Wednesday, March 26, 2008

100

Idag skriver jag det hundrade inlägget på min blogg!

Hur ska jag fira det?



Jag ska fira det genom att låta bli att fira det. Detta betyder i princip att jag har skrivit hundra antingen onödiga, bra eller dåliga inlägg, som ingen har läst. Om de är dåliga så har jag ju svaret där. Då är det därför ingen läser, men om de är bra så är det ett slöseri min av tid, för ingen läser det ändå. Jag vet att jag alltid brukar skriva att jag skriver för att själv må bra. Faktum är att det inte alls är sant. Till en viss del är det kanske inte heller en lögn, för ibland när man mår bra så spelar ingen annans åsikter någon roll och då kanske man säga att det inte spelar någon större roll om de här orden blir lästa av någon annan. Någonsin.

Att skriva är som en sorts terapi. Det vet i alla fall alla som har gått i terapi. Fast att skriva är så mycket mer än att bara låta andra veta hur dåligt, eller hur bra man mår. När man skriver så börjar man själv fundera, och detta är ju givet, alla vet att man gör det. Fast när man har ett problem så är det inte lösningen alltid lika självklar.

Så vad har hänt sedan jag började skriva. Mitt första inlägg är från söndagen den 11 Mars 2007. Det är gått lite mer än ett år. Jag minns att jag skrev om min Barcelonaflytt. Det blev aldrig av som de flesta redan vet. Väninnan jag skulle flytta dit med sedare kunde inte. Så det blev inget för mig heller eftersom jag insåg att jag inte ville bo själv.

Istället ska jag åka till USA. Och jag åker om lite mer än två månader. Det blir dock ingen flytt. Än.

En sak som inte har förändrats är att jag är singel. Still!

Jag var det då och jag är det nu. Förfärligt! Jag satte ut en annons en gång, och då insåg jag verkligen att ingen läser min blogg. Det var mest på skämt, men någon kunde väl ha svarat. För att skoja till det hela. =)


Det funkar såhär också. Det är kul när man väl träffar någon, som får en att sluta tänka på allt annat. Jag hade problem med det förra året. Det var ett skådespel och jag förstod aldrig riktigt hur man skulle göra. Detta året är det bara ett jäkla flyt. Ibland inte så jäkla skönt flyt, men jag står inte stilla. Det må låta promiskuöst, fast det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att det är fullständigt meningslöst att stå och stampa på samma ställe när det är kallt ute. Det är mycket bättre att gå och se vart man hamnar, för då kommer man i alla fall någonstans. Just nu... just nu rör jag mig mot något stort. Något varmt och något som jag kommer att bli glad av.

Jag tänkte att jag skulle tattuera mig i Miami. Det är något som jag alltid har tyckt hade varit fräckt att ha, en snygg tattuering, men som jag samtidigt inte vill ha för jag kommer säkert att ångra mig någon gång. Någon gång kort därefter. Jag får be tattueraren att sätta den i nacken så att jag inte kan se den, eller på något annat ställe som inte brukar vara synligt för de allra flesta.

Sist jag skrev hann jag inte avsluta mitt inlägg, så jag tänkte fortsätta nu. Jag vill göra detta ordentligt, och detta är fortsättningen.

Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont, men jag låter aldrig någon veta eftersom jag inte visar det. Jag kan verka glad och jag skrattar, men när jag minst anar så kommer smärtan fram och jag blir nollställd. Jag tappar lusten till allt, fast jag inte vill. Det värsta är inte att jag mår dåligt, det värsta är att jag mår dåligt allt oftare och att jag inte vill berätta det för någon eftersom jag tror att det kommer att gå över eller att det inte är så viktigt. Dessutom mår alla dåligt ibland. Jag är inte speciell. Vad jag dock önskar är att jag kunde vara speciell för någon. Att någon gillade mig lite mer än alla andra. Jag vet att jag borde göra en del saker annorlunda, men det är ett mönster jag följer, en mönster som inet är rätt, och liksom en missbrukar kan jag inte bara byta sådär, inte ändra allt. Det är svårt. Jag önskar att jag var bättre på att visa vad jag kräver i relationer, och att jag inte bara nöjer mig med vad som helst. Jag är ung, och det är lättare att manipulera mig än någon annan som kanske är tio år äldre, men innerst inne vet jag lika bra som den här trettioåringen vad jag vill ha och vad jag förtjänar. Det är bara så att vi inte yttrucker det lika tydligt. Idag var jag på lilla torg i Malmö och tog en espresso med en väninna på ett fik. Vi pratade om lite saker som är extra svåra att handskas med just nu, och vi verkar ha samma sorts problem. Hur kommer det sig att man nöjer sig med den lilla uppmärksamheten man får från någon bara för att det är just "den" människan? Jag förstår det inte riktigt. Gillar jag inte mig själv mer än så, eller handlar det helt enkelt om att jag inte tror att jag kan bli omtyckt på ett sätt som jag kräver? För jag tror nämligen att det inte alls är så att ingen kan gilla mig på det ynkliga sättet, för massor av personer gör det redan. Jag tror att jag gillar mig själv alldeles för lite, och att jag hoppas på att den andra personen hade kunnat gilla mig mer än vad denne gör. Utåt sätt verkar jag inte vara en osäker person, och absolut inte för de som står mig nära, men när jag träffar någon jag gillar så klamrar jag mig fast vid det lilla och nöjer mig, för jag antar redan från början att det är det enda jag kan få. Jag är inte heller särskilt duktig på att uttrycka mig rätt, för jag visar inte gärna exakt hur jag känner. Det är snarare så att den andra personen ska försöka lista ut det omöjliga, vilket aldrig händer. Allt jag skriver och säger är som gåtor och inte ens jag orkar lösa gåtor, så varför ska någon annan göra det? Fast som alla andra behöver jag lite närhet och ärlighet, och det är därför jag förr eller senare bara släpper allt, och går vidare. Själv. Jag är inte särskilt bra på det att glömma, men när jag har förträngt så mår jag bra, tills allt upprepas igen.

Jag vet inte om jag har gjort detta rätt nu. Det finns nog heller inget annat sätt som jag kan göra det på. Jag är bra, lika bra som någon annan, bara lite mer känslor än de flesta.

Det syns inte, men jag säger det nu: - Jag är lite mer känslig än de flesta. Du får vara försiktig med mig för jag går lätt sönder. Kan du inte vara det så får du gå iväg, för jag kan klara mig själv, bara inte när jag är mellan själv och inte själv. Ibland är det bara svart eller vitt.

Sunday, March 16, 2008

Hot Cocoa

It's all or nothing, sägs det. Om man får en möjlighet att få allt, tar man allt då. Själv känner jag ibland att även om jag vill ha något så tar jag inte emot det, bara för att det är så man gör. Om man tänker så är det inte så man gör. Många gör det. En del människor gör så. Jag gör så. Detta är också mitt handikapp. Igår tog jag allt, och nu tror jag att jag kanske ångrar det. Jag borde inte vara så naiv, min ålder är förvisso bara en siffra, men för andra är den siffran inte så bara.

I wouldn't do it again.



Tuesday, March 11, 2008

Jag är rädd för hur jag tänker när jag inte tänker mig för

Jag är tillbaka, men trots det ska jag snart gå igen.



Back up...

- Vad har hänt?
- Nästan inget!

Idag köpte Josy och jag glass. Texas Pecan blev det för min del och Fossil Fuel för Josys del.
Jag mådde inte så bra, så den glassen slutade någon annanstans än i min mage.

"Don't just leave me hanging on...
Like a nervous heart... crazy beating..."

Allt är lite lagom förvirrande just nu. Jag klarar mig alltid, men det är inte kul.
Snart ska vi renovera lite här hemma. För första gången sedan vårt hus byggdes, för ca 5 år sedan, är det äntligen dags att göra lite förändringar.
Det irriterar mig lite grann för jag tänker flytta efter min USA visit efter sommaren.


Nu är jag sugen på Smarties och lite manligt sällskap. Mest för att jag är trött och vill sova, men jag vill inte sova själv, och jag vill inte ha vilket manligt sällskap som helst. Varför gör jag det så komplicerat för mig själv?
Jag vet att jag ändå kommer behöva somna själv... ikväll igen!
Hepp!
Imorgon är det en bak- och "capoeira-dag".

Om jag inte ska skrämma ihjäl folk ute imorgon borde jag nog lägga mig nu. I need my beauty sleep.
"Kvinnligt" sällskap...? Någon? Inte! Okej! Ciao!

Thursday, March 6, 2008

Yes, go with the flow!

Så... nu är det mars.
Det är inte särskilt varm, men det bara hur det är ute.
Här i vårt hus hemma i Eslöv kan man knappt andas så varmt det är.
Jag får inte öppna fönstret för min mor tycker det är kallt.
Just nu lyssnar jag på en låt som heter Grace av Kate Havnevik.
Den håller ett ganska skönt tempo. Om man koncentrerar sig riktigt ordentligt så kan man nästan inbilla sig att allt går i slow-motion.
Det är låt 19 av 191.
Efter den kommer nummer 20, Tiger, My Friend.
Ikväll ska jag till Lund och träna.
Det är första gången på två veckor som jag tränar.
Jag har varit lite sjuk och så ynklig som jag är tar det evigheter innan jag blir frisk.
På riktigt.
Ibland undrar jag hur det känns att falla. Bara falla från en hög höjd och känna hur man delar luften med sin tyngd.
Det finns en låt som passar perfekt som "fallmusik".
Don't Forget Me.
Way Out West har gjort den.
En annan sak som hade varit grymt skönt just nu är att befinna sig på toppen av en klippa och blicka ut över havet i skymningen, någonstans där det är varmt.
Jag vill vara någonstans där det är varmt nu.
Jag har börjat tråna efter någon sorts mänsklig närhet, och jag har aldrig varit sådan att jag behöver någon annan för att må bra.
Något är fel och jag skyller allt på det kyliga klimatet i sverige.
Så istället för att försöka hitta min "perfekt-or-almost-acceptable-match" så har jag kikat lite på resor.
Just nu vill jag fly, långt bort, själv.
Eller med någon...
Jag vet inte...

Jag vill åka iväg någonstans jag aldrig har varit förr, med någon som jag inte känner. Vi ska titta på varandra och le utan att säga något. Sedan så frågar jag vem personen är...

Häromnatten drömde jag om mitt drömhus.
Ja, jag har ett sådant.
Tydligen.
Det var gjort av pepparkakor.
Nu kommer det konstiga.
Jag gillar inte ens pepparkakor, så hur kan det vara mitt drömhus?
Jag gillar glögg, ischoklad, lussekatter, knäck o.s.v. ...
Jag gillar dock inte pepparkakor så mycket att jag hade velat ha ett helt hus gjort av pepparkakor.
Jag började nästan undra vart Hans och Greta hade tagit vägen i drömmen, och varför häxan inte var hemma.

Tänk om man bara skulle ge sig av. Bara gå sin väg och inte höra av sig till någon på flera månader. Och sedan när man kommer hem så är det som att man aldrig har varit borta.
Det är lite knasigt.
Fast jag undrar om inte det hade varit förbaskat skönt att göra det.

Nåja, nu är det dags att dra iväg till jobbet.

Ciao

Tuesday, February 26, 2008

Monday, February 25, 2008

Melissa Glit

Alla förändras förr eller senare. Eller hur? Jag vill i alla fall tro det. Även de allra minsta förändringarna räknas, för en liten förändrig kan göra stor skillnad. Allt beror på.

Förr var jag Melissa ibland och ibland var Melissa jag. Hon var jag med för- eller nackdelar. Hur som helst är hon borta nu. Hon finns inte alls. Jag vet inte ens var hon kom ifrån eller när hon kom. Jag vet inte heller vart hon försvann eller när hon försvann. En dag så var hon inte där längre, och jag saknade inte henne heller.

Klockan är nu 21:42 och jag sitter här i köket alldeles själv. Vad händer nu?

Sa jag kanske lägga mig? Eller ska jag fortsätta skriva?

Ibland när jag vill vara själv så brukar jag tänka på en sommar för några år sedan. Jag blundar och minns den där långa vägen...
Jag skulle vara i kroatien med mina föräldrar i två veckor. Jag hade min musik, mina pennor och mitt skissblock. På kvällarna när solen höll på att gå ner brukade jag gå så långt man kunde på den enda vägen som fanns i den byn som vi var i. Jag gick ner till vattnet och satte på den där stora stenen som stod där alldeles ensam. Den sa inget. Så klart att den inte gjorde det, det var en sten, men ibland kändes det som att det var tyst för att den inte ville säga något, inte för att den inte kunde. Det var som att någon hade placerat den där. Lämnat den alldeles ensam. Där satt jag och tittade ut över havet tills det blev alldeles mörkt ute, och ännu lite längre. Sedan så la jag mig ner och tittade upp på stjärnorna. Jag var inte ensam. Jag var kanske själv, men jag var inte ensam. Jag tycker om att vara själv utan att känna mig ensam. Man lägger märke till alla detaljer runtomkring sig och till slut så ler man bara sådär fånigt. Ibland när jag går på gatan så kan jag le sådär och jag tänker inte ens på att det finns andra som kan se mig.
Jag vet inte varför jag ler egentligen, men det känns bara så skönt i kroppen. Det är som när man ska iväg någonstans och har tagit på sig fina kläder och har fixat sitt hår och aboslut inget får gå fel, och så börjar det regna och allt är förstört. Man vill bara banka hårt i något, men istället så skrattar man åt sig själv och åt hur frustrerad man kan bli över en sådan löjlig sak. Kärlek är också ganska fånigt. Ibland är kärleken smärtsam på ett bra sätt. Som när man älskar någon så mycket att det värker i hela kroppen eller när man är så förälskad att man inte kan sluta le när man ser den människan man tänker på hela tiden, då händer det att man får kramp i kinderna och det kan göra ont. Andra gånger är man bara olyckligt kär eller så har den fina kärleken dött ut och ersatts av likgiltigheten. Den är inte så smärtsam som skrämmande. Hur kan man bara sluta känna efter att känslorna har varit så stora och så många? Hur kan de bara försvinna? Det är som att vakna upp ur en bra dröm bara för att upptäcka att man lever i sin mardröm. Så hemskt. Tänk att älska någon och sedan bara sluta älska någon, utan någon som helst anledning. Det är nästan värre. Eller är det samma sak. Tänker jag för mycket? Jag har hört att jag måste släppa loss lite mer. Vad innebär det? Och hur mycket behöver jag släppa loss? Varför verkar jag alltid släppa loss alldeles för mycket när jag inte behöver det och alldeles för lite när det behövs som mest? Och varför hittar jag alltid någon bra, men någon som är bättre ihop med någon annan? Varför är det alltid jag som ger upp och säger att det är okej, när det faktiskt inte är okej?

Jag tänker för mycket. Det är jag säker på.

Saturday, February 9, 2008

Mitt yttre är min skada

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte heller hur jag ska börja utan att avslöja vad jag tänker på. Det är annorlunda denna gången. Den här gången är jag bara rädd. Inte ledsen, eller sårad, kär eller kluven. Bara rädd. Och för första gången i mitt liv hjälplös. Detta problemet kan jag inte lösa. Jag kan inte ens lösa det med hjälp av alla människor i hela världen. Hur accepterar man att man har en tidsbrist, inte som i deadline, utan en viss tid tills man inte längre existerar?

Jag undrar hur jag ska vara. Är det meningen att man ska vara sig själv, som att inget har hänt, eller ska man vara mer... jag vet inte. Jag vet inte. Allt kommer just nu, just när det är en så dålig tidpunkt. Varför gör det alltid det?

Wednesday, January 23, 2008

2 - 1

Jag fick ett annat jobb.

Friday, January 11, 2008

1 - 1

Det blev inget jobb.

Wednesday, January 9, 2008