Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte heller hur jag ska börja utan att avslöja vad jag tänker på. Det är annorlunda denna gången. Den här gången är jag bara rädd. Inte ledsen, eller sårad, kär eller kluven. Bara rädd. Och för första gången i mitt liv hjälplös. Detta problemet kan jag inte lösa. Jag kan inte ens lösa det med hjälp av alla människor i hela världen. Hur accepterar man att man har en tidsbrist, inte som i deadline, utan en viss tid tills man inte längre existerar?
Jag undrar hur jag ska vara. Är det meningen att man ska vara sig själv, som att inget har hänt, eller ska man vara mer... jag vet inte. Jag vet inte. Allt kommer just nu, just när det är en så dålig tidpunkt. Varför gör det alltid det?
No comments:
Post a Comment