Svalan

Det finns människor som bara tänker på sig själva och så finns det människor som nästan aldrig tänker på sig själva. Många jag känner är som jag, den tredje sortens människor, som kombinerar den första sorten med den andra, och därav blir den sortens människor som både tänker på sig själva och på alla andra runt omkring sig själva. Jag menar inte att jag är ultimat, bara att jag har haft tur när det gäller att hitta mig själv. Jag har haft tur eftersom jag inte har varit med om allt för många hemska saker i mitt liv, och därför tar jag heller inte avstånd från människor och skyddar mig själv i första hand, för jag tänker inte på att andra människor skulle vilja såra en, inte från början och speciellt inte med meningen. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske har varit naiv, fast jag måste erkänna att jag ändå gillar den jag är och därför kommer jag nog heller inte förändra mig som mycket, om jag nu skulle förändra mig överhuvudtaget.
För ett tag sedan lärde jag känna en ny människa, en tjej. Jag la alla korten på bordet från början och bjöd in henne i mitt liv. Det var en vild chansning. Min känsla sa mig att hon var precis som du, men jag visste inte, för hon kunde ha varit vem som helst. Hon var i alla fall inte precis som jag, för jag tror inte det finns någon som är precis som jag, men hon var Anette, och Anette är lika bra.
Anette är min svala, även om hon själv ser sig som en orkidé (ochjag håller med om att en orkidé bättre beskriver hennes personlighet). Jag vet inte varför jag egentligen kallar henne för svalan, men det kan kanske bero på att jag gillar svalor, och i somras när vi började prata mer så hittade jag en svala. En liten svalunge och jag tog hand om den, men trots det så dog den. Och kanske ser jag på Anette som en liten svala, för jag vill ta hand om henne, inte för att hon inte kan klara sig själv, men för att jag vill att hon ska veta att jag finns där för henne och att jag inte kommer låta henne försvinna som den lilla svalan. Usch, jag kom precis att tänka på hur hemskt det kanske lät, "...inte tänker låta henne fösvinna...". Jag menar bara att så länge hon vill så finns jag där för henne, och lite längre.

Det finns så mycket jag hade velat säga om henne som beskriver den fantastiska människan hon är, men jag saknar de orden. Det enda jag kan säga om henne är att hon har hittat delar av sig själv och fast hon har haft det svårt så har hon försökt gå vidare. Hon börjar hitta rätt spår igen, och jag tror bara det kommer gå bättre efter detta. Jag undrar ibland hur det hade gått för henne om jag kanske inte hade varit där. Jag säger inte att jag är anledningen till att hon mår bättre, men jag har funnits där när hon har behövt prata med någon. Det bästa med henne är att vi verkligen kan prata om allt, och när den ena av oss mår kasst så tar den andra större ansvar för att få den andra att må bättre. Kanske har hon inte haft någon riktig vän att prata med på länge, för i denna världen som vi lever i idag finns det ytters få människor som ger rätt bild av sig själva från början. De förskönar gärna den person de är och sedan när man lär känna de så är de som djävulen själv. Anette är inte sådan. Hon är snarare ärlig och tydlig med hur hon är från början. Hon är öppen och kompleterar mig precis perfekt. Hon har de sakerna som jag saknar, och jag en del av det hon inte har. Och jag gillar henne för det finns inget med henne som jag hade velat ändra. Hon är mänsklig, normal och precis som alla vi andra perfekt på sitt eget sätt.

Jag önskar dig all lycka i världen sötnöt! Ha en bra dag!

Den personliga biten!

Det är aldrig lätt att byta spår. Man faller ofta tillbaka i de gamla spåren och så blir inget bättre. Det är den där säkerheten som drar oss tillbaka. Det är samma med rökaren, han är rädd för att sluta röka för att han inte vill bli beroende av något annat istället för cigg, ifall han nu skulle falla tillbaka och börja röka. Då har han istället två beroenden.

Jag känner en tjej. Hon har varit lite kluven på sista tiden. Hon berättade för mig att hon har träffat en kille, genom internet. Jag var ganska tveksam till den här killen, för hon är min kompis och jag vill ju inte att hon ska träffa någon konstigt kille som bara vill utnyttja henne. Dessutom så tror jag själv inte på att det är möjligt attt träffa någon genom internet som är "normal", så att säga. Tydligen så hade de träffats en kväll och snackat lite. Hon berättade sen att han var sådär lagom perfekt. Det var konstigt tyckte jag det, för vad jag vet så hade de inte pratat med honom alls länge, och ingen kan väl vara perfekt? Inte en den "rätte".

Hur som helst, hon åkte utomlands sen och hon glömde bort honom för en stund. Han var trevligt, men hon insåg att hon kanske hade överreagerat lite. Sen hade han heller inte visat något större intresse efter att de hade träffats så hon tänkte inte på honom.
Tiden gick och de fortsatte att prata. Hon pratade ganska mycket om honom och jag tror att anledningen till att hon är lite förvirrad för tillfället är för att hon kanske hade byggt upp en bild av honom som inte alls stämmer överens med hans riktiga jag. I allafall så fortsatte de träffas. Det gck några månader och tydligen så pratade de mer och mer med varandra, och till slut så träffades de igen och hon stannade över natten. Sedan blev det några fler gånger. Jag tycker ganska synd om henne, för hon har sagt att hon visste hur det skulle bli, men att hon hade hoppats på mer. Han var ute efter det hon sökte som minst, och hon visste det, men trodde egentligen inte att det bara så skulle vara så. Som en vän såhär är det väldigt lätt att förutspå en sådan situation när det gäller någon annan än en själv, men jag förstår henne för det är inte lätt att ignorera sina känslor och förhoppningar. Hon brukar vara väldigt försiktig i vanliga fall. Jag känner henne, hon är oerhört pryd, men denne killen hade tydligen varit något alldeles extra. Och det är klart man vill utforska ny mark lite grann. Men hon säger att hon ångrar sig, för det är värre att få smaka på det goda en gång och sedan aldrig få det igen, än att inte smaka på det alls. Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Jag försöker säga att det finns tusen andra killar, men hon säger bara att så fort han säger något så blir hon någon annan och hon får en kick av det. Jag förstår inte alls vad hon menar, men hon måste ha det svårt. Sist jag pratade med henne så sa hon i allafall att hon skulle gå vidare, att hon skulle fokusera på sina studier och glömma det är med dateing och killar. Jag har inte pratat med henne sedan dess, men hon var ganska bestämd, fast jag såg på henne att hon inte hade det lätt. Jag önskar bara att jag hade kunnat göra det bättre för henne. Hon har inte världens bästa tur när det kommer till killar, men vänner har Maja massor av.

[Hur kunde JAG göra såhär mot mig själv?]

Ett "Tack, för kaffet!" är inte tillräckligt! Dessutom dricker jag inte kaffe.

Det jag gör får mig att skämmas, för jag älskar dig!

Ibland inser jag inte hur mycket du gör för mig. Och när jag förstår det så skäms jag. Jag lever i min egen värld, en värld som inte innehåller någon våld, eller någon dålig uppväxt, snarare den bästa av de alla, för min person. Denna världen är mitt enda skydd, och tyvärr är det även ett skydd mot dig. Men inte bara dig, utan alla andra också. Jag tror att jag älskar, men egentligen är det bara skådespeleri. Jag visar inte min kärlek, inte ens för dig, du som alltid finns där. Jag har försökt, men jag vet inte hur jag ska göra för att våga visa mina känslor. Det känns inte naturligt att krama dig, för vi har aldrig gjort det. Det känns heller inte naturigt att kunna prata om allt i mitt liv med dig, fast du alltid har gjort det med mig, nästan i allafall. Anledningen är att jag inte vill att du ska dömma mig, så som jag vet att jag kanske har gjort. Men jag vet att prata om sig själv bara för en närmare varandra, och jag vet att jag inte är den bästa av människor, men jag är för feg för att visa att det finns något jag inte vet, och att jag behöver din hjälp. Det är ju det som förväntas av mig, att jag ska vara stark och veta allt som någon kan få för sig att fråga mig. Men jag vet inte allt. Jag kan omöjligt veta allt. Vad jag vet är att jag är ledsen för allt jag har sagt, och allt jag säger, och framförallt inte säger. Jag vet att du är min närmsta, för det är du, men du är så långt borta, så jag vet inte hur jag ska börja. Hur ska jag våga öppna upp mig och säga vad jag känner. Det är t o m svårt att ens inse att det är så, ännu mer att göra något åt det.
Men nu skriver jag för dig. Bara för dig!

Förlåt min enda syster!

/Maja

Jag avskyr kylan när det inte finns någonstans att värma sig.

Vintern är en av de finaste årstiderna. Det ser så rent ut ute, och öppnar man dörren när snön precis har täckt marken så hörs inte ett enda ljud från omgivningen. Det är mysigt på något sätt att veta att alla har gjort om sina hem så att de blir lite varmare, lite mer välkomnande. Tänt ljus, och lagt fram alla antika figurer, och jesusbarnet i krubban osv osv. Jag älskar den värmen i kylan. Ibland känns vintern varmare än sommaren, för man har tid att tänka på vem man älskar och bryr sig om. Man håller sig inne, nära alla andra, för ensam är man dömd att misslyckas, eller i detta fallet, frysa ihjäl. Det är en tid av tacksamhet och givmildhet. Fina höstdagar och tidiga sommartecken är lömska. Man tar för givet, genom minnen av en varm sommar eller regnfri höstdag, att det kommer vara så som det alltid verkar bli, men man blir bedragen. När man minst anar det slår kylan till, och har man ingenstans att värma sig så har man sjungit sin sista vers. Det är så jag känner nu. Jag känner mig lurad av denna årstiden. Den har svikit mig, men mest av allt, har den misslyckats med att få brilijera med att få kallas HÖST.

Frågade de FULA barnen...

Snabb sex!

Att ha en "knullkompis" som man säger, eller lite mer diskret KK, är värdelöst. Det är den enda snabb vägen till lycka och tillfredställelse, men den ännu snabbare genvägen till betydligt större olycka och förödelse.
Allt kan gå fel, och allt brukar gå fel.

Vad fan är lycka egentligen?

Beundrarskaran stönar!

Snygg kropp? Ja, det kan man väl säga. Det är förbaskat trist att man aldrig är nöjd med sig själv. Man fixar sina naglar för att de ska se snygga ut, sen så klipper man håret för att få mer volym i det, oftast går man på idiotiska dieter för att man inte ska behöva sluta andast när man ska testa tar på sig de där smala jeansen. Man shoppar och förnyar sig själv med en massa skönhetskurer, fast räcker det? Sen så färgar man håret, gör något nytt med det, man köper goda parfymer för att lukta gott, och för att inte prata om sminket och alla sexiga underkläder som införskaffas. Det tar dock inte slut, man tränar för att se snygg ut, och man försöker att bete sig någorlunda normalt när man träffar nya människor, fast ändå så är det för inget man gör sig besvärad. För det kan komma en tjej som denna. Hon tar ett stycke tyg och sveper det runt sin underbart vackra kropp och så tittar hon sådär mystiskt in mot kameran med håret i ansiktet och blir alldeles perfekt. Hennes solbränna är omänsklig liksom hon själv, men det är ändå det vi alla fanatiska, och galna, beundrare strävar efter. Den perfekta kroppen, med den perfekta solbrännan och det perfekta ruffsiga håret.

Är det möjligt att det räcker med att vara sig själv?

Jag vet inte. Jag tvivlar själv på det så jag är absolut inte den rätta personen att fråga, men jag frågar dig. Är det tillräckligt? Vad är det egentligen folk vill ha av en, för att man ska vara den "rätta"? Jag tror innerligt på att jag ÄR den rätta för någon, men det kanske inte är meningen att jag ska veta det nu. Någonstans där ute finns det en människa som jag redan älskar, men jag vet inte om att jag älskar just den människan. Jag älskar dig, men jag vet inte vem du är. Kan man säga så?

The ship has sailed

Många gånger träffar man någon, vem som helst egentligen, och skapar sig en uppfattning om vem människan är. Efter ett tag upptäcker man kanske att personen inte alls är den man trodde, och plötsligt blir det svårt att acceptera personen som den är. Man söker hela tiden efter små genvägar till den där personligheten som man så gärna vill att personen ska ha. Besvikelsen kommer dock när man inser att det är ett onödigt arbete och att man har byggt upp en falsk bild av någon annan.

Hur ofta händer det inte att man upptäcker att en människa som man trivdes så bra ihop med egentligen är någon annan? Det händer hela tiden. Det är som när man ska gå på date med en kille/tjej som man under en period har haft kontakt med, och när man väl sitter där och äter middag, eller fikar, så gör personen plötsligt någon som man aldrig kunde förställa sig och så förstörs allt. Det är för att man har förväntningar och man fantiserar gärna, och överdriver vissa drag hos andra. Det är så i alla relationer, man hittar på egenskaper hos andra så att de kan passa bättre ihop med en själv, och givetvis tänker man inte på att ändra något hos sig själv. Varför skulle man göra det, "jag är ju mest normal".

Vad är normal?

Något som inte är avvikande? Ett mått? En linje vi följer? Allt är matematiskt, men varför använder vi den termen på oss själva. Matematik är ju logiskt, och människan inte. Varför kategoriserar vi oss då som normala. De flesta är ju avvikande, på en del punkter. Visserligen följer vi en linje, men är den alltid rät? Och mått, var går gränsen för vad som är normalt? Hur mycket av det onormala får man ha för att ändå kunna klassas som normal?

Jag vill nog inte vara normal, för jag är inte så stel. Jag är mer som en robot. Jag har en utsida av stål som stöter bort det mesta: värme, slag, elakheter och andras ytliga jag. Det speglas bort.
Men ibalnd är det som att min utsida rostar igen, och att vissa metallbitar faller bort och då tränger en del saker in, som känslor, och när jag lagar utsidan så är alla partiklar fortfarande kvar i mig. Och jag vet inte hur jag ska få ut de. Jag är på ett sätt normal, men jag är långt ifrån "normal" normal.

Jag är jag. Och du är du. Vi ska ta varandra, alla, för de vi är och inte förvänta oss annat från varandra.

you...

I still want you, but I'm not going to tell you

Vi är inte så bra after all...

Tjejer kan vara värsta bitches alltså. Ibland gaddar de ihop sig och går till attack, och jag menar, vad gör man när två två ivriga bin kommer flygande mot en, man försöker vifta bort dem, right? Men om en väger som en valross och den andra som en halv valross så är det inte så lätt att vifta bort något som kommer flygande mot en, inte ens om man är en kille. Eller ännu värre, inte ens om man är mister jag-är-världens-starkaste-man...

Fan, nu vill jag bara spy!

you

I want you, but I can't tell you

Det är alltid kvinnans fel

Då ska vi ge oss in på ett känsligt ämne. Vi kvinnor, tjejer eller flickor är alltid skylldiga till allt.
Det spelar ingen roll vad det handlar om. Vi vilseleder. Givetvis håller jag inte med om detta, men nu talar jag ur både mina egna och andras erfarenheter. Jag har varit en flicka, jag är tjej och en ung kvinna. Tiden går och man lär sig ett och annat. Den första regeln en kvinna måste komma ihåg är att alltid vara tillgänglig, oavsett om hon kan eller inte, för missförstod kan uppstå, och då är kvinnan skyldig.

1. Var alltid promiskuös. De naturligt svårflörtade (värdiga) är alldeles för komplicerade att handskas med.

Kvinnor har en förmåga att vara lite reserverade och försiktiga, många i allafall, och tjejer ärligt talat, det är inte lönt. Öppna upp er, berätta allt om er, lämna inget ute ur bilden. Servera gärna er egen kropp på ett silverfat så att de fdattar vad ni är ute efter. Sådana här saker rör bara till saker för killar. 50-talet är över och romantiken med den. Nu handlar det om att slåss om det som gynnar en bäst och inte vänta på att det ska komma till en. Så regel nummer två blir givetvis:

2. Betala alltid notan på restaurangen, annars kanske du blir skyldig att ge honom lite av dig själv, för att han har missförstått din intentioner.

Men vi ska inte gräva för djupt där. Jag menar det finns ju faktiskt en del saker män och kvinnor har gemensamt, båda är lika dumma. Kvinnor genom att vara naiva och män genom att existera.

(forts. följer)