:00

Den nya veckan har överstigit alla mina förväntningar och jag kan säga att jag är mer än nöjd med hur det nya året har börjat. Veckan nådde sin kulm igår när en kvinna ringde angående ett jobb på Illum i köpenhamn. Jag ska på intervju på måndag klockan elva nästa vecka. Även om jag inte får något jobb så är det en bra start. Fast jag tvivlar inte på mig själv. I've got what it takes. Haha! Det lät lite för självsäkert, men det ska bli mitt nya motto i år: "Självsäkerheten på topp och allt är möjligt!".
På lördag ska jag klippa och färga håret på O'dromen i Malmö. Jag vet inte om jag ska ha det i röda toner eller lite mörkare. Jag tror i och för sig att jagborde rådfråga min frisör först, men det känns ändå som att det hade passat bättre med mörkare och och rödare toner, two-in-one så att säga. För bara röda är inte fint och bara mörka passar inte heller. Vi får se.

Egentligen är jag ganska trött på alla "nya starter" och allt snack om "det nya året". I år känns det dock verkligen som en NY start. Jag har vilat i ett halvår. Inte gjort ett smack. Bara suttit hemma, gått ut en del och ja, roat mig en hel del, men det har inte blivit så mycket mer. Jag har inte gjort alla de sakerna som jag trodde att jag skulle. Delvis för att jag inte alltid har haft det ekonomiskt stabilt, och delvis för att jag faktiskt inte har orkat.

I år har jag planer som jag ska följa. Först på listan kommer jobb och efter det följer träning. Får jag jobb nu så har jag det fixat, och den 17:e ska jag börja träna igen. Så då kommer jag ha det avklarat! Känns ganska skönt att nöjasig med lite. Annars har jag för vana att ställa ganska höga krav på mig själv, och när man inte når en del av de kraven så blir man så lätt missnöjd med sig själv. Eller jag bli i alla fall.

Okej, dags att avrunda detta skitsnacket. Jag kan väl säga att jag helt enkelt är glad idag. Det är jag ofta, men idag är det annorlunda. Idag är en fantastisk dag. Och fruktansvärt kylig dag.,. brr!!!

Ciao

Det är dags att sluta leka.

2007-12-27T13:45:00.000-08:00

Efter otaliga försök har jag slutligen gett upp.
Man kan inte ha allt. Och det är självklart. Det borde jag ha förstått redan från början, fast ingen kan väl beskylla mig för att inte ha försökt ta reda på det. Inte nu längre.

För inte så länge sedan satt jag på tågstationen i Malmö. Klockan var 01.36 när jag kom fram och satte på bänken bredvid den där mannen. Jag hade inte gjort det om jag inte hade varit på det humöret. Vilket var det? Jo, jag var vansinnigt arg. Fast ingen hade märkt det. Inte ens om världen höll på att gå under så hade jag aldrig erkänt det. Det är jag för stolt för.
Han blev arg på sin fru, som han pratade med i mobiltelefon. Efteråt kastade han mobilen i marken och den gick i tusen bitar.
När han hade lugnat ner sig plockade han ihop resterna och satte sig ner igen och när han hade gjort det började han prata med mig.

Vi pratade tills mitt tåg skulle gå. Han tyckte jag var "cool" och jag vet inte vad jag tyckte om mig själv. Jag tänkte inte ens. Jag bara, jag bara fanns just då. Han var normal, men påverkad.

En sak som förvånade mig var att han såg rakt igenom mitt skådespel. Han såg min osäkra sida. Min rädda och blyga sida. Och han påpekade detta för mig. Och då förstod jag att jag inte ens känner mig själv. Han såg något jag inte själv kunde se just då. Jag hade blivit så bra på att ljuga och spela någon jag inte var att jag inte ens själv märkte min svaghet.

Men hade jag inte träffat denna mannen så hade jag aldrig insett vilken bedragare jag har blivit, och då hade jag aldrig kunnat rädda mig själv från den vidriga person som jag har blivit.

Det är snart ett nytt år. Nya människor har kommit in i mitt liv. Men jag vet nu, NU, just denna gången vet jag att detta året som har varit ska förbli året som jag bara minns för dig. Och du får inte följa med... Inte nu längre.

Jag älskar...

Jag vet...

Och det är bara så! Tack, och adjö!

You cut me open....

2007-12-14T07:48:00.000-08:00

tapp tapp tapp nej, jag orkar inte skriva idag. Jag är trött och jag funderar på vad jag ska ha på mig imorgon. Dessutom har jag inte fått min dagliga dos av... hmm cancer sticks. Så ciao suckers. Love yall

Latheten!

2007-12-14T02:11:00.000-08:00

Idag ringer mobilen 09.51 och det är Evy som ringer, d v s min frisör i Malmö. Tiden som vi hade bokat funkar tydligen inte för henne, men det fixade vi. Sedan såg jag att Anette hade skickat ett sms som jag svarade på, sedan ringde även hon. Vi snackade ett bra tag och sedan steg jag upp och gick in till mamma för att se om hon skulle gå upp, men hon orkade inte. Så istället tog jag min juiceförpackning med täckte omvirat runt mig och satte mig vid datorn för att uppdatera mig... men det fanns inget nytt. Vi lever i gårdagens nyheter allihop.
Så vad jag gör istället är att jag börjar prata med Jacob och Anette och vad kan man mr säga, det är alla nyheter jag behöver. Snabbt och enkelt över msn. :)

Mamma har nu vaknat och nyss var hon här inne och frågade mig vilken klänning hon ska ha på sig på lördag (familjen är bjuden på en fest). Jag är rastlös. Jag måste gå och göra något med/av mig själv innan jag dör och börjar ruttna bort. :S Ciao

Jag ska aldrig vara med en man som är rädd för att tala om framtiden.

2007-12-10T06:53:00.000-08:00

Den dagen den sorgen, brukar man säga. Vilken är den dagen? För nu känns det som att alla dagar är den dagen, men grammatiskt så är "dagen" en enda dag, singular, och just en bestämd dag.

Ibland hoppas jag på att jag drömmer, att allt detta är en mardröm, men det är det inte. Jag har drömmar, men de är lika overkliga som mitt liv är nu. Betyder det att de egentligen är realistiska, för det enda verkliga just nu är jag.

Jag undrar hur andra uppfattar mig? Vad de tänker om mig? Vad de hade tänkt om mig om de visste allt jag inte säger, men som jag tänker på?

Jag ger upp nu. Jag vet att det inte går, och jag är kanske svag, för man ska kämpa för det man vill ha, men jag orkar inte kämpa emot känslorna att jag vill ha, för jag vet att jag inte kan få ändå.

Det är som att få smaka på kakan, en pytteliten bit, och sedan inte få mer, medan man ser på hur alla andra äter av kakan.
Men kakan är beroendeframkallande, och jag önskar att jag aldrig hade smakat på den.

Den där lussekatten är lika ljuvlig som mitt ena bröst.

2007-12-09T11:57:00.000-08:00

Min dator dog, skulle man kunna säga. Det är inte en levande varelse, men för mig är den som en vän. Jag förlitar mig på den och berättar saker för den, som inte ens jag själv vet. Ja, man kan faktiskt uppnå sådana känslomässiga tillstånd då man blockerar alla dörrar och inget från den yttre världen kan komma in och påverka en. Jag skrev väldigt mycket denna sommaren. En del av det jag skrev finns här till en viss mängd, men inte i samma omfattning.
Jag tog bort allt det. Jag slängde en hel sommars reflekterande bara för att jag inte tänkte mig för.

Men om det var ödet så är det kanske meningen att jag ska slänga bort alla minnen från denna sommaren också. Och det är precis vad jag tänkte göra. Jag vill inte minnas något alls... faktiskt!

Jag kommer dock alltid minnas doften, för jag kan aldrig glömma dofter och minst av allt, den doften.

Vem är jag egentligen?

Jag raderade en gång en sak jag skrev, som jag så gärna ville säga. Sedan hände det än gång till. Och sedan verkade det nästan bara vara så att jag raderade det jag ville skriva, och istället så skrev jag sådant som inte var så betydelsefullt. Sådant som vem som helst hade kunnat skriva till just vem som helst.

Inte som jag hade kunnat skriva till någon som faktiskt betyder en hel del för mig.

Kanske var det så att jag visste hur det skulle sluta från början, och därför ville jag inte orsaka större smärta än nödvändigt. Men denna smärtan var illa nog för krossa mig tio gånger om.

Jag är tom. Och jag är trött, men mest av allt är jag less.

Vilket är egentligen värst?

Om jag behöver det och vill ha det, så ska jag ta det!

2007-11-05T15:26:00.000-08:00

Jag vet precis vad det är jag vill ha. Jag tänker ta det och när jag inte behöver det längre så kommer jag slänga bort det. Det är så jag har lärt mig att man gör, av andra så klart. Fast vad vill jag ha? Kanske vill jag ha en sprillans ny bil, eller de där heta stövlarna jag såg förra veckan. En ny lya hade inte heller varit fel, eller någon att dela den med. Men är det saker jag behöver?

Det blir väldigt förvirrande när man ska skilja på vad man behöver och vad man vill ha, för en sak man behöver kan också vara något man vill ha, men det behöver inte alls vara så.
Jag vet inte vad jag vill ha, men jag vet att jag behöver en sak i mitt liv, någon i mitt liv, och en vän är det inte för vänner har jag redan.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag hade haft en annan personlighet, eller andra egenskaper, ett annat utseende eller en annan syn på livet. Och ibland låter jag helt enkelt bara bli att fundera alls för det ger mig inget.

Nu ska jag sova, för denna dagen har inte gett mig något!

Svalan

2007-10-30T04:09:00.000-07:00

Det finns människor som bara tänker på sig själva och så finns det människor som nästan aldrig tänker på sig själva. Många jag känner är som jag, den tredje sortens människor, som kombinerar den första sorten med den andra, och därav blir den sortens människor som både tänker på sig själva och på alla andra runt omkring sig själva. Jag menar inte att jag är ultimat, bara att jag har haft tur när det gäller att hitta mig själv. Jag har haft tur eftersom jag inte har varit med om allt för många hemska saker i mitt liv, och därför tar jag heller inte avstånd från människor och skyddar mig själv i första hand, för jag tänker inte på att andra människor skulle vilja såra en, inte från början och speciellt inte med meningen. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske har varit naiv, fast jag måste erkänna att jag ändå gillar den jag är och därför kommer jag nog heller inte förändra mig som mycket, om jag nu skulle förändra mig överhuvudtaget.
För ett tag sedan lärde jag känna en ny människa, en tjej. Jag la alla korten på bordet från början och bjöd in henne i mitt liv. Det var en vild chansning. Min känsla sa mig att hon var precis som du, men jag visste inte, för hon kunde ha varit vem som helst. Hon var i alla fall inte precis som jag, för jag tror inte det finns någon som är precis som jag, men hon var Anette, och Anette är lika bra.
Anette är min svala, även om hon själv ser sig som en orkidé (ochjag håller med om att en orkidé bättre beskriver hennes personlighet). Jag vet inte varför jag egentligen kallar henne för svalan, men det kan kanske bero på att jag gillar svalor, och i somras när vi började prata mer så hittade jag en svala. En liten svalunge och jag tog hand om den, men trots det så dog den. Och kanske ser jag på Anette som en liten svala, för jag vill ta hand om henne, inte för att hon inte kan klara sig själv, men för att jag vill att hon ska veta att jag finns där för henne och att jag inte kommer låta henne försvinna som den lilla svalan. Usch, jag kom precis att tänka på hur hemskt det kanske lät, "...inte tänker låta henne fösvinna...". Jag menar bara att så länge hon vill så finns jag där för henne, och lite längre.

Det finns så mycket jag hade velat säga om henne som beskriver den fantastiska människan hon är, men jag saknar de orden. Det enda jag kan säga om henne är att hon har hittat delar av sig själv och fast hon har haft det svårt så har hon försökt gå vidare. Hon börjar hitta rätt spår igen, och jag tror bara det kommer gå bättre efter detta. Jag undrar ibland hur det hade gått för henne om jag kanske inte hade varit där. Jag säger inte att jag är anledningen till att hon mår bättre, men jag har funnits där när hon har behövt prata med någon. Det bästa med henne är att vi verkligen kan prata om allt, och när den ena av oss mår kasst så tar den andra större ansvar för att få den andra att må bättre. Kanske har hon inte haft någon riktig vän att prata med på länge, för i denna världen som vi lever i idag finns det ytters få människor som ger rätt bild av sig själva från början. De förskönar gärna den person de är och sedan när man lär känna de så är de som djävulen själv. Anette är inte sådan. Hon är snarare ärlig och tydlig med hur hon är från början. Hon är öppen och kompleterar mig precis perfekt. Hon har de sakerna som jag saknar, och jag en del av det hon inte har. Och jag gillar henne för det finns inget med henne som jag hade velat ändra. Hon är mänsklig, normal och precis som alla vi andra perfekt på sitt eget sätt.

Jag önskar dig all lycka i världen sötnöt! Ha en bra dag!

Den personliga biten!

2007-10-17T09:12:00.000-07:00

Det är aldrig lätt att byta spår. Man faller ofta tillbaka i de gamla spåren och så blir inget bättre. Det är den där säkerheten som drar oss tillbaka. Det är samma med rökaren, han är rädd för att sluta röka för att han inte vill bli beroende av något annat istället för cigg, ifall han nu skulle falla tillbaka och börja röka. Då har han istället två beroenden.

Jag känner en tjej. Hon har varit lite kluven på sista tiden. Hon berättade för mig att hon har träffat en kille, genom internet. Jag var ganska tveksam till den här killen, för hon är min kompis och jag vill ju inte att hon ska träffa någon konstigt kille som bara vill utnyttja henne. Dessutom så tror jag själv inte på att det är möjligt attt träffa någon genom internet som är "normal", så att säga. Tydligen så hade de träffats en kväll och snackat lite. Hon berättade sen att han var sådär lagom perfekt. Det var konstigt tyckte jag det, för vad jag vet så hade de inte pratat med honom alls länge, och ingen kan väl vara perfekt? Inte en den "rätte".

Hur som helst, hon åkte utomlands sen och hon glömde bort honom för en stund. Han var trevligt, men hon insåg att hon kanske hade överreagerat lite. Sen hade han heller inte visat något större intresse efter att de hade träffats så hon tänkte inte på honom.
Tiden gick och de fortsatte att prata. Hon pratade ganska mycket om honom och jag tror att anledningen till att hon är lite förvirrad för tillfället är för att hon kanske hade byggt upp en bild av honom som inte alls stämmer överens med hans riktiga jag. I allafall så fortsatte de träffas. Det gck några månader och tydligen så pratade de mer och mer med varandra, och till slut så träffades de igen och hon stannade över natten. Sedan blev det några fler gånger. Jag tycker ganska synd om henne, för hon har sagt att hon visste hur det skulle bli, men att hon hade hoppats på mer. Han var ute efter det hon sökte som minst, och hon visste det, men trodde egentligen inte att det bara så skulle vara så. Som en vän såhär är det väldigt lätt att förutspå en sådan situation när det gäller någon annan än en själv, men jag förstår henne för det är inte lätt att ignorera sina känslor och förhoppningar. Hon brukar vara väldigt försiktig i vanliga fall. Jag känner henne, hon är oerhört pryd, men denne killen hade tydligen varit något alldeles extra. Och det är klart man vill utforska ny mark lite grann. Men hon säger att hon ångrar sig, för det är värre att få smaka på det goda en gång och sedan aldrig få det igen, än att inte smaka på det alls. Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Jag försöker säga att det finns tusen andra killar, men hon säger bara att så fort han säger något så blir hon någon annan och hon får en kick av det. Jag förstår inte alls vad hon menar, men hon måste ha det svårt. Sist jag pratade med henne så sa hon i allafall att hon skulle gå vidare, att hon skulle fokusera på sina studier och glömma det är med dateing och killar. Jag har inte pratat med henne sedan dess, men hon var ganska bestämd, fast jag såg på henne att hon inte hade det lätt. Jag önskar bara att jag hade kunnat göra det bättre för henne. Hon har inte världens bästa tur när det kommer till killar, men vänner har Maja massor av.

[Hur kunde JAG göra såhär mot mig själv?]

Ett "Tack, för kaffet!" är inte tillräckligt! Dessutom dricker jag inte kaffe.

Det jag gör får mig att skämmas, för jag älskar dig!

2007-10-14T13:58:00.001-07:00

Ibland inser jag inte hur mycket du gör för mig. Och när jag förstår det så skäms jag. Jag lever i min egen värld, en värld som inte innehåller någon våld, eller någon dålig uppväxt, snarare den bästa av de alla, för min person. Denna världen är mitt enda skydd, och tyvärr är det även ett skydd mot dig. Men inte bara dig, utan alla andra också. Jag tror att jag älskar, men egentligen är det bara skådespeleri. Jag visar inte min kärlek, inte ens för dig, du som alltid finns där. Jag har försökt, men jag vet inte hur jag ska göra för att våga visa mina känslor. Det känns inte naturligt att krama dig, för vi har aldrig gjort det. Det känns heller inte naturigt att kunna prata om allt i mitt liv med dig, fast du alltid har gjort det med mig, nästan i allafall. Anledningen är att jag inte vill att du ska dömma mig, så som jag vet att jag kanske har gjort. Men jag vet att prata om sig själv bara för en närmare varandra, och jag vet att jag inte är den bästa av människor, men jag är för feg för att visa att det finns något jag inte vet, och att jag behöver din hjälp. Det är ju det som förväntas av mig, att jag ska vara stark och veta allt som någon kan få för sig att fråga mig. Men jag vet inte allt. Jag kan omöjligt veta allt. Vad jag vet är att jag är ledsen för allt jag har sagt, och allt jag säger, och framförallt inte säger. Jag vet att du är min närmsta, för det är du, men du är så långt borta, så jag vet inte hur jag ska börja. Hur ska jag våga öppna upp mig och säga vad jag känner. Det är t o m svårt att ens inse att det är så, ännu mer att göra något åt det.
Men nu skriver jag för dig. Bara för dig!

Förlåt min enda syster!

/Maja

Jag avskyr kylan när det inte finns någonstans att värma sig.

2007-10-09T08:12:00.000-07:00

Vintern är en av de finaste årstiderna. Det ser så rent ut ute, och öppnar man dörren när snön precis har täckt marken så hörs inte ett enda ljud från omgivningen. Det är mysigt på något sätt att veta att alla har gjort om sina hem så att de blir lite varmare, lite mer välkomnande. Tänt ljus, och lagt fram alla antika figurer, och jesusbarnet i krubban osv osv. Jag älskar den värmen i kylan. Ibland känns vintern varmare än sommaren, för man har tid att tänka på vem man älskar och bryr sig om. Man håller sig inne, nära alla andra, för ensam är man dömd att misslyckas, eller i detta fallet, frysa ihjäl. Det är en tid av tacksamhet och givmildhet. Fina höstdagar och tidiga sommartecken är lömska. Man tar för givet, genom minnen av en varm sommar eller regnfri höstdag, att det kommer vara så som det alltid verkar bli, men man blir bedragen. När man minst anar det slår kylan till, och har man ingenstans att värma sig så har man sjungit sin sista vers. Det är så jag känner nu. Jag känner mig lurad av denna årstiden. Den har svikit mig, men mest av allt, har den misslyckats med att få brilijera med att få kallas HÖST.

Frågade de FULA barnen...

2007-10-08T14:45:00.000-07:00

Snabb sex!

2007-10-08T14:13:00.001-07:00

Att ha en "knullkompis" som man säger, eller lite mer diskret KK, är värdelöst. Det är den enda snabb vägen till lycka och tillfredställelse, men den ännu snabbare genvägen till betydligt större olycka och förödelse.
Allt kan gå fel, och allt brukar gå fel.

Vad fan är lycka egentligen?

Beundrarskaran stönar!

2007-10-08T13:38:00.000-07:00

Snygg kropp? Ja, det kan man väl säga. Det är förbaskat trist att man aldrig är nöjd med sig själv. Man fixar sina naglar för att de ska se snygga ut, sen så klipper man håret för att få mer volym i det, oftast går man på idiotiska dieter för att man inte ska behöva sluta andast när man ska testa tar på sig de där smala jeansen. Man shoppar och förnyar sig själv med en massa skönhetskurer, fast räcker det? Sen så färgar man håret, gör något nytt med det, man köper goda parfymer för att lukta gott, och för att inte prata om sminket och alla sexiga underkläder som införskaffas. Det tar dock inte slut, man tränar för att se snygg ut, och man försöker att bete sig någorlunda normalt när man träffar nya människor, fast ändå så är det för inget man gör sig besvärad. För det kan komma en tjej som denna. Hon tar ett stycke tyg och sveper det runt sin underbart vackra kropp och så tittar hon sådär mystiskt in mot kameran med håret i ansiktet och blir alldeles perfekt. Hennes solbränna är omänsklig liksom hon själv, men det är ändå det vi alla fanatiska, och galna, beundrare strävar efter. Den perfekta kroppen, med den perfekta solbrännan och det perfekta ruffsiga håret.

Är det möjligt att det räcker med att vara sig själv?

Jag vet inte. Jag tvivlar själv på det så jag är absolut inte den rätta personen att fråga, men jag frågar dig. Är det tillräckligt? Vad är det egentligen folk vill ha av en, för att man ska vara den "rätta"? Jag tror innerligt på att jag ÄR den rätta för någon, men det kanske inte är meningen att jag ska veta det nu. Någonstans där ute finns det en människa som jag redan älskar, men jag vet inte om att jag älskar just den människan. Jag älskar dig, men jag vet inte vem du är. Kan man säga så?

The ship has sailed

2007-10-05T13:58:00.000-07:00

Många gånger träffar man någon, vem som helst egentligen, och skapar sig en uppfattning om vem människan är. Efter ett tag upptäcker man kanske att personen inte alls är den man trodde, och plötsligt blir det svårt att acceptera personen som den är. Man söker hela tiden efter små genvägar till den där personligheten som man så gärna vill att personen ska ha. Besvikelsen kommer dock när man inser att det är ett onödigt arbete och att man har byggt upp en falsk bild av någon annan.

Hur ofta händer det inte att man upptäcker att en människa som man trivdes så bra ihop med egentligen är någon annan? Det händer hela tiden. Det är som när man ska gå på date med en kille/tjej som man under en period har haft kontakt med, och när man väl sitter där och äter middag, eller fikar, så gör personen plötsligt någon som man aldrig kunde förställa sig och så förstörs allt. Det är för att man har förväntningar och man fantiserar gärna, och överdriver vissa drag hos andra. Det är så i alla relationer, man hittar på egenskaper hos andra så att de kan passa bättre ihop med en själv, och givetvis tänker man inte på att ändra något hos sig själv. Varför skulle man göra det, "jag är ju mest normal".

Vad är normal?

Något som inte är avvikande? Ett mått? En linje vi följer? Allt är matematiskt, men varför använder vi den termen på oss själva. Matematik är ju logiskt, och människan inte. Varför kategoriserar vi oss då som normala. De flesta är ju avvikande, på en del punkter. Visserligen följer vi en linje, men är den alltid rät? Och mått, var går gränsen för vad som är normalt? Hur mycket av det onormala får man ha för att ändå kunna klassas som normal?

Jag vill nog inte vara normal, för jag är inte så stel. Jag är mer som en robot. Jag har en utsida av stål som stöter bort det mesta: värme, slag, elakheter och andras ytliga jag. Det speglas bort.
Men ibalnd är det som att min utsida rostar igen, och att vissa metallbitar faller bort och då tränger en del saker in, som känslor, och när jag lagar utsidan så är alla partiklar fortfarande kvar i mig. Och jag vet inte hur jag ska få ut de. Jag är på ett sätt normal, men jag är långt ifrån "normal" normal.

Jag är jag. Och du är du. Vi ska ta varandra, alla, för de vi är och inte förvänta oss annat från varandra.

you...

2007-10-04T15:50:00.001-07:00

I still want you, but I'm not going to tell you

Vi är inte så bra after all...

2007-10-03T15:07:00.000-07:00

Tjejer kan vara värsta bitches alltså. Ibland gaddar de ihop sig och går till attack, och jag menar, vad gör man när två två ivriga bin kommer flygande mot en, man försöker vifta bort dem, right? Men om en väger som en valross och den andra som en halv valross så är det inte så lätt att vifta bort något som kommer flygande mot en, inte ens om man är en kille. Eller ännu värre, inte ens om man är mister jag-är-världens-starkaste-man...

Fan, nu vill jag bara spy!

you

2007-10-03T11:56:00.000-07:00

I want you, but I can't tell you

Det är alltid kvinnans fel

2007-10-01T15:03:00.000-07:00

Då ska vi ge oss in på ett känsligt ämne. Vi kvinnor, tjejer eller flickor är alltid skylldiga till allt.
Det spelar ingen roll vad det handlar om. Vi vilseleder. Givetvis håller jag inte med om detta, men nu talar jag ur både mina egna och andras erfarenheter. Jag har varit en flicka, jag är tjej och en ung kvinna. Tiden går och man lär sig ett och annat. Den första regeln en kvinna måste komma ihåg är att alltid vara tillgänglig, oavsett om hon kan eller inte, för missförstod kan uppstå, och då är kvinnan skyldig.

1. Var alltid promiskuös. De naturligt svårflörtade (värdiga) är alldeles för komplicerade att handskas med.

Kvinnor har en förmåga att vara lite reserverade och försiktiga, många i allafall, och tjejer ärligt talat, det är inte lönt. Öppna upp er, berätta allt om er, lämna inget ute ur bilden. Servera gärna er egen kropp på ett silverfat så att de fdattar vad ni är ute efter. Sådana här saker rör bara till saker för killar. 50-talet är över och romantiken med den. Nu handlar det om att slåss om det som gynnar en bäst och inte vänta på att det ska komma till en. Så regel nummer två blir givetvis:

2. Betala alltid notan på restaurangen, annars kanske du blir skyldig att ge honom lite av dig själv, för att han har missförstått din intentioner.

Men vi ska inte gräva för djupt där. Jag menar det finns ju faktiskt en del saker män och kvinnor har gemensamt, båda är lika dumma. Kvinnor genom att vara naiva och män genom att existera.

(forts. följer)

you...

2007-09-29T16:24:00.000-07:00

När det händer dig!!!

Ödet?

2007-09-26T15:28:00.000-07:00

"You won't belive what love can do, til it happens to you...

How come that nothing feels the same now that I'm with you..."

Eva Cassidy

Jag satt precis och tänkte på att om jag skulle ha flyttat till Barcelona, och om jag inte hade valt ekonomi kursen, då hade jag för tusan flyttat dit om mindre än en månad.
Jag önskar att jag inte hade valt den där kursen, för saker hade varit så lättare för mig nu. Men ibland blir inte alla saker som man vill att de ska bli.

vaaaa faen

2007-09-25T16:25:00.000-07:00

Jag känner mig trött, men jag vet att jag egenligen inte är det.
Låter inte det knäppt?

Frågan?

2007-09-20T18:32:00.000-07:00

Man kan tillverka diamanter och pärlor syntetiskt, men guld är den äkta varan.
Jag är som en smutsig guldklimp. Jag är äkta, men med lite rostiga egenskaper, en del av de i alla fall.
Jag är en mänskligt anpassningsmaskin. Jag läser av en person och anpassar mig sedan till denne.
En gång har jag misslyckats. Det var den senaste gången.

Jag tror att man aldrig riktigt kan förändra en person helt igen utan bara att personen själv kan komma till insikt om vem denne är.
Många gånger har jag fått höra om någon dålig egenskap kanske, och jag har förnekat att det är så som andra säger, bara för att senare upptäcka att det faktiskt var så. Men det har aldrig hänt förrän jag har märkt det hos andra människor, och att de beter sig mot mig som jag har varit mot andra.

Vad jag försöker säga är att jag kommer aldrig kunna förändra något hos en människa, om det nu är jag som ändrar det, förrän denna människa försöker göra precis samma sak med en annan människa. Och då kommer inte jag finnas kvar där.

Det är onödigt att älta sådana här saker. Men fakumet är att man alltid upptäcker saker hos sig själv, det tar aldrig slut, och det får en att börja tänka hur mycket man är omedveten om, och främt hur lite man känner sig själv. Många förnekar nog det, eller så orkar de inte lägga ner tid på att faktiskt ändra saker. Men jag vill inte vara så lat. Jag vägrar att ge upp. Det måste ju finnas en lösning på allt. Eller?

MONOPOLKVÄLL

2007-09-20T15:34:00.000-07:00

Hmm... gissa vem som vann för en gång skull?????

JAAAAAAAAAAAAAAAAGGG

Sleeping beauty

2007-09-19T21:04:00.000-07:00

Klockan är 6.04 och jag suger precis på min sista chokladbit. Jag vet egentligen inte vad jag gör uppe, men jag kan inte sova. Jag försökte lägga mig innan, vid 3, men jag kunde inte somna.

Men så har jag faktiskt kommit på en grej, som är mitt motto "if you ever fall, just get right back up againg" :)

Fast nu har jag rest på mig, så jag ska nog falla igen!

Godnatt! :)

Soulmate -3.34 minuter

2007-09-19T17:56:00.000-07:00

367 - 4

Jag har läst en bok i vilken det skrivs om att man mår så som man tänker. På senaste tiden så har jag haft svårigheter med en egenskap, som jag förr inte trodde jag kunde bli så påverkad av som jag i självaverket nu har blivit.

Jag har insett att man inte kan försvara sig mot känslor, man kan ignorerar de, men bara för en kort stund. Man måste nästan förkasta de för att det ska gå. Hur f*n ska man nu göra det?

Jag vet inte inte riktigt, men man kan ju börja med att tänka efter hur känslorna får en att må. Hur pass negative respektive positiva är dem?

Men detta hjälper inte mig. Det är som i den där serien Heroes, ja, det finns en karaktär som ser en annan person än sig själv när hon tittar sig i spegeln. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så känner jag mig sådär. Att jag vill en sak, men så gör jag en annan. Det finns en av mig som är vettig och smart, och en som är oresonlig och korkad.

Grejen är att jag har börjat om på nytt, det vet jag även om jag inte vill erkänna det, för då hade den där idiotiska sidan av mig haft övertaget. Såhär är det mycket bättre, för jag ljuger för mig själv, inte för någon annan, bara för mig själv. Man ska inte ljuga, och jag ljuger aldrig, men jag måste ljuga för mig själv, annars är jag svag.

Jag är svag för att jag förväntas vara vuxen, men jag är inte tillräckligt mogen för att vara sådär vuxen. När jag beter mig som en vuxen så blir jag behandlad som ett barn. Och vad det gäller erfarenheter så ligger jag långt efter och då är det inte så konstigt att jag är förvirrad.

Jag vill att smärtan ska försvinna, jag vill vara själv. Jag vill inte dela med mig mer, men på något sätt så ger jag ut hela mitt liv, bara sådär.

Jag är vilsen, men jag behöver inte någons hjälp att hitta tillbaka. Jag ska klara det själv!

Jag har svårt att bryta mönster. Och jag är osäker ibland. Oftast är jag överdrivet glad för att ingen ska märka min osäkerhet. Ibland blir jag hysterisk, men det är när jag inte kan ändra på en situation. Jag visste inte detta om mig själv, men någon sa det till mig. Jag är generös, men jag bli besviken om min generositet inte uppskattas. Jag gillar inte att bli bjuden på saker för jag känner mig obekväm, men samtidigt så uppskattar jag det. Jag säger att det är okay, men egentligen menar jag "Kan du inte fatta att jag inte menar det?!". Jag säger att jag mår bra, fast om du tittar i mina ögon så förblöder jag. Jag är ingen pärla, men en oslipad äkta diamant.

Jag vet inte vad jag letar efter, eller om jag ens letar. I tidigt julklapp önskar jag mig en kyss under misteln, men misteln kommer jag slänga för jag vill inte ha en kyss som saknar känslor. Det är jag trött på.

Det finns en viss skillnad på att vara i närheten av någon man hade kunnat titta på i flera timmar utan att hitta något fel på dem, och att vara med någon som är perrfekt men som ser en i ögonen med en tom blick. Det spelar inte roll om lusten finns eller om man är passionerad, när det är kallt och jag fryser så går det enda in i benmärgen och där stannar det. Jag önskar då att jag kunde slita ur min benmärg och mitt hjärta och bara slänga bort det. Men jag kan inte, precis som jag inte kan rå för hur jag känner.

Jag kan sluta. Alla kan sluta t o m narkomaner och alla sorters spelmissbrukare kan sluta. Jag är en känslomissbrukare. Jag vet att det inte är något fel på mig och jag vill inte slösa på mina känslor, för sedan är det så lite kvar och muren är så hög att INGEN kommer kunna ta sig förbi mitt försvar.

Det är inte så det ska vara...

Hjälp mig! Jag ber dig, lämna mig ifred! Läma tillbaka den delen av mig som du tog, eller så får du ge mig en del av dig, förevigt!

Homer

2007-09-16T02:18:00.000-07:00

"For rarely are sons similar to their fathers: most are worse, and a few are better than their fathers."

someone's gonna hear my cry...

2007-09-15T14:05:00.000-07:00

Doesn't everybody feel down sometimes?

Is it okay then to write about it? I mean so that one can express their feelings.

I have been thinking about that, but I really didn't come up with anything clever enough that can vindicate it. Imagin someone who's always talking about their problems, and complaining about complications in their lives, what good does it do? It doesn't get any better just because you tell someone. Maybe it feel good for the moment, but it comes back to you, and it's worse when it's there aging, and againg and again.

In the end nobody's really got the patience to fully listen and help anyone. People tier of problems, because they're exhausting and they bring you in a bad mood.

This is probably a load of bullshit, but I'm tired of always having to feel bad. I can do something about it, but I'm choosing not to everytime I do something that's only temporerary good for me.
This is a turning point for me, and I'm becoming a new person, and this time, I would actually like to share my life with. no matter what I've said before.

So... welcome! This is me and my new life. ;)

Norma Jeane Mortenson a.k.a. Marilyn Monroe

2007-09-15T10:34:00.000-07:00

Dixzi man

2007-09-15T05:22:00.000-07:00

Jag vet inte vilka det är som läser min blogg, eller om det ens är någon som läser den, men jag vet att du läser den, ibland. Därför är detta inlägget till dig. Och det är kort, för du är inte så mycket för att läsa och ändå läser du min särskrivna blogg ibland. ;)

2007-09-14T13:12:00.000-07:00

Inlägg nummer två idag. Ibland känner man inte att man tillhör sin egen familj. Jag känner ofta att jag inte är en del av min familj, men den upptäcker jag alltid små saker som är typiska för min familj, och jag är inte så olik de som jag vill tro. Det handlar kanske inte så mycket om vilja som faktumet. För det första liknar jag inte någon i min familj, och för det andra så beteer jag mig inte som de gör. Alla brukade skämta om att jag måste ha blivit tappad i golvet vid födseln bara för att jag är så knasig, men själv brukade jag säga att jag måste ha blivit adopterad.
En sak har jag dock tänkt på och det är varför man väljer att skriva blogg om sitt liv. Vem bryr sig om vad jag äter till frukost, eller hur jag sminkar mig när jag ska ut. Vem orkar läsa om vad jag drömmer om vem jag trånar efter? Jag hade inte orkat med att slösa min tid på sådana obetydliga saker. Men sen så kommer jag på, att någonstans i världen finns den en ensam människa, som å andra sidan förmodligen inte fattar vad jag skriver, men som endast har detta som tillflyktort. Eller så finns det politiskt aktiva ungdomar som försöker sprida sitt budskap o s v, o s v...

Jag gör detta för att jag gillar det. Jag gillar tanken på att någon någonstans känner igen sig i det jag säger, och jag vet inte vem det är. Jag gör det för att jag vet att jag inte är ensam om att göra det och jag gör det för att det får mig att känna mig som en av de andra.

2007-09-14T07:36:00.000-07:00

Det regnar idag. Det är underbart för jag älskar regn. Jag känner inte många som tycker som jag, men de som jag känner vet den där härliga känslan när de första regndropparna nuddar ens hud och lämnar ett kallt spår efter sig. Jag menar inte det orkan lika regnet, inte heller det där regnet man möter i motvinden på cykeln på väg hem från jobbet eller vad det nu kan vara. Jag gillar inte det regnet heller. Jag gillar regnet när det är vindstilla, när det inte ska regna och man bli så förvånad att man inte ens kan springa utan bara står stilla ióch tittar upp mot himlen. Ja, t o m det där tropiska ljumma regnet som man får uppleva när man är på semester i ett främmande land. Det är det regnet som jag älskar, som jag trånar efter en del heta sommardagar, det regnet som väcker elden i mig.

Det finns många saker som väcker elden inom mig...
Kärleken är en av de sakerna som både kan vara gnistan som tänder
elden och droppen som släcker den.
Jag undar om det egentligen någon på denna ofantligt lilla planet
som vet någotom kärleken som är logiskt? Jag begriper mig inte på hur den fungerar, eller vad syftet med den är.
Den griper tag om dig och fängslar dig i sitt grepp. Sedan ruskar
den om dig tills du faller och när du inte kan resa dig upp då släpper
den dig fri. Och när du vandrar där alldeles hjälplös så önskar du att du fortfarande var fast i dess grepp, trots lidandet.

Ibland drömmer jag mig bort långt bortom denna världen. Egentligen gör jag inte det, men känslan får mig att tycka det. Jag drömmer ibland att jag simmar naken bland näckrosor och att mitt långa gyllene lockiga hår fuktas av det söta vattnet och att jag är den enda människan i världen. Ibland sitter jag och gungar i en gunga som är fastbunden vid grenarna i tränkronan. När jag svävar fram genom luften är repet min enda livlina och de färgglada bladen från blommorna i mitt hår de enda fallskärmen som kan rädda mitt liv om jag faller. Jag är en älva, och om du inte tror på mig så dör jag lite varje dag. Fantasin är allt.

Och eftersom jag själv är konstnär så skulle jag vilja ge en liten källa till några av de fina konstverken här :

http://butterflygirl.stumbleupon.com/tag/arts/
http://nuelleraldrig.wordpress.com/2007/07/17/kommentarer/

Life

2007-09-06T03:44:00.001-07:00

De små sakerna som gör mitt liv värt att leva...

2007-08-30T01:31:00.000-07:00

Ja, jag vill ha det där huset, du vet det i skogen vid sjön och fullmånen en del gånger i månaden. Det där stora vita huset med en brygga på baksidan och en liten jolle vid den. Huset som omringas av en massa gröna tallar som lämnar en nästan berusande doft efter sig.
Jag vill ha det, men jag vet inte när jag kommer kunna få det. Att ha planer, mål och drömmar är viktigt, det har jag alltid fått höra. Det är nästan viktigare med det än att sedan kunna uppfylla dem, för i min värld handlar nästan bara om att kunna prata väl och inte bevisa vad man kan. Mina sanna passioner har alltid varit saker som man helst ska hålla tyst om, för det är inte "riktiga" saker, d v s bra yrken. Jag började skriva när jag var två år gammal, och mina föräldrar trodde att de hade fått ett geni. Sedan flyttade vi, till ett helt nytt land, som är det enda landet jag känner igen som "hemma" men det enda landet där jag aldrig känner mig som hemma. Jag gillar det dock, för här har jag alla mina vänner, och det finns tillräcklgit med dåliga dagar för att man ska ta sig tid till att läsa och skriva. Jag älskar att läsa och skriva, för det är min terapi, det är som att rensa sina tankar och sedan fylla på med nya. Nya, bra tankar.
När jag var liten så satt jag aldrig stilla, förutom när jag blev tillsagd till att göra det. Då var något som att köra ner handen i en påse med mjöl avslappnande. Det var skönt att känna mjölet tränga in i alla porer i huden och papillarlinjerna på fingrarna.
Det blev ganska snabbt kladdigt när man insåg att mjöl var mycket bättre till lekar än njutning, och senare blev allt med mjöl även ens fiende. Att tonåren skulle vara så svåra visste jag inte. Jag påstår inte att jag har genomlidigt någon traumatisk händelse som har försvårat min livsstil, men jag har levt som alla andra ung, förvirrad och okunnig ibland. Och denna förvirring och okunnighet har ibland försvårat en del val i mitt unga liv.
Men det är inte det som är det viktiga. Det som betyder något är hur jag är idag och vad jag är.
Visst har jag drömmar och mål och det är väsentligt vad det är för några, men kanske är det inte så viktigt att drömma sig i framtiden så mycket som det är att handla i nutiden.

De små sakerna som gör mitt liv värt att leva är naturens verk. Det finns inget mer uppfyllande än att berusas av en doft, en bekant doft som du känner igen när du går där på trottoaren en solig höstdag i kylan. Eller att ligga på stranden med tårna nergrävda i sanden till sent in på eftermiddagen.
Det som kanske ändå är mest uppfriskande är doften av blöt asfalt en sommardag. Det hänger kvar i luften hela eftermiddagen och senare på kvällen tar kvällsdimman över och lämnar kvar en ton av vått gräs.
Det är också skönt att varje sommar komma tillbaka till den så tätt myggbebodda orten Nyteboda, och sätta sig vid Immeln och titta på den lugna sjön för att sedan bryta mönstret genom att doppa sina fingertoppar i vattnet och se vågorna föröka sig. Det är en skön känsla, just när vattenytan stiger upp för att nå fingertopparna och hur den sedan sluter sig kring dem och fångar upp dem. Det är oftast då som jag känner mig fullständig, men sen kommer de där myggen och suger musten ur en. När jag var liten var jag extremt känslig mott myggbett, jag blev irriterad och svullen kring myggbettet, och det var inte den där vanliga svullnaden, utan det var en ful och ruskig svullnad. Så är det inte längre. Nuförtiden har jag lagt märke till att det finns fulare och mer avskräckande saker än små myggbett. Ja, nu ser man inte med skräckslagna ögon på små betydelselösa saker, utan man bekymmrar sig om större saker.
En större sak är min kommande flytt. Jag ska försvinna bort från min trygga miljö och starta om på nytt, alldeles själv. Om cirka ett halvår ska jag bo i USA och jag vet inte riktigt hur det kommer sluta. Antingen trivs jag, och då kommer jag aldrig hem igen, som i att jag flyttar tillbaka, eller så trivs jag inte och stannar där ett år minst.
Ett år är en långt tid. På ett år genomgår naturen fyra förändringar. På ett år blir hela jordens befolkning ett år äldre, eller så dör en del av dem. På ett år kan ett nytt liv skapas och existerar i tre månader utanför moderns säkra sköte. På ett år blir både du och jag och alla andra en ny människa tre gånger. På ett år kan man göra vad man vill och ändå inte hinna med allt. På ett år kan jag hinna skriva om samma saker som jag skriver här och nu, i andra meningar, med andra ord, tusen gånger, om och om igen, utan att någon lägger märke till det. Under det året kommer jag skriva om och om igen, men inte samma ord i andra meningar, eller i samma meningar med andra ord. Jag kommer skapa något nytt, och något som beskriver allt jag inte kan berätta för dig.

Gael García Bernal

2007-08-18T17:11:00.001-07:00

Blogg-Redaktören

2007-07-06T05:42:00.000-07:00

Hola!

Detta är jag. Den som styr och ställer här på "if you ever fall, just get right back up again".

Me, myself and the bad sides...

2007-07-05T17:06:00.000-07:00

Jag hatar att vara svartsjuk. Inte för att det är fult, men för hur det får mig att må. Det finns ingen värre känsla än den när man känner sig svartsjuk. Det värsta är att det dessutom kommer fram sakta men säkert, när man minst anar, eftersom det är något undermedvetet! Jag brukar inbilla mig att jag kan förtrycka alla sådana känslor, och att jag inte bryr mig, men i självaverket tar det kål på mig. Jag blir så osäker på mig själv när jag låter mig påverkas.

Det jag behöver är att inse att det är okay att vara svartsjuk, för det är naturligt, men att inte gör så stor sak av det. That's it!

Jag tycker bara det är jobbigt, för jag vet inte vad jag vill och det känns som att jag måste bestämma mig illa kvickt.

Klockan tickar och jag hinner inte med i tiden, jag behöver mer tid... jag har gått vilse ju!

tha taaaaan

2007-06-30T06:13:00.000-07:00

En månad efter det förra inlägget...

2007-06-30T05:44:00.000-07:00

sitter jag på ett plan som ska ta mig till Gouvia i Korfu. Lite vet jag och vad som komma skall, men förhoppningar har jag. När vi stiger av planet på flygplatsen i Corfu Town träffar den varma vinden min kropp med en behaglig värme. Jag ler inombords för jag förstår att detta är ett ställe för mig, jag är elden som inte slocknar.

Följande sju dagar passerar fortare än alla andra dagar någonsin gjort och alla upplevelser etsar sig fast i mitt minne. När jag tänker tillbaka nu inser jag att jag kommer ihåg varenda sak som om det var igår. Jag ler inombords men utåt sätt är jag kall som en sten. Jag ville inte åka hem, fast när vill man någonsin återvända till verkligheten?

Jag har hur som helst kollat upp lite olika saker nu och kommit fram till vad jag ska syssla med, i alla fall ett par år. Om två år ska jag skicka in en ansökan om att utbilda mig till flygvärdinna. Man måste uppenbarligen vara tjugoett år för att kunna söka och lite till, som jag redan har.

Då kommer jag resa, tjäna lite pengar och få en jäkla massa erfarenheter och minnen för resten av livet. Dessutom älskar jag att flyga och deras söta små dräkter de har på sig, särskilt SASs.

Vad gör man nu? Är det okej, att ta allt som det kommer, eller ska man inte göra lite planer också? Jag vill inte falla ner och bli en low-life, det är inte syftet med denna lediga tid. Jag vill lära mig någit nytt, något stort. Jag vill utvecklas mer, mycket mer. Detta räcker inte.

Jag behöver byta miljö, för denna suger ut varenda knippe av energi i mig. Jag kisar när jag tittar, jag saknar den där hela bilden av vad som avspeglas framför mig. Jag saknar den där kicken man får av att vakna och veta att inget kan förstöra ens dag, inte ens världes undergång. Jag minns hur det är, men jag kan inte vakna upp ur denna dvalan, inte ens när jag spärrar upp ögonen så att det gör ont i de.

Palla älta samma sak gång på gång, nu ska jag gör något åt det!

See ya folks!

ciao

Over n' Out!

2007-05-19T09:22:00.000-07:00

Så, då var jag här igen. Fast denna gången känns det faktiskt som en lättnad! Jag kan släppa taget utan att titta bak!
Nu ångrar jag inget!
Det är nu jag börjar om på nytt!

Dune Messiah - Brian Tyler

2007-05-16T02:51:00.000-07:00

Förr eller senare ställer någon alltid frågan "Vad lyssnar du på för musik?". Vid de stunderna skulle man kunna från en bro bara för att slippa ge något svar. Hade det helt enkelt inte varit lättare om någon bara ställde frågan om vad jag inte lyssnar på? Egentligen är det omöjligt att svara på den frågan då det hela tiden görs ny musik och man kan aldrig besvara helt riktigt på den frågan då. Om jag hade sagt att jag bara lyssnar på klassisk musik och sedan egentligen lyssnar på radion varje dag i bilen för att fördriva tiden så hade jag ju ljugit. Visserligen kanske jag endast äger klassisk musik hemma, men om jag lyssnar på modern pop eller gammla klassisker i bilen så lyssnar jag ju faktiskt inte bara på klassisk musik längre. Det finns troligtvis sådana männskro som inte lyssnar på radion i varken bilen eller någon annanstans, som inte äter på restauranger eller befinner sig på platser där de kan utsättas för någon annan musik än just den som de föredrar, men hur stor är den procentuella mängden?

Jag kan väl säga att jag lyssnar på musik efter humör när jag själv väljer att sätta igång den. När den spelas på radion tar jag det för stunden bästa av alternative och om jag utsätts för musik utan att kunna påverka den själv så kan det i princip vara vad som helst.

Det fanns ingen som helst mening med att skriva detta, förutom att den att jag sitter på ett bibliotek och just nu lyssnar på musik. Valet bestämdes av miljön givetvis. Hade jag velat lyssna på hårdrock så hade jag knappast spelat den musiken här, inte för att jag lyssnar på hårdrock, men för sakens skull. Jag valde Dune Messiah av Brian Tyler, till att börja med, av en enkel anledning, musiken är lugn och harmonisk. Jag behövde harmoni och lugn och då passade den låter alldeles utmärkt! Men nu ska jag inte snacka mer om det. Nu ska jag iväg!

/M.A

Jag bär dig

2007-05-09T10:33:00.000-07:00

Ändrat innehåll.

When you look at me I die a little...

It's not okay, it's great!

2007-05-07T14:19:00.000-07:00

Jag vet! Jag är knäpp, men är inte alla det ibland?

empty

2007-04-22T13:23:00.000-07:00

when things start to go well, you are suppose to change everything and change your set and change everyone you work with

Lunds Universitet

2007-04-16T23:16:00.000-07:00

Igår skickade jag in min anmälan till Lunds Universitet. Jag sökte fyra olika kurser med retorik som nummer ett och därefter global ekonomi, teoretisk filosofi och socialantropologi i den ordningsföljden som de är skrivna i. Jag kommer enbart läsa nu i höst för till våren reser jag iväg till Barcelona, nästan omedelbart efter att höstterminen är avslutad. Jag tänkte även hitta någon kvällskurs i spanska eller liknande, för jag kan behöva lära mig lite grunder i språket. Men nu ska jag ut och njuta av solen på Vanjas cykel på väg till stationen.

Ciao

Annons

2007-04-15T10:24:00.000-07:00

Sprallig ung tjej söker sällskap som delar samma sjuka humor, optimistiska livssyn och galna intressen. En charmig, givmild, social, romantisk man uppskattas. Gillar höjder, djup och allt där mittemellan. Äventyr är ett måste, liksom näring för kroppen. Jag faller för värme, leenden, händer eller om du bjuder på en nattfika på en brygga någonstans vid en sjö en sval sommarnatt. Om inte det funkar så så tackar jag aldrig nej till en utlandsresa någonstans långt borta.

På olika ställen på Grappa

2007-04-15T07:49:00.000-07:00

2007-04-14T07:42:00.000-07:00

Detta är från när Vanja, Anette och jag hade varit i Lund på bio och såg filmen "Music and Lyrics". Vanja tvingade mig att sitta på ett ojämnt nummer (nr: 35 för att vara mer exakt) och jag brukar aldrig sitta på ojämna nummer på bio för jag har fått för mig att det bringer otur med sig. Så hände det något kanske ni frågar er? Ja, det kan man lugnt säga. Först och främst var filmen en besvikelse. Kärleks komedier är inte alltid någon höjdare, föredrar faktiskt en skräckfilm som skrämmer upp mig åtminstone för stunden. Innan jag förstod att filmen inte skulle nå upp till mina förväntningar satt vi tre i en halvfull biosalong och tryckte i oss händer fulla med popcorn samtidigt som vi blädrade i var sin filmtidning. Under all denna spänning skall jag räcka över snackset till min syster (notera att eftersom Vanjas 1,94 långa kompis var med och tvunget skulle sitta mittemellean Vanja och mig, för att min KÄRA syster ville kunna prata med henne, vilket också var anldeningen till att jag satt på den otursdrabbade platsen, så kunde jag inte riktigt nå enda bort till Vanja) och rätt som det är så snubblar jag och tappar ut halva innehållet på golvet och säkerligen en del på de som satt framför oss. Nu när jag tänker efter så ska jag fortsättningsvis sitta på "otursplatserna". Dp kan jag i alla fall berätta om något kul som hände på biografen istället för att recensera en dålig film.

"I am doing this to myself."

2007-04-10T12:26:00.000-07:00

Idag var vi på IKEA och handlade. Vanja och jag köpte hyllor, men min är en vanlig träskiva som man sätter upp på väggen. Det känns ganska skönt att slippa montera en hylla ikväll eftersom jag är helt slut. Jag vet inte riktigt vad det är med mig nuförtiden. Jag är alltid trött utan någon speciell anledning.

Jag hörde något lustigt från allrummet precis och det var en stämma från Vanja... "Tjejer kan också!" och då menade hon att tjejer också kan montera hyllor från IKEA. Hon får mig att skratta när jag minst anar det och hon slutar aldrig förvåna mig. Hon är som en kille.

Och för att fatta mig kort, idag var en bra dag! :)

Jag fick höra att ni inte vet vem jag är?

2007-04-08T03:14:00.000-07:00

Jag ser inte alltid ut så!!

no nothing

2007-04-07T11:59:00.000-07:00

Det var en värdelös dag!
Inget var som det skulle och denna dagen är på god väg att trilla in i samma gamla slitna spår.
Vad tar man sig till när det är så? Hur livar man upp en förruttnad dag? :/

what ever happened to dignity...?

2007-04-07T10:45:00.000-07:00

Jag av någon har alltid sagt: "Nej, ingen ska någonsin kunna påverka mig så mycket att allt gör är att tänka på den personen!"
Jag önskar att jag hade den självdiciplinen att jag kunde avfärda sådana tankar, när man bara tänker på just det personen hela tiden!
Det värsta är inte tankarna. Det värsta är illamåendet av att vilja ha någon så mycket och veta att man inte kan få den. Det värsta är att en av de bästa dagarna kan passera, utan att man gör annat är lämnar plats för honom i tankarna.
Till och med detta är för mycket, jag dokumenterar känslor som jag avskyr. Och jag avskyr dem för att de får mig att må bra även när allt är skit!

Så vad är kärlek?

Because it sure ain't this!

Varför inte?

2007-04-04T13:47:00.000-07:00

Att motså något jag verkligen vill ha är en av mina bäst utarbetade egenskaper, om man kan kalla det för en egenskap. Jag trivs inte särskilt bra med det, men jag lever med det för jag har inget annat val. Ett alternativ är att förändras, men för vem skulle det vara? För mig själv? Knappast. Jag har ju klarat mig ganska bra än så länge, varför skulle jag inte göra det nu?

Kanske för att det stör mig och för att jag inte längre orkar med min vardag med det.

Det är som när någon frågar om man skulle vilja ha en godis bit och man avstår (föresten varför gör man det, det är ju inte som att det skulle vara oartigt på något sätt, personen i fråga har ju erbjudit lite av det goda så vad är problemet?).
Det är ett enkelt exempel. Pröva motstå att tycka om någon, bara för att det kanske skulle vara fel. Eller ännu bättre, testa att säga emot dig själv, fast du inte vill och gör det med ett leende utan att någon märker hur mycket du ljuger för dig själv. Sedan kan du göra det de kommande arton åren och se hur det formar din personlighet. Det kanske är för personlig detta, men jag bryr mig inte längre. Jag känner inte mig själv, och kanske har jag aldrig någonsin egentligen gjort. Jag kanske har velat vara någon som jag inte alls egentligen är.

Jag tror dessutom att jag analyserar allt för mycket. Det finns inga men... det är bara så. Jag vill inte vara sådan... jag vill ha den där godisbiten nästa gång jag blir tillfrågad. Jag vill kunna säga: "Nej! Det är inte okay att du bara sätter dig där, för det är faktiskt upptagen!" även om det är den där hete killen som jag nyss spanade in och som nu sitter med en tjej som verkligen inte alls förtjänar honom.

Get over it.. du kan alltid få bättre! ;)

Sov gott!

/M

detta är till vanja

2007-04-03T12:40:00.000-07:00

detta är för att jag måste uppdatera min blogg... så.. nu är den uppdaterad!

"iN THA DAY iN THE NIGHT..."

2007-03-31T13:53:00.000-07:00

Klockan är mycket nu och jag sitter vid bordet och försöker sy färdigt min datorväska.
Nej, den har inte gått sönder, för jag har aldrig haft en. Den skapas, det är min egen designe.
Jag ska uppdatera detta inlägg vid ett senare tillfälle och lägga till en bild också.

Jag är väldigt trött, men då det finns värre saker som rör sig i mina tankar just nu prioriteras inte tröttheten.
Jag kan inte sluta tänka på om saker hade varit annorlunda om jag inte hade stanna hemma ikväll.
Det var en fin dag och allt lutade åt att det skulle bli en fin kväll också, men i stället så blev det som ett abrupt slut på en otroligt intressant bok, och detta slutet är inte alls särskilt trevligt alls.

Det finns en sak som jag avskyr mer än något annat. Den saken kallas för beroende. Det är när man tappar koncentrationen, eller helt enkelt kontrollen på situationen och man vet att det finns absolut inget man kan göra för att förhindra vad som händer.
Jag läser ofta, och för de mesta läser jag bra böcker. När en bok är bra är det inte särskilt svårt att tänka på vad det är man läser. När boken är svårläst tappar den förmågan att bara slappna av i läsningen, och saker som oftast är i liknelse med en förbjuden frukt dyker upp stör min koncentration. En sådan sak är passion, ögon, läppar, kyssar, smekningar... men mest av allt är det nog trötthet!

nATTI nATT

Vägen till helvetet på jorden

2007-03-27T13:49:00.000-07:00

Var detta den sista gången människan skapade sitt eget helvete?

Gammal tandborste...

2007-03-24T15:43:00.000-07:00

Jag brukar inte sitta vid internet hos andra och surfa, men ikväll är det inte likadant. Vi har haft en tjejkväll hemma hos Vicky (eller det har vi fortfarande) och vi har snackat skit, skrattat, ätit och grillat.. gjort allt som man egentligen borde göra på lördagar!

Jag kom på att jag är väldigt trött och då blev jag plötsligt erbjuden att sova över hos Vicky... jag kanske skulle tackat ja, om jag inte hade blivit erbjuden en gammal tandborste istället för en ny, eftersom jag inte själv har med en, då jag inte hade räknat med att stanna. Det ver självklart ett misstag av Vicky, men jag tyckte det var kul... vem vill låna en gammal tandborste? :P

Det har varit väldigt trevligt, även om alla inte kunde komma ikväll...

Nej, jag måste gå. Jag är trött och osocial och sitter vid datorn och hänger när alla andra sitter och pratar.. jag kanske avslutar detta när jag kommer hem, kanske inte, vi får se vad tiden bjuder på...

mjau

2007-03-21T08:32:00.000-07:00

Använd tiden...

2007-03-19T10:22:00.000-07:00

Hur gör man det?

Ja, man låter helt enkelt bli att slösa den.
Visst låter det enklare sagt än gjort, men det är ju sant!
Idag har jag käkat falafel med Linnéa och Sabina och det var jättemumsigt, synd bara att vi hade så bråttom och inte hann njuta av maten...

Nuförtiden tänker jag alltid på Madrid när jag köper falafel. Vi brukade nämligen köpa falafel i Madrid som man själv kunde plocka ihop på ett ställe som heter Maoz. http://www.maozveg.com/
Man fick pitabröd med falafelbullar i, och så var det en disk med massor av olika sorters grönsaker och blandningar av såser som man kunde ha i sin falafel. Det är en falafel som jag aldrig kommer att glömma, det var nog den godaste falafeln jag någonsin har ätit!

Efter att vi hade ätit falafel hade vi den märkligaste varianten av muntligt förhör/prov... vi fick typ två-tre minuter på oss att berätta om två texter vi hade läst, och under de två minuterna fick ingen avbryta oss, utan vi skulle reflektera fritt kring vad vi tyckte att texterna betydde... jättekonstigt och jobbigt!

Nej, nu hinner jag inte snacka skit längre.. nu ska jag iväg och jobba!

Ciao

Chai Tea Latte,Tack!

2007-03-15T00:59:00.000-07:00

Idag blir en "sitta-på-caffé-och-plugga" dag. Imorgon väntar nämligen ett prov i fysik, inte särskilt stor, men ändå tillräckligt avgörande för ett betyg då jag har missat två prov innan detta.

Nu måste jag packa väskan och åka iväg till malmoee! :)

Ciao

Tuesday Morning

2007-03-14T01:46:00.000-07:00

Det finns dagar som utstrålar en massa energi, detta är inte en sådan dag!

Marc by Marc Jacobs vs. Burberry Prorsum

2007-03-13T18:04:00.000-07:00

Det är kul hur jag tänker på dig och att du ockuperar mina tankar sådär...

2007-03-13T16:48:00.000-07:00

Bulldog Babies

2007-03-13T12:33:00.000-07:00

Det känns som att liv är som en enda röra. Jag vet varken ut eller in, och allt runomkring mig bara rusar förbi.

Varför har jag inga känslor kvar för något?

För ett år sedan fanns det inget jag älskade mer än den där sköna första vårdagen och att sedan se på hur solen skiftar i röda nyanser när den går ned.

Idag när jag var på väg hem gick jag med en dyster min och tittade ner i marken och tänkte på hur små stenarna som jag trampade ner var, när jag egentligen borde lyft upp hakan och bara njutit av vädret.

En del saker jag gör är väldigt onödiga, till exempel så är jag världens största detaljnörd. Det är otroligt tidskrävande och den som känner mig vet att jag alltid har haft världes stökigaste rum just för att jag inte har så mycket tid till att fixa till saker...

... nu har jag hittat lösningen till min tidsbrist och har därför också tid att vara detaljnörd... lösningen kallas Pedant!

[Är det bara jag som tycker att pedant passar äldre människor bättre än unga? I mina öron klingar det fel]

Jag har fått höra att jag babblar på väldigt osammanhängande och jag har funderat på vad det kan bero på och jag tror att detta händer just för att det är i den ordningen jag tänker. Dessutom tror jag att det är svårt att få struktur på sina tankar när hela ens liv är ett enda stort kaos...

Jag kom fram till en teori idag om varför tonårstiden är den "svåraste" perioden i ens liv, eller varför den har varit en svår period i mitt liv än så länge. Teorin är att när man är i de åren så vill man gärna veta var man har alla runt omkring sig och oftast vet man på ett ungefär vad man kan anförtro åt olika människor i den omgivningen man lever i, men ibland kan det vara lite förvirrande och då vill man (jag) gärna ha en struktur på det hela. Problemet är att många tänker så och då detta är en tid av utveckling så innebär det att det inte är så lätt att alltid veta var man har alla, allra minst var man har sig själv. Man sätter in folk i en massa fack och när de plötsligt inte längre stämmer överens med den bilden du har av de så rubbas balansen. Så har det alltid varit för mig, med allt, inte bara människor.

Vad händer när balansen rubbas?

Jo, jag drar mig tillbaka. Jag isolerar mig själv och gräver bara ner mig i problemen ännu mer. Jag har en väldigt komplex personlighet, men när den väl fungerar och så är den som en knippe solstrålar.

Hyvaa Yota

2007-03-12T15:34:00.000-07:00

humm??

2007-03-12T03:57:00.000-07:00

Barcelona