you...

När det händer dig!!!

Ödet?

"You won't belive what love can do, til it happens to you...

How come that nothing feels the same now that I'm with you..."

Eva Cassidy


Jag satt precis och tänkte på att om jag skulle ha flyttat till Barcelona, och om jag inte hade valt ekonomi kursen, då hade jag för tusan flyttat dit om mindre än en månad.
Jag önskar att jag inte hade valt den där kursen, för saker hade varit så lättare för mig nu. Men ibland blir inte alla saker som man vill att de ska bli.

vaaaa faen

Jag känner mig trött, men jag vet att jag egenligen inte är det.
Låter inte det knäppt?

Frågan?

Man kan tillverka diamanter och pärlor syntetiskt, men guld är den äkta varan.
Jag är som en smutsig guldklimp. Jag är äkta, men med lite rostiga egenskaper, en del av de i alla fall.
Jag är en mänskligt anpassningsmaskin. Jag läser av en person och anpassar mig sedan till denne.
En gång har jag misslyckats. Det var den senaste gången.

Jag tror att man aldrig riktigt kan förändra en person helt igen utan bara att personen själv kan komma till insikt om vem denne är.
Många gånger har jag fått höra om någon dålig egenskap kanske, och jag har förnekat att det är så som andra säger, bara för att senare upptäcka att det faktiskt var så. Men det har aldrig hänt förrän jag har märkt det hos andra människor, och att de beter sig mot mig som jag har varit mot andra.

Vad jag försöker säga är att jag kommer aldrig kunna förändra något hos en människa, om det nu är jag som ändrar det, förrän denna människa försöker göra precis samma sak med en annan människa. Och då kommer inte jag finnas kvar där.

Det är onödigt att älta sådana här saker. Men fakumet är att man alltid upptäcker saker hos sig själv, det tar aldrig slut, och det får en att börja tänka hur mycket man är omedveten om, och främt hur lite man känner sig själv. Många förnekar nog det, eller så orkar de inte lägga ner tid på att faktiskt ändra saker. Men jag vill inte vara så lat. Jag vägrar att ge upp. Det måste ju finnas en lösning på allt. Eller?

MONOPOLKVÄLL

Hmm... gissa vem som vann för en gång skull?????

JAAAAAAAAAAAAAAAAGGG

Sleeping beauty

Klockan är 6.04 och jag suger precis på min sista chokladbit. Jag vet egentligen inte vad jag gör uppe, men jag kan inte sova. Jag försökte lägga mig innan, vid 3, men jag kunde inte somna.

Men så har jag faktiskt kommit på en grej, som är mitt motto "if you ever fall, just get right back up againg" :)

Fast nu har jag rest på mig, så jag ska nog falla igen!

Godnatt! :)

Soulmate -3.34 minuter

367 - 4

Jag har läst en bok i vilken det skrivs om att man mår så som man tänker. På senaste tiden så har jag haft svårigheter med en egenskap, som jag förr inte trodde jag kunde bli så påverkad av som jag i självaverket nu har blivit.

Jag har insett att man inte kan försvara sig mot känslor, man kan ignorerar de, men bara för en kort stund. Man måste nästan förkasta de för att det ska gå. Hur f*n ska man nu göra det?

Jag vet inte inte riktigt, men man kan ju börja med att tänka efter hur känslorna får en att må. Hur pass negative respektive positiva är dem?

Men detta hjälper inte mig. Det är som i den där serien Heroes, ja, det finns en karaktär som ser en annan person än sig själv när hon tittar sig i spegeln. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så känner jag mig sådär. Att jag vill en sak, men så gör jag en annan. Det finns en av mig som är vettig och smart, och en som är oresonlig och korkad.

Grejen är att jag har börjat om på nytt, det vet jag även om jag inte vill erkänna det, för då hade den där idiotiska sidan av mig haft övertaget. Såhär är det mycket bättre, för jag ljuger för mig själv, inte för någon annan, bara för mig själv. Man ska inte ljuga, och jag ljuger aldrig, men jag måste ljuga för mig själv, annars är jag svag.

Jag är svag för att jag förväntas vara vuxen, men jag är inte tillräckligt mogen för att vara sådär vuxen. När jag beter mig som en vuxen så blir jag behandlad som ett barn. Och vad det gäller erfarenheter så ligger jag långt efter och då är det inte så konstigt att jag är förvirrad.

Jag vill att smärtan ska försvinna, jag vill vara själv. Jag vill inte dela med mig mer, men på något sätt så ger jag ut hela mitt liv, bara sådär.

Jag är vilsen, men jag behöver inte någons hjälp att hitta tillbaka. Jag ska klara det själv!

Jag har svårt att bryta mönster. Och jag är osäker ibland. Oftast är jag överdrivet glad för att ingen ska märka min osäkerhet. Ibland blir jag hysterisk, men det är när jag inte kan ändra på en situation. Jag visste inte detta om mig själv, men någon sa det till mig. Jag är generös, men jag bli besviken om min generositet inte uppskattas. Jag gillar inte att bli bjuden på saker för jag känner mig obekväm, men samtidigt så uppskattar jag det. Jag säger att det är okay, men egentligen menar jag "Kan du inte fatta att jag inte menar det?!". Jag säger att jag mår bra, fast om du tittar i mina ögon så förblöder jag. Jag är ingen pärla, men en oslipad äkta diamant.

Jag vet inte vad jag letar efter, eller om jag ens letar. I tidigt julklapp önskar jag mig en kyss under misteln, men misteln kommer jag slänga för jag vill inte ha en kyss som saknar känslor. Det är jag trött på.

Det finns en viss skillnad på att vara i närheten av någon man hade kunnat titta på i flera timmar utan att hitta något fel på dem, och att vara med någon som är perrfekt men som ser en i ögonen med en tom blick. Det spelar inte roll om lusten finns eller om man är passionerad, när det är kallt och jag fryser så går det enda in i benmärgen och där stannar det. Jag önskar då att jag kunde slita ur min benmärg och mitt hjärta och bara slänga bort det. Men jag kan inte, precis som jag inte kan rå för hur jag känner.

Jag kan sluta. Alla kan sluta t o m narkomaner och alla sorters spelmissbrukare kan sluta. Jag är en känslomissbrukare. Jag vet att det inte är något fel på mig och jag vill inte slösa på mina känslor, för sedan är det så lite kvar och muren är så hög att INGEN kommer kunna ta sig förbi mitt försvar.

Det är inte så det ska vara...

Hjälp mig! Jag ber dig, lämna mig ifred! Läma tillbaka den delen av mig som du tog, eller så får du ge mig en del av dig, förevigt!

Homer

"For rarely are sons similar to their fathers: most are worse, and a few are better than their fathers."

someone's gonna hear my cry...

Doesn't everybody feel down sometimes?

Is it okay then to write about it? I mean so that one can express their feelings.

I have been thinking about that, but I really didn't come up with anything clever enough that can vindicate it. Imagin someone who's always talking about their problems, and complaining about complications in their lives, what good does it do? It doesn't get any better just because you tell someone. Maybe it feel good for the moment, but it comes back to you, and it's worse when it's there aging, and againg and again.

In the end nobody's really got the patience to fully listen and help anyone. People tier of problems, because they're exhausting and they bring you in a bad mood.

This is probably a load of bullshit, but I'm tired of always having to feel bad. I can do something about it, but I'm choosing not to everytime I do something that's only temporerary good for me.
This is a turning point for me, and I'm becoming a new person, and this time, I would actually like to share my life with. no matter what I've said before.

So... welcome! This is me and my new life. ;)

Norma Jeane Mortenson a.k.a. Marilyn Monroe

Dixzi man

Jag vet inte vilka det är som läser min blogg, eller om det ens är någon som läser den, men jag vet att du läser den, ibland. Därför är detta inlägget till dig. Och det är kort, för du är inte så mycket för att läsa och ändå läser du min särskrivna blogg ibland. ;)

Inlägg nummer två idag. Ibland känner man inte att man tillhör sin egen familj. Jag känner ofta att jag inte är en del av min familj, men den upptäcker jag alltid små saker som är typiska för min familj, och jag är inte så olik de som jag vill tro. Det handlar kanske inte så mycket om vilja som faktumet. För det första liknar jag inte någon i min familj, och för det andra så beteer jag mig inte som de gör. Alla brukade skämta om att jag måste ha blivit tappad i golvet vid födseln bara för att jag är så knasig, men själv brukade jag säga att jag måste ha blivit adopterad.
En sak har jag dock tänkt på och det är varför man väljer att skriva blogg om sitt liv. Vem bryr sig om vad jag äter till frukost, eller hur jag sminkar mig när jag ska ut. Vem orkar läsa om vad jag drömmer om vem jag trånar efter? Jag hade inte orkat med att slösa min tid på sådana obetydliga saker. Men sen så kommer jag på, att någonstans i världen finns den en ensam människa, som å andra sidan förmodligen inte fattar vad jag skriver, men som endast har detta som tillflyktort. Eller så finns det politiskt aktiva ungdomar som försöker sprida sitt budskap o s v, o s v...

Jag gör detta för att jag gillar det. Jag gillar tanken på att någon någonstans känner igen sig i det jag säger, och jag vet inte vem det är. Jag gör det för att jag vet att jag inte är ensam om att göra det och jag gör det för att det får mig att känna mig som en av de andra.

Det regnar idag. Det är underbart för jag älskar regn. Jag känner inte många som tycker som jag, men de som jag känner vet den där härliga känslan när de första regndropparna nuddar ens hud och lämnar ett kallt spår efter sig. Jag menar inte det orkan lika regnet, inte heller det där regnet man möter i motvinden på cykeln på väg hem från jobbet eller vad det nu kan vara. Jag gillar inte det regnet heller. Jag gillar regnet när det är vindstilla, när det inte ska regna och man bli så förvånad att man inte ens kan springa utan bara står stilla ióch tittar upp mot himlen. Ja, t o m det där tropiska ljumma regnet som man får uppleva när man är på semester i ett främmande land. Det är det regnet som jag älskar, som jag trånar efter en del heta sommardagar, det regnet som väcker elden i mig.


Det finns många saker som väcker elden inom mig...
Kärleken är en av de sakerna som både kan vara gnistan som tänder
elden och droppen som släcker den.
Jag undar om det egentligen någon på denna ofantligt lilla planet
som vet någotom kärleken som är logiskt? Jag begriper mig inte på hur den fungerar, eller vad syftet med den är.
Den griper tag om dig och fängslar dig i sitt grepp. Sedan ruskar
den om dig tills du faller och när du inte kan resa dig upp då släpper
den dig fri. Och när du vandrar där alldeles hjälplös så önskar du att du fortfarande var fast i dess grepp, trots lidandet.

Ibland drömmer jag mig bort långt bortom denna världen. Egentligen gör jag inte det, men känslan får mig att tycka det. Jag drömmer ibland att jag simmar naken bland näckrosor och att mitt långa gyllene lockiga hår fuktas av det söta vattnet och att jag är den enda människan i världen. Ibland sitter jag och gungar i en gunga som är fastbunden vid grenarna i tränkronan. När jag svävar fram genom luften är repet min enda livlina och de färgglada bladen från blommorna i mitt hår de enda fallskärmen som kan rädda mitt liv om jag faller. Jag är en älva, och om du inte tror på mig så dör jag lite varje dag. Fantasin är allt.





Och eftersom jag själv är konstnär så skulle jag vilja ge en liten källa till några av de fina konstverken här :

http://butterflygirl.stumbleupon.com/tag/arts/
http://nuelleraldrig.wordpress.com/2007/07/17/kommentarer/

Life